En uppgörelse med Kreml

»Krigets färger. Ett vittnesmål«
Arkadij Babtjenko
Övers: Ola Wallin
Ersatz

När Dzjochar Dudajev hösten 1991 utropade självständighet för Tjetjenien var det inte många som tog det på allvar. Sexton år senare har två krig utkämpats i den lilla kaukausiska republiken, tiotusentals personer har dödats och även om den proryska Kadyrov-regimen i dagens Groznyj har lyckats skapa viss stabilitet är den politiska konflikten långtifrån löst och många fruktar fortsatt oro i norra Kaukasus. För tjetjenerna handlar det både om en nationell kamp för frihet från vad man ser som en rysk kolonisering, där Stalins deportation av hela befolkningen 1944 var en kulmen, och i varierad grad en religiös kamp för islam.

Sedan dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin 1994 beslöt sig för att lägga Groznyj i ruiner och återställa ordningen i Tjetjenien har tiotusentals ryska soldater skickats söderut. Arkadij Babtjenkos Krigets färger är ett vittnesmål inifrån en armé utan moral och disciplin. Babtjenko överlevde kriget och arbetar numera som reporter på Novaja Gazeta, den frispråkiga ryska tidningen där Anna Politkovskaja arbetade fram tills hon mördades förra hösten.

Babtjenkos berättelse handlar om hur han och andra värnpliktiga 18-åringar skickas ut för att dö och döda. Fienden är skoningslös och finns överallt och i den ryska armén härskar det interna våldet och alla skor sig så gott de kan. Ledarna i Kreml – först Jeltsin och sedan Vladimir Putin – använder ryska pojkar som kanonmat för att uppnå diffusa mål.

Krigets färger skakar om läsarna och är obarmhärtigt naken i sin skildring av krigets helvete. Natten är dödens tid, konstaterar Babtjenko, när han och fyra andra soldater sitter på post i Argun:
»Vi har ingen ålder. Inget hem, inget liv och inga drömmar, ingen själ, ingen rädsla och inget hopp. Bara döden. Vi har ingen framtid, ingen som väntar på oss i det liv som vi traktar så efter.«

Text: Ulf B Andersson