En familjs kamp mot förtrycket i Egypten

Regimkritikern Laila Soueif och hennes familj har i årtionden kämpat för mänskliga rättigheter, frihet och social rättvisa i Egypten. Familjens öde visar dock hur mycket som återstår att göra.

Reportage | 2018-12-02
Av: Karin Minawi
Även publicerad i AmnestyPress #4/2018
Laila Soueif har i snart 50 år kämpat mot förtrycket i Egypten.

Laila Soueif har i snart 50 år kämpat mot förtrycket i Egypten. Foto: Karin Minawi

Hemma i soffan försöker Laila Soueif lugna ner sin skuttande hund och röker den ena cigarretten efter den andra. Gång på gång drar hon handen genom sitt gråvita, burriga hår. Denna 62-åring är en pionjär i den egyptiska människorättsrörelsen. Hon har aldrig låtit sig tystas – än mindre så när hennes man eller två av hennes tre barn suttit fängslade. Hennes äldsta son, Alaa Abd el-Fattah sitter fortfarande av ett femårigt straff. Fängelsebesök och förhandlingar med domstolar och myndigheter är vardag för henne.

– Jag vet inte av något annat, säger Laila Soueif.

Drygt sju år har gått sedan Hosni Mubarak under den arabiska våren störtades från tronen efter 30 år vid makten. Sedan dess har mycket hänt: Först grep militären makten, sedan valdes en islamistisk president – Muhammad Mursi från Muslimska brödraskapet – men snart var militärrådet tillbaka när regeringen störtades sommaren 2013 och år 2014 blev Abd al-Fattah al-Sisi från SCAF, de väpnade styrkornas högsta råd, vald till president.

Abd al-Fattah al-Sisi tog av sig uniformen och blev president.

Abd al-Fattah al-Sisi tog av sig uniformen och blev president. Foto: Wikimedia

Trots att läget har lugnat sig något, skapar den usla ekonomin och den politiska situationen starkt missnöje. Inte minst då unga aktivisters krav på bröd, frihet och social rättvisa från revolutionen år 2011 aldrig har infriats.

– Det är tvärtom värre idag än före revolutionen, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, säger Laila Soueif.

Statens repressalier har skapat ett klimat av vrede, frustration och rädsla. Laila Soueif har varit med så länge och känner igen allt.

– För länge. Ibland tänker jag att vi inte för alltid ska behöva protestera mot samma gamla skit, skrattar hon.

Laila Soueif var 16 år när hon gick i sin första demonstration år 1972, det handlade då om Israels ockupation av Sinai, men också om mer frihet. Men när hennes föräldrar fick reda på det skickade de ut Lailas storasyster och dennas man för att hämta hem henne. Föräldrarna som var privilegierade akademiker struntade i politik, det var för farligt att vara aktiv. De fruktade också president Gamal Abdel Nasser: även på den tiden fanns tortyr, förtryck och godtyckligt våld.

– Mina föräldrar hade bestämt sig för akademiska karriärer och att inte ha med politik att göra och samma sak förväntades av mig. Det bråkade vi ofta om. Jag var rasande över att inte få göra någonting, minns Laila Soueif.

Anwar Sadat efterträdde Nasser som Egyptens president.

Anwar Sadat efterträdde Nasser som Egyptens president. Foto: Wikimedia

Då Laila Soueif i mitten av 1970-talet läste matematik vid universitet i huvudstaden Kairo träffade och förälskade hon sig i Ahmed Seif el-Islam, ledare för en kommunistisk, underjordisk cell. De gifte sig och kämpade tillsammans mot social orättvisa, korruption och kränkningar av mänskliga rättigheter under Anwar Sadats styre.

Sadat hade blivit president efter att Nasser avled 1970 och den nye presidenten gillades av västvärlden. Sadat bröt med Sovjetunionen, blev vän med USA och slöt 1979 fred med Israel efter Jom Kippur-kriget 1973. Men hemma i Egypten kokade det:

– Det fanns korruption, ekonomin var dålig och många kritiserade Sadats utrikespolitik. Det ryktades om att folk torterades till döds, förklarar Laila Soueif.

Då uppstod en människorättsrörelse som Laila Soueif anslöt sig till:

– Jag blev så entusiastisk av denna rörelse som stod på medborgarnas sida oavsett deras ideologi.

Laila Soueif och Mona Seif ser få ljuspunkter i dagens Egypten.

Laila Soueif och Mona Seif ser få ljuspunkter i dagens Egypten. Foto: Karin Minawi

År 1981 mördades Anwar Sadat av islamister på grund av fredsavtalet med Israel. Hosni Mubarak blev president. Under dennes tid satt Laila Soueifs man, Ahmed Seif el-Islam, i fängelse, där han blev slagen och torterad. Hon organiserade kampanjer och protesterade.

– Vid den tiden talade ingen högt om tortyr och få visste om det. Det var en skandal, säger hon.

Men faktiskt upphörde tortyren av maken. I fängelset kunde Ahmed Seif el-Islam sedan studera juridik och blev efter sin frigivning i slutet på 1980-talet advokat. Tillsammans kämpade paret mot tortyr, förtryck, polisvåld och rättsligt godtycke. De drev en demokratirörelse som banade väg för upproret mot Mubarak år 2011. Där spelade även parets tre barn en viktig roll.

Mona Seif valde att gifta sig i det fängelse där hennes bror, Alaa Abd el-Fattah, avtjänar sitt straff.

Mona Seif valde att gifta sig i det fängelse där hennes bror, Alaa Abd el-Fattah, avtjänar sitt straff. Foto: Karin Minawi

– Egentligen ville vi inte gå i våra föräldrars fotspår, säger dottern Mona Seif.

– De tyckte att vi var tråkiga, skrattar Laila Soueif högt.

Först hade hennes barn inte brytt sig om politik och aktivism. De pluggade biologi, systemutveckling, programmering och språk. Men nu är de oumbärliga i kampen. Den 32-åriga Mona Seif bloggar sedan länge om mänskliga rättigheter. Trots att många aktivister har gripits fortsätter de att offentligt utmana, kritisera och ställa regimen vid skampålen.

Mona Seif engagerar sig för civila som dömts till drakoniska fängelsestraff av militärdomstolen och publicerar deras vittnesmål. Men hon är frustrerad av att det ändå blir värre, och att hennes bror, Alaa Abd el-Fattah, varit fängslad i över fyra år gör det inte lättare.

– Varannan vecka förlorar vi en hel dag då vi besöker honom. För att få träffa honom en timme går det åt åtta eller till och med nio timmar. Det var inte så länge sedan han firades som en hjälte, i dag är han fängslad för man vet inte hur länge, säger Mona Seif, utmattad men framför allt arg.

Alaa Abd el-Fattah på Tahrir-torget i Kairo 28 juni 2011.

Alaa Abd el-Fattah på Tahrir-torget i Kairo 28 juni 2011. Foto: Lilian Wagdy/Wikimedia

Programutvecklaren Alaa Abd el-Fattah hörde till de främsta under den arabiska våren 2011. Den nu 36-årige aktivisten och bloggaren anslöt sig till protesterna mot Hosni Mubarak och hans säkerhetsstyrkor. Alaa Abd el-Fattah fortsatte sedan att vara aktiv. Vintern 2015 fastställdes en dom på fem års fängelse och böter för illegala demonstrationer och angrepp på poliser. Sedan dess besöks han av familjen var fjortonde dag.

Tidigt på morgonen reser hela familjen till Torafängelset i Helwan i södra Kairo, där Abd el-Fattah i över tre år har delat cell med 60 andra fångar. Besökarna blir grundligt visiterade i flera timmar. Varenda sak bokförs: strumpor, tuggummi och serietidningar. Böcker gås igenom, brev läses, kläderna genomsöks.

– Samma sak varje gång, säger Mona Seif. Som om han vore en farlig brottsling när han bara är en bloggare med åsikter. Det är löjeväckande. Ibland släpper de igenom saker, ibland inte. Det finns inga bestämda regler.

Torafängelset där Alaa Abd el-Fattah sitter fängslad.

Torafängelset där Alaa Abd el-Fattah sitter fängslad. Foto: Mohamed Ouda/Wikimedia

Då de släpps in får de exakt en timme med honom. De får äta med honom, krama honom, delta en stund i hans liv. När hans sexåriga son fyllde år åt de tårta och hängde upp ballonger.

Mona Seif firade själv en högtid i fängelset för ett år sedan. Hon gifte sig i vit bröllopsklänning medan brudgummen bar smoking. Hennes bror ordnade fram sötsaker med hjälp av de andra fångarna.

– Min bror sörjde sin fars död och missade sin sons födelse men skulle inte också behöva missa min vigsel. Vem vet hur länge han blir där och plötsligt kan nya okända regler uppstå i fängelset, säger hon.

Mona Seif befarar att brodern aldrig kommer att friges så länge al-Sisi har makten.

– Alla andra som har fängslats för olagliga manifestationer är fria i dag efter att ha fått amnesti. Utom han, säger Mona Seif som tror att orsaken är att han inte fruktar härskarna. Tvärtom är det regimen som är rädd för honom, en enda person.

 Muhammad Mursi är dömd till döden.

Muhammad Mursi är dömd till döden. Foto: AA/TT

Men det är inte bara enskilda personer man riktar in sig på. De tidigare upplösta säkerhetsstyrkorna sitter nu åter fast i sadeln och jagar oliktänkande, demokratirörelser, enskilda organisationer (NGO´s) och människorättsgrupper. Hatkampanjer i sociala och statliga medier försöker tysta och skrämma oliktänkande.

Hundratals ungdomar har kidnappats, slagits och torterats av säkerhetsmyndigheterna de senaste åren och många har dött. Idag finns omkring 60 000 politiska fångar, fler än någonsin. Det är inte bara folk från Muslimska brödraskapet utan också alltfler aktivister, studenter, kritiker, liberaler, vänsterfolk, oppositionspolitiker och journalister. Många hålls häktade utan åtal eller rättegång. Fångarna är så många att 19 nya fängelser har byggts de senaste sju åren.

– Det är rättssystemets fel, säger Laila Soueif. Under Mubarak höll domarna sig i någon mån till lagarna och konstitutionen. Nu har de inga skrupler. De är fiender till mänskliga rättigheter. Till mänskligheten.

När hennes man, Ahmed Seif el-Islam, dog i augusti 2014 satt inte bara sonen Alaa Abd el-Fattah i fängelse utan också parets yngsta dotter Sanaa Seif, 24 år. Hon blev politiskt aktiv först i början av den arabiska våren, då hon var 16 år.

– Ingen kände till henne, hon är tillbakadragen och arbetar alltid i bakgrunden, säger Laila Soueif.

Men sommaren 2014 greps Sanaa Seif och fick två års fängelse för att ha deltagit i en olaglig demonstration. Två barn satt alltså fängslade när deras far låg på sjukhus för en hjärtoperation. Efter långa diskussioner fick de besöka fadern – men för sent, han låg redan i koma och dog bara några dagar senare.

Ahmed Seif el-Islam år 2008 när han försvarade 49 personer som hade åtalats för att de hade stött textilarbetarprotesterna i april 2008.

Ahmed Seif el-Islam år 2008 när han försvarade 49 personer som hade åtalats för att de hade stött textilarbetarprotesterna i april 2008. Foto: Hossam el-Hamalawy/AI

Ahmed Seif el-Islam var Egyptens främste människorättsadvokat. Han dog utan att hans barn fick säga farväl. Bara några månader före sin död talade han på en presskonferens om utvecklingen i landet och bad sin fängslade son Alaa om ursäkt:

– Förlåt min generation. Vi drömde om att du skulle få ärva ett demokratiskt samhälle som hyste aktning för människors lika värde. I stället lämnar jag dig i stället den fängelsecell som jag själv har suttit i. Min dotter Mona föddes när jag satt fängslad, liksom din son Khaled. Kommer er generation att tillåta att arvet går vidare?

– Det ser faktiskt så ut, kommenterar Laila Soueif. Jag kan inte att sluta nu. Det är inte över på länge än.

Karin Minawi
Översättning: Nina Lekander

Fotnot: Denna artikel publiceras också i tyska Amnesty Journal.

Familjen

Mamma: Laila Soueif
Pappa: Ahmed Seif el-Islam (avled 2014)
Barn: Döttrarna Mona Seif och Sanaa Seif och sonen Alaa Abd el-Fattah som sitter i fängelse.
Läs också intervju med Manal Hassan, gift med fängslade bloggaren Alaa abd el-Fattah (Amnesty Press 9 december 2014).

Arabiska våren

Tahrirtorget i Kairo var platsen för stora demonstrationer vintern 2011.

Tahrirtorget i Kairo var platsen för stora demonstrationer vintern 2011. Foto: Amr Nabil/AP/TT

I januari 2011 utbröt protester i arabvärlden som brukar kallas den arabiska våren. I Tunisien tvingades landets president Ben Ali avgå 14 januari 2011 och ett par veckor senare inleddes stora protester på Tahrir-torget i Egyptens huvudstad Kairo. Landets president Hosni Mubarak tvingades 11 februari 2011 bort från makten efter 30 år. Stora proteströrelser förekom också i bland annat Bahrain, Jemen, Syrien och Libyen.

Ahmad Seif el-Islam

När Ahmad Seif el-Islam avled den 27 augusti 2014 i en ålder av 63 år hyllades hans gärning i minnesrunor i tidningar runt om i världen. Amnesty International hyllade minnet av honom och sade att hans död var ett slag mot människorättsrörelsen i Egypten och hela världen.

Hassiba Hadj Sahraoui, biträdande chef för Amnestys avdelning för Mellanöstern och Nordafrika, beskrev hur organisationen hade samarbetat med Ahmad Seif el-Islam och hade förlitat sig på hans vägledning, erfarenhet och goda sinnelag.

Egypten

Huvudstad: Kairo
Politik: Formell självständighet från Storbritannien 1922. År 1952 störtades kungadömet och militären tog makten med Gamal Abdel Nasser som förgrundsgestalt. Nasser utvecklade en panarabisk socialism. Egypten var i krig med Israel 1948, 1956, 1967 och 1973. Hosni Mubarak styrde från 1981 till 2011 då han störtades i en folklig resning. Abd al-Fattah al-Sisi lät sig 2018 väljas till president utan motkandidater.

Yta: 1 010 408 km ² (Sverige: 449 964 km² )
Befolkning: 94,8 miljoner.

Egypten – från Nasser till al-Sisi

Här ger vi några hållpunkter i Egyptens moderna historia.

Gamel Abdal Nasser på besök i Jugoslavien 1962.

Gamel Abdal Nasser på besök i Jugoslavien 1962. Foto: Stevan Kragujević /Wikimedia

1952 Kung Faruq störtas av en grupp officerare och går i exil på franska Riverian. Snart blir Gamal Abdel Nasser den starke mannen i de Fria officerarnas rörelse.

1956 Nasser nationaliserar Suezkanalen som har kontrollerats av Storbritannien. Israel, Storbritannien och Frankrike anfaller Egypten. USA, Sovjetunionen och FN tvingar fram ett tillbakadragande av ockupanterna.

1958 En union ingås mellan Egypten och Syrien kallad den Förenade Arabrepubliken. Nasser förespråkar en panarabisk socialism där arabvärlden ska förenas. 1961 upplöses unionen. Egypten blir bundsförvant med Sovjetunionen.

1962 I Jemen genomförs en republikansk kupp och inbördeskrig utbryter mellan republikaner och rojalister. Egypten engagerar sig på republikanernas sida och sammanlagt skickas 70 000 soldater till Jemen. 1967 drar sig Egypten tillbaka utan att ha lyckats segra i det som kallas ”Egyptens Vietnamkrig”.

En israelisk kanonbåt utanför Sharm el-Sheikh i Tiransundet.

En israelisk kanonbåt utanför Sharm el-Sheikh i Tiransundet. Foto: Wikimedia

1967 Efter att Nasser hotat Israel med krig och har stängt Tiransundet för sjöfart går Israel till angrepp den 5 juni. Efter sex dagar har Israel besegrat Egypten, Jordanien och Syrien. Israel ockuperar hela Sinai, inklusive Gaza, Västbanken och Golanhöjderna.

1970 Gamal Abdel Nasser dör och Anwar Sadat blir president.

1973 I oktober går Egypten och Syrien till överraskande angrepp mot Israel i Jom Kippur-kriget. Efter inledande framgångar blir kriget ett nederlag för arabländerna.

1977 Sadat håller ett överraskande tal i parlamentet och säger att han är beredd att åka till Israels parlament, knesset. Resan genomförs och med hjälp av USA:s president Jimmy Carter hålls fredssamtal och 1979 sluts fred mellan Egypten och Israel, som återlämnar Sinaihalvön. Sadat orienterar sig bort från Sovjet och blir bundsförvant med USA.

President Anwar Sadat mördas den 6 oktober 1981 under en militärparad.

President Anwar Sadat mördas den 6 oktober 1981 under en militärparad. Foto: AFP/TT

1981 Inför TV-kamerorna mördas Anwar Sadat vid en parad på de väpnade styrkornas dag. Hosni Mubarak blir ny president. Han står fast vid fredsavtalet med Israel och Egypten blir USA:s viktigaste allierade i arabvärlden.

1989 Mubaraks styrande parti NDP blir år 1989 medlem i Socialistinternationalen, där även svenska socialdemokraterna ingår. Militären förblir en viktig maktfaktor, inte minst ekonomiskt och Mubaraks regim är auktoritär även om viss opposition tolereras. Väpnade islamistiska grupper genomför på 1990-talet spektakulära attacker där många turister mördas.

 Ahmed Agiza åter i Värmland 2013. Här tillsammans med sin fru Hannan Attia.

Ahmed Agiza åter i Värmland 2013. Här tillsammans med sin fru Hannan Attia. Foto: Yvette Lindholm

2001 Egypten blir en nära allierad med USA i ”kriget mot terrorismen” efter al-Qaidas angrepp mot USA 11 september. Den 18 december 2001 överlämnas egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till maskerade CIA-agenter på Bromma flygplats. Den svenska regeringen hade inhämtat diplomatiska garantier från Egypten om att männen inte skulle torteras i Egypten. Dessa garantier infriades inte.

2008 Även om strejker är förbjudna och fria fackföreningar bekämpas genomförs den 6 april omfattande strejker och protester bland textilarbetare och andra grupper. Många grips.

2011 Den 25 januari inleds stora protester kring Tahrir-torget i Kairo med krav på att Mubarak ska avgå. Protesterna växer och förenar många grupper; liberaler, socialister, studenter och det förbjudna Muslimska brödraskapet. USA:s utrikesminister Hillary Clinton, långvarig vän med Mubarak, uttrycker 30 januari förtroende för Egyptens armé och en förhoppning om fredlig övergång till demokrati. Den 11 februari tvingas Mubarak avgå. Militären tar över makten.

2011-2012 De första fria parlamentsvalen sedan 1952 genomförs i flera omgångar. Muslimska brödraskapet blir största parti med 37,5 procent, följt av det Islamistiska blocket, en allians av salafistiska partier, med knappt 28 procent. Muhammad Mursi blir president. Abd al-Fattah al-Sisi blir försvarsminister.

Här stormas protestlägret vid Rabaa i Kairo.

Här stormas protestlägret vid Rabaa i Kairo. Foto: Amsg07/Wikimedia

2013 Den 3 juli genomför militären en kupp och störtar Muhammad Mursi och Muslimska brödraskapets regering. Kuppen stöds av en del liberala och sekulära krafter som har fruktat en islamisering i Egypten. I augusti krossas Muslimska brödraskapets protester vid Rabaa-massakern där Human Rights Watch uppskattar att närmare 1 000 demonstranter dödades.

2014 Abd al-Fattah al-Sisi tar av sig generalsuniformen och meddelar att han tänker ställa upp i presidentvalet i maj. Han får 97 procent av rösterna. Massrättegångar inleds mot Muhammad Mursi och andra inom Muslimska brödraskapet.

2018 I ett presidentval som beskrevs som ”en fars” blir al-Sisi omvald som president med 97 procent av rösterna. Tiotusentals personer har fängslats på godtyckliga grunder, oberoende organisationer förbjuds och obekväma journalister grips och kan få tillbringa åratal i häkte. Kvinnor som Amal Fathy döms till fängelse för att ha ”spritt falska rykten” när de protesterar mot sexuella trakasserier.

Text: Ulf B Andersson

Läs också

Free sexual harassment survivor Amal Fathy (23 november 2018)

Egypt: Mass Arrests of Lawyers, Activists (Human Rights Watch 18 november 2018)

Egypt: Repeal draconian NGO law following President’s calls for review (Amnesty International 15 november 2018)

US Congress Should Not Be Fooled By Egypt’s Platitudes (Human Rights Watch 14 november 2018)

Egypt: At least 19 arrested in alarming escalation of crackdown on human rights workers (Amnesty International 1 november 2018)

Egypt: Release of arbitrarily detained labour rights lawyer a welcome relief (Amnesty International 31 oktober 2018)

Egypt: France flouts international law by continuing to export arms used in deadly crackdowns (Amnesty International 16 oktober 2018)

Egypt sentences photojournalist Shawkan to five years (Committee to Protect Journalists 8 september 2018)

Egypt: Death sentences and heavy prison terms handed down in disgraceful mass trial (Amnesty International 8 september 2018)

Egypt: Five years after Rabaa Massacre, impunity continues to fuel unprecedented rights crisis (Amnesty International 14 augusti 2018)

Läs mer om Egypten från Amnesty Press

Unesco-pris retar Egypten – 30 juni väntas domen mot Shawkan (20 juni 2018)

Medierna tystas i Egypten och fotografen Shawkan har snart suttit häktad i fyra år (20 juli 2017)

Egypten idag: ”Värre nu än under Mubarak” (9 december 2014)

Egypten: Facklig kamp möter motstånd (5 mars 2014)

Bakslag för kvinnor efter Arabiska våren (28 februari 2014)

Stark bok om arabiska våren (10 december 2013)

ALMEDALEN: Egyptens osäkra framtid (5 juli 2013)

DET NYA EGYPTEN: Kvinnor organiserar sig mot våldet (29 maj 2013)

DET NYA EGYPTEN: Hopp och fruktan för Egyptens homosexuella (29 maj 2013)

DET NYA EGYPTEN: Ökad frihet – men rekordmånga åtal (29 maj 2013)

ÅRSMÖTET: Tolv år till upprättelse och frihet – Ahmed Agiza talade på årsmötet (5 maj 2013)

På kurs mot könsstympning (2 mars 2013)

Kvinnor som bryter tystnaden (14 mars 2012)

Ny teknik främjar yttrandefriheten – eller? (23 februari 2012)

Egypten: ”Militären måste släppa makten” (27 januari 2012)

Egypten: »En stulen revolution« (29 december 2011)

Egypten: Religiösa motsättningar ökar (29 december 2011)

Kairo, november 2011 (2 december 2011)

Revolter för värdighet (22 september 2011)

Fria fackföreningar växer fram i det nya Egypten (18 juli 2011)

Pressfrihetspris till egyptisk opinionsbildare (4 maj 2011)

Efter Mubarak – ska militären införa demokrati? (21 februari 2011)

Vilket hyckleri! (ledare i Amnesty Press nummer 1/2011)

Arabvärlden revolterar för demokratin (9 februari 2011)

Bloggare lever farligt i Egypten (17 december 2007)

Allt svårare att arbeta för mänskliga rättigheter i Egypten (6 februari 2003)

Reportage | 2018-12-02
Av: Karin Minawi
Även publicerad i AmnestyPress #4/2018