ÅRSMÖTET: Tolv år till upprättelse och frihet – Ahmed Agiza talade på årsmötet

– Jag levde tillsammans med min familj i fred och jag trodde att jag så småningom skulle jobba och fostra mina barn långt borta från stridigheter. Jag blev kidnappad och förflyttades på ett omänskligt och förnedrande sätt och med stort våld. Sedan blev jag utsatt för misshandel, tortyr, elchocker och jag hängdes upp helt naken, precis som ett slaktat djur, med förbundna ögon och fängslad till händer och fötter. På årsmötet i Sunne berättade Ahmed Agiza om sin tid i Egypten. Amnesty Press berättar också om påverkanstorg som prövades för första gången.

reportage | 2013-05-05
Av: Yvette Lindholm
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013

Många känner till ungefär hur det gick till den där dagen när Ahmed Agiza hämtades av svenska myndigheter den 18 december 2001. Över en natt blev Ahmed Agiza blev rikskändis efter TV4-programmet Kalla faktas avslöjande i maj 2004 om de exakta omständigheterna som svenska regeringen hade lyckats dölja i över två år. Den svenska regeringen hade på USA:s begäran, med hjälp av amerikanska CIA-agenter, utvisat Ahmed Agiza och Mohammed Alzery och flugit männen till Egypten på ett amerikanskt flygplan för att överlämnas till tortyr i egyptiskt fängelse. Den 19 december 2001 utfärdade Amnesty en blixtaktion.

Efter 11 september 2001 urholkades rättssäkerheten i USA:s krig mot terrorismen. Ahmed Agiza var efterlyst av den egyptiska regimen som en politisk motståndare till president Hosni Mubarak. Han hade tillsammans med sin familj sökt asyl i Sverige.
– Den forna regimen utnyttjade USA för att förfölja oliktänkande, sade Ahmed Agiza.
Att skicka tillbaka Ahmed Agiza till Egypten gick den svenska regeringen med på efter en så kallad ”diplomatisk försäkring” från egyptiska myndigheter. De lovade att Ahmed Agiza och Mohammed Alzery inte skulle torteras.

En svensk skandal avslöjades och kvar i det egyptiska fängelset satt Ahmed Agiza, dömd till 25 års fängelse, senare ändrat till 15 år, bland annat för medlemskap i en terrorstämplad organisation. Rättegången dömdes ut som bristfällig av människorättsorganisationer.
– Jag blev satt i en cell lika kall som ett kylskåp. Min självkänsla fördärvades. De hotade mig till döden och att de skulle förgripa sig sexuellt på mig och min familj, berättade Ahmed Agiza

När president Hosni Mubarak föll i revolutionen 2011 släpptes många politiska fångar och då även Ahmed Agiza. Efter det började en lång resa tillbaka till Sverige där Ahmed Agizas familj fanns kvar. I december 2012 återförenades familjen. Den 4 maj stod Ahmed Agiza framför Amnestys årsmöte och tackade för stödet han fått under den långa svåra tiden.
– Jag minns speciellt en händelse. Julen 2002 blev jag kallad till säkerhetstjänstens officerare som ville förhöra mig om min relation till vissa europeiska personer. Dessa europeiska personer var medlemmar i Amnesty. De hade skickat julkort till mig och skrev att de stod bakom mig. Officeraren var väldigt irriterad men jag blev väldigt glad, berättade han.
– Den händelsen etsade sig fast i minnet eftersom jag insåg att det finns en hel del människor, män, kvinnor och även barn som jobbar för en hoppfull framtid under en tid där bara mörker rådde över allt i mitt liv.

Ahmed Agiza (till höger)

Ahmed Agiza (till höger) Foto: Yvette Lindholm

– Mitt i den här stormen var Amnesty en modig part som stod upp för mänskliga rättigheter. Det fantastiska arbete ni utfört för mig har även påverkat de fångar som satt med mig i fängelset. De blev rörda av det stöd jag fick. Jag tror att de politiska fångar som satt med mig har utvecklat positiva tankar om mänskliga rättigheter och kommer att tänka på mänskliga rättigheter i sitt framtida arbete i revolutionen i Egypten, sade han.

Stående ovationer för Ahmed Agiza i plenum. En tårögd Rose-Marie Asker tackade för anförandet.

Stående ovationer för Ahmed Agiza i plenum. En tårögd Rose-Marie Asker tackade för anförandet. Foto: Jessica Stensell.

Amnesty Press fick en pratstund med Ahmed Agiza och hans fru Hannan Attia, som tolkade, som kom att handla om splittring. Visst känner han sig sviken av Sverige som skulle skydda honom, men om inte svensk ambassadpersonal hade följt upp situationen och hälsat på honom i fängelset hade han kanske varit död.
– När säkerhetsofficerarna visade mig julkorten jag fått såg jag också andra vykort med andra namn på. Namn på personer som dött i fängelset eller bara försvunnit. Jag tror att jag lever tack vare Sveriges inblandning, berättar Ahmed Agiza.

Rose-Marie Asker, Hannan Attia och Ahmed Agiza. Hannan Attia har fått mycket stöd och hjälp av Rose-Marie under åren. "Jag räknar Rose-Marie som en del av min familj" säger Hannan Attia.

Rose-Marie Asker, Hannan Attia och Ahmed Agiza. Hannan Attia har fått mycket stöd och hjälp av Rose-Marie under åren. "Jag räknar Rose-Marie som en del av min familj" säger Hannan Attia. Foto: Yvette Lindholm.

Egypten är också splittrat menar han. Under den nya ytan är det fortfarande samma människor som styr. Ett fåtal människor står kvar vid Tahirtorget, de andra revolutionärerna är deprimerade och känner att det är över, men de flesta i landet har inte kunskap om vad som pågår.
– President Mursi är bara en fasad. Det är samma gamla människor som styrde under Mubarakregimen som skrev den nya grundlagen. 65 procent av befolkningen i Egypten är under 35 år. Ingen i regeringen är under 35 år. Egyptens framtid skrivs av gamla människor från den gamla regimen, säger han.
Men finns det inget hopp för Egypten?

– Jag har hopp om Egypten. Franska revolutionen tog 120 år. Det tar bara lite tid, svarar Ahmed Agiza.

Det som krävs är kunskap.
– Väldigt många i Egypten är inte läs- och skrivkunniga. Många kan ingenting om Internet. Kunskap är första steget till förändring. Kunskap ger också möjlighet till kontakt med resten av världen, påpekar han.
– Det är inte bara läs- och skrivkunnighet som krävs. Det finns också okunnighet om vad som händer i andra delar av världen. I Sverige visste man ingenting om vad som hände i Egypten Ahmed Agiza berättar ett om möte på Migrationsverket. Han fick höra att Mubarak var en fredsmäklare, en bra man, och att alla i Egypten bodde i lyxiga hus, ”bättre än Amerika”, säger han.
Ahmed Agiza ser också en utmaning för människorättsarbetet att ta sig an de stora maktintressen som finns i världen. Starka politiska och ekonomiska intressen och ett komplicerat maktspel försvårar arbetet för en bättre värld. Allting handlar om internationella affärer, pengar och stora banker – det finns inte människor.
– Det arbete Amnestys medlemmar utför är extraordinärt. Ni kämpar hela tiden, oavsett omständigheter, sade Ahmed Agiza.

Under tiden vi pratar springer yngste sonen fram, med all energi som följer med en treåring, på bara fötter. Han har badat fötterna i fontänen på hotellet och tycker att alla ska följa med och bada nu. Sex barn har paret. Nu väntar en framtid i Sverige, men vad som kommer hända kan Ahmed Agiza och Hannan Attia inte svara på. Han lider fortfarande av sviterna från tortyren och behandlingen i fängelset. Hans hälsotillstånd var dåligt under hela tiden han satt fängslad. Framför allt lider han av svåra smärtor i ryggen. Han har svårt när han sitter och går. Man ser i hans rörelser att det måste göra ont, men inte i blicken, den är bestämd de stunder han inte ler.

Ahmed Agiza hade hoppats få hjälp när han kom tillbaka till Sverige. 18 månader är väntetiden till den specialist han behöver träffa och paret känner sig otåliga att få hjälp.
– Det har varit svårt, vi tar en dag i taget, sade Ahmed Agiza.
– Det var inte bara den långa tiden. Det var också ensamheten, att vara borta från min familj. Vakterna sade till honom ”du kommer aldrig ut härifrån. När jag går i pension kommer min son hit och vaktar dig”.
– Det har varit svårt för hela familjen, fem av barnen var små när han togs ifrån oss, nu är de nästan vuxna, säger Hannan Attia.

Yvette Lindholm

Uppdrag: mer demokrati

Detta år prövar årsmötet en ny metod för att behandla motioner. Påverkanstorg togs fram av den svenska scoutrörelsen 1996 och används flitigt i många stora medlemsorganisationer. Metoden ska ge fler medlemmar större chans att komma till tals. Det ska helt enkelt bli mer demokratiskt.

– Påverkanstorg är en metod för att vitalisera demokratin i beslutsmöten, säger Angeli Sjöström Hederberg, som driver företaget medlemsutveckling.se.
Hon blev kontaktad av Amnestys styrelse i somras och anlitades för att leda processen att införa påverkanstorg på Amnestys årsmöte och är processledare under påverkanstorget.

Ordförande Sofia Halth berättar att styrelsen vill ge möjlighet till att åsikter och tankar ska brytas friare än i de tidigare beredningsformerna.
– Samtal om demokratiutveckling har funnits i styrelsen i flera år, säger Sofia Halth till Amnesty Press. Vi vill med påverkanstorg skapa en genuin dialog istället för monolog.

Tidigare har motioner som inkommit till årsmötet delat upp utefter tema och behandlats i beredningsgrupper. Årsmötesdeltagare har fått välja vilken grupp de velat delta i och därmed inte haft möjlighet att diskutera motioner utanför den gruppen. Beredningsgrupperna har sedan lämnat sina förslag till varje motion i plenum och sedan har motionerna diskuterats precis innan årsmötet tar beslut.

– Nu får man in energin och drivet som finns på luncherna, fikapauserna och toalettköerna i beslutsfattandet istället, säger Angeli Sjöström Hederberg.
– Alla motioner blir en fysisk plats i rummet. Varje motion blir en station med motionären, en samtalsledare som ska hålla diskussionen levande, en representant från styrelsen och en sakkunnig från sekretariatet, förklarar hon.
Det blir alltså möjligt för deltagare att välja fritt vilka motioner hen vill diskutera och det går att disponera tiden mellan stationerna fritt. Efter att motionerna stötts och nötts ställer man ut dem på vernissage så att alla kan se och följa processen. Tanken är sedan att det ska hållas minimalt med diskussioner om motionerna i plenum, de ska vara färdiga för beslut och det går inte att väcka nya yrkanden i plenum.
– Vi vet att när motioner diskuteras i plenum gynnar det normen och vi vet att påverkanstorg fördelar taltiden bättre mellan kön och ålder, säger Angeli Sjöström Hederberg och fortsätter: – Det som oftast dyker upp i utvärderingar är att människor vill ta mer plats och tala mer.

– Vi behöver sällan skapa engagemang. Det handlar om att ta tillvara på det engagemanget som finns, avslutar Angeli Sjöström Hederberg.

Yvette Lindholm


Enkät. Vad tycker du om påverkanstorget?

Anton Dahlén, 25 år, medlem i från Uppsala. Första årsmötet.
- Det blev lite rörigt. Jag har erfarenhet från andra organisationer och tycker att det är roligare att ta alla argumenten i en full sal så att man hör vad alla har att säga.

Maartje Stoffelsen, 55 år, grupp 188 i Sollebrunn. Första årsmötet.
- Man vågade ställa frågor. Det är ett bra sätt att känna sig delaktig. Jag funderar på om man kan använda sig av den här metoden i andra sammanhang.








Elisabet Melin, 67 år, grupp 39 i Uppsala. Åttonde årsmötet.
- Man hann behandla många av motionerna snabbt men det var väldigt rörigt. Ljudnivån var alldeles för hög. Kanske var det en poäng att samla allting på en plats men det utesluter medlemmar med hörselskador. Men i övrigt var det ett väldigt bra sätt att arbeta på.






Marre Mayr, 32 år, distriktsstyrelsen i Stockholm och diskrimineringsombudsman på årsmötet. Andra årsmötet.
- Det var positivt. Det var hög ljudvolym men en kul idé. Det går att utveckla till nästa år och tydliggöra rollerna och samtalstonen.








Bengt G Nilsson, 76 år, Aktionsgruppen mot dödsstraffet, AMD, Stockholm. Andra årsmötet.
- Jag tyckte det var bra men lite rörigt. Jag var kritisk igår men när jag såg resultatet tyckte jag att det var mycket bra.

Text och foto: Yvette Lindholm











Enkät: Vad tyckte du om årsmötet 2013?

Ing-Marie Runeson, 62 år, grupp 127 i Säffle. Första årsmötet.
- Det har varit fantastiskt bra. Jag har varit med länge men det är mitt första årsmöte. Jag har stärkts i min vilja att jobba för mänskliga rättigheter i Amnesty. Jag är jätteglad att jag åkte.








Anna Termine, 55 år, medlem i Stockholm. Fjärde årsmötet.
- Spännande! Det har varit lyxigt. Det var roligt att träffa gamla vänner och diskutera och påverka. Jag har stärkts i min vilja att fortsätta kämpa!









Nina Virkkala, 38 år, Amnesty Business Group, Örebro. Fjärde årsmötet. - Jättebra! Vi tog många modiga beslut. Det var både spännande och roligt. Jag tror att vi fick diskussioner och beslut som vi inte hade fått om vi hade haft diskussioner bara i plenum. Och så fanns det glass och popcorn!







Andreas Bokerud, 31 år, sektionsstyrelsen, Stockholm. Fjärde årsmötet. - Jag tyckte att det var jättebra. Framför allt påverkanstorg. Fler kom med i debatten.









Bo Lindblom, 83 år, Burma samordnare och distriktsombud i Halland, från Laholm. 45:e årsmöte.
- Jag hade mina farhågor om påverkanstorg och trodde det skulle bli rörigt men det blev bättre än jag tänkte mig. Det var nog inte så dumt. Det var många som fick komma till tals. Men jag saknar besökare från våra nordiska grannländer.





Arvoderad styrelse ska utredas

Efter att årsmötet i år hade prövat påverkanstorg för första gången blev debatten i plenum på söndagsförmiddagen, där alla deltagare var samlade, en tämligen snabb affär då diskussionerna hade förts under lördagen. I något fall hamnade ändå årsmötet i en viss begreppsförvirring och beslutet i frågan om att publicera intervjuer med individer som Amnesty International på en plats på hemsidan blev ett avslag. Detta trots att förslaget på lördagen hade vunnit gehör på påverkanstorget med 54 röster mot två.

Styrelsen hade inför årsmötet föreslagit avslag på motionen.
– Först avslag, sedan bifall till motionärens förslag. Jag undrar lite hur styrelsen tänkt, sade Anna Dahlbäck.
– Vi tog intryck av diskussionen på påverkanstorget och valde därför att yrka bifall, förklarade Lisbeth Kohls från styrelsen.

Efter ett petande med nya formuleringar i texten så blev det till sist så att årsmötet avslog motionen om att publicera intervjuer på hemsidan då det uppgavs att detta redan görs. Det ansågs dessutom inte vara en årsmötesfråga att diskutera var på hemsidan dessa intervjuer ska återfinnas. En fråga som delade årsmötet var synen på arvodering av styrelseledamöter. Denna fråga har debatterats under ett antal år och var senast uppe i styrelsen i mars 2010 då styrelsen med en rösts övervikt beslöt att inte ta frågan om arvodering till årsmöte. Christine Pamp, tidigare ordförande i svenska sektionen och tidigare ledamot i Amnestys internationella styrelse, IEC, vädjade till årsmötet att lämna denna fråga åt sitt öde:
– Den svenska sektionen är en del av en internationell rörelse och det finns inget stöd för idén om arvoderade styrelser därute. Sverige fick inget stöd för den resolution som skickades till internationella rådsmötet 2009 om att arvodera IEC.

Av Amnestys 60-tal sektioner är det bara Norge som arvoderar personer i styrelsen. IEC, som är styrelse för Amnesty Internationals cirka två miljoner medlemmar, arbetar ideellt utan betalning.

Efter rösträkning beslöt årsmötet med 41 röster mot 40 att en grupp på tre personer ska utreda frågan om arvodering för den svenska styrelsen och återkomma med ett förslag till årsmötet år 2014.

Vid årsmötet beslöts att styrelseledamöter kommer att få en begränsad mandatperiod, sex år för ledamöter och åtta år för ordförande och kassör. Amnestyfondens personalrepresentanter försvinner om Kammarkollegiet säger ja till en begäran om permutation, det vill säga att stiftelsens stadgar ändras.

En motion om att svenska Amnestysektionen ska verka för garantier från den svenska regeringen om att Julian Assange, grundare av Wikileaks och misstänkt för sexualbrott i Sverige, inte ska utlämnas till USA, avslogs. Den svenska sektionen tog i höstas avstånd från de krav Amnesty International driver i Assangefrågan.

Ulf B Andersson

reportage | 2013-05-05
Av: Yvette Lindholm
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013