Nattens barn i norra Uganda På vandring varje natt för en säker sömn

Det är skymning i Gulu i norra Uganda och staden genomgår en märklig förvandling. Gator och andra öppna platser fylls av tusentals barn som söker skydd undan rebellernas attacker. Under det senaste året har över 8 400 barn rövats bort för att utnyttjas som LRA-gerillans barnsoldater, sexslavar och bärare.

Liknande scener utspelas varje kväll i flera städer runt om i norra Uganda. Tiotusentals barn vandrar in från landsbygden för att tillbringa natten i relativ säkerhet. En del kommer ensamma, annars i grupp. Vi ser flera som har med sig sina småsyskon, några i treårsåldern.

När mörkret lagt sig ser vi barn överallt i staden. Många har lagt sig till rätta på betongen utanför stängda butiker medan andra tagit sin tillflykt till busstationen eller kyrkornas öppna platser.

Barnen på Gulus gator har ofta skrämmande historier att berätta - upplevelser som barn inte ens ska höras talas om. Än mindre tvingas bevittna med egna ögon.
LRA, Herrens motståndsarmé, sägs vilja störta president Yoweri Museveni och inrätta ett styre med Bibelns tio budord som grundpelare. Kriget inleddes 1988 och rebellerna har gjort sig ökända för sina bestialiska metoder. Bara under det senaste året har tusentals barn kidnappats för att utnyttjas som soldater och sexslavar. Barnen i LRA-gerillan tvingas också mörda och stympa oskyldiga civilpersoner. Över en miljon människor lever nu som internflyktingar i norra Uganda.

Bland flickorna vid utspridda plastvävssäckar och smutsiga filtar står elvaåriga Labol. Det är här hon sover på nätterna - på en dammig betongtrottoar mitt i Gulu. Hon är klädd i en smutsig rosa klänning och som de andra flickorna är hon kortklippt. Har rebellerna angripit hennes by? frågar jag.

Flera av vännerna svarar i hennes ställe, men Labol avbryter dem snabbt och berättar:
– Det hände i somras. När rebellerna kom sprang vi iväg och gömde oss i skogen. Men många av barnen hann inte undan. De fördes iväg och när vi kom tillbaka nästa morgon hittade vi 17 av byborna döda. Jag kände dem, några var mina släktingar.
Det luktar brandrök och litet längre bort leker ett gäng pojkar med en eld. Uppspelta jagar de runt och sätter fyr på kartongbitar och annat bråte på gatan. Två av pojkarna bråkar på låtsas och avfyrar höga snurrsparkar mot varandra. Det är sent på kvällen och några av de mindre barnen som försökte sova blir rädda och flyttar litet längre bort.

På Gulus busstation ligger barn utspridda i ett hav av filtar och bastmattor. De flesta sover tätt ihopkurade bredvid varandra för att hålla värmen och känna sig tryggare. Många drömmer oroligt och vänder och vrider sig. Några pratar i sömnen. Men två av barnen är fortfarande vakna. De skriver i anteckningsböcker under glödlampans vassa sken. Läxorna måste göras inför morgondagens lektioner.

Följande morgon träffar vi Okello, 13 år, bland horderna av barn som sakta återvänder hem till sina byar efter natten i staden . Hans ögon är allvarliga och trötta. Det var bara några veckor sedan han lyckades fly från LRA-gerillan.

– Vi genomförde så många attacker. Både mot militären och mot vanliga människor. Man var tvungen att delta, annars dödade de en med en stor kniv. De högg direkt mot huvudet, säger Okello.

Vid en attack nära ett berg några mil från Gulu blev Okellos grupp beskjuten av en helikopter från armén. Då passade han på att fly. Men när han återvände till hemmet i Gulus utkanter fick han veta att föräldrarna mördats.

– Kanske var det straffet för att jag flydde, säger han osäkert.

Bilder i tidningarna vittnar dagligen om hemskheterna; små barn, mördade med machetéhugg över pannan och människor med avskurna läppar eller öron. Det bisarra budskapet som rebellerna vill sända är ”Om ni inte lyssnar på våra varningar behöver ni inga öron, om ni anger oss för militären skär vi av era läppar”.

Plötsligt dundrar en lastbil förbi och river upp ett rött dammoln. Soldaterna på flaket jublar, upphetsade av att återvända från kriget mot rebellerna.

– Men vilka är det de krigar mot, vilka är det soldaterna dödar i den här konflikten? De har ihjäl barnen som rövats bort av gerillan, säger biskopen och fredsaktivisten Macleord Baker Ochola när vi träffar honom senare på dagen.

Han arbetar i ett nätverk med religiösa ledare i regionen som försöker att få igång en dialog mellan regeringen och gerillan.

Bedömare menar att det också måste utövas påtryckningar mot grannlandet Sudan där LRA länge har haft sina baser och träningsläger. Därifrån vandrar rebellerna över gränsen till norra Uganda där de bedriver huvuddelen av sin blodiga kamp mot regeringen.

Flera före detta barnsoldater som nyligen rymt från gerillan vittnar om att den sudanesiska militären regelbundet levererar vapen och mat till rebellerna. Enligt vad Amnesty Press erfar har sådana leveranser ägt rum under hösten.

Officiellt förnekar emellertid den sudanesiska regeringen i Khartoum att landet stöder Ugandas gerilla. Men i södra Sudan har LRA-rebellerna vid åtskilliga tillfällen använts i inbördeskriget mot gerillagruppen SPLA, som i 20 år kämpat för självstyre för södra Sudan i en konflikt som beräknas ha skördat två miljoner människoliv.

Samtidigt fortsätter Ugandas regering i sin tur att leverera vapen till den sudanesiska SPLA-gerillan.

Det är ett smutsigt spel med civilbefolkningen som ständig förlorare.

Text: Jon Hedenström