Algeriet – en revolution som behöver ha tålamod

Fyrtio dagar tog det innan protesterna i Algeriet fick president Abdelaziz Bouteflika att avgå. Men idag har arméchefen kontroll över institutionerna och demonstranternas krav – att regimen definitivt lämnar plats till en demokratisk övergång – får inte gehör. På torg och i mötesrum samlas nu människor för att diskutera en ny framtid.

reportage | 2019-05-09
Av: Elodie Pradet
Demonstration i Mostaganem den 29 mars

Demonstration i Mostaganem den 29 mars Foto: Elodie Pradet

En eftermiddag i början av april i en medelstor stad, Mostaganem, i Algeriet. Fem barn – kanske kusiner, men i alla fall kompisar – leker tillsammans ute på gatan, utanför sina föräldrars hus. De är mellan fyra och sex år och de skanderar « silmya, silmya » som om det vore en ny lek.

De förstår kanske inte helt meningen med det som betyder « fredligt, fredligt ». Men de härmar de tusentals vuxna de har sett demonstrera och skandera « silmya silmya » i flera veckor.

Fredagsdemonstrationer har blivit en självklarhet, även för dessa små barn. Och « silmiya silmiya » är nu en slogan som ljuder som ett välkänt eko i hela landet.

Fredagen den 22 februari hölls de första demonstrationerna som blev början på det som idag kallas « Hirak », rörelsen på arabiska. Det skulle dröja 40 dagar innan folkets första krav; nej till en femte mandatperiod för den sittande presidenten Abdelaziz Bouteflika, skulle uppfyllas. Den 2 april avgick den 82-åriga presidenten som hade suttit vid makten i 20 år och som efter ett slaganfall år 2013 endast har synts offentligt ett fåtal gånger, då sittande i rullstol.

Tidigt i proteströrelsen ställde sig militärens högste ledare, generalen Ahmad Gaïd Salah på demonstranternas sida och lovade att armén skulle ”möta folkets krav”. Några dagar före presidentens avgång föreslog han att grundlagens artikel 102 skulle användas. Där sägs att en interimspresident ska utses om landets president avgår eller anses oförmögen att fullgöra sin uppgift.

Snart visade det sig att Ahmad Gaïd Salah hade mycket makt. En vecka senare utnämndes automatiskt den 77-årige Abdelkader Bensalah, som var talmannen i det algeriska parlamentets övre kammare, till interimspresident. Men det betydde också att samma maktelit fortsätter regera med tre trogna allierade män till Abdelaziz Bouteflika vid makten: Abdelkader Bensalah som interimspresident, Noureddine Bedoui som premiärminister och Tayeb Belaiz som president för det konstitutionella rådet.

President Bouteflikas avgång den 2 april gjorde att demonstranternas krav, som här i Oran, riktades mot att tre män från Bouteflikas trogna krets också skulle avgå.

President Bouteflikas avgång den 2 april gjorde att demonstranternas krav, som här i Oran, riktades mot att tre män från Bouteflikas trogna krets också skulle avgå. Foto: Elodie Pradet

En av dem, Tayeb Belaiz, avgick dock den 16 april. Därmed byttes demonstranternas slogan: det var inte längre de ”3B” som skulle avgå, utan de ”2B”. Ännu idag, under den tolfte veckan av ”Hirak”-rörelsen, är kraven desamma: ”hela systemet ska avgå”. Men regimen låter sig inte övertygas och ett nytt val ska nu hållas den 4 juli, en dag före självständighetsdagen. En stark symbolik med andra ord, i alla fall om valet inte blir inställt.

Flera domare och borgmästare har nämligen uttryckt att de vägrar koordinera valet och endast ett fåtal kända kandidater har ställt upp. Så som många andra ser Abdelouahab Fersaoui valet som ”ogiltigt”. Han är ordförande för rörelsen RAJ (Rörelse-Handlingar-Ungdom), en av de största rörelserna som samlar unga algerier sedan 1992.

– Folket vill ha en övergångsperiod med ärliga personer som kan skapa konsensus, inte ett nytt val. Det finns dessutom inga seriösa kandidater till det här valet, säger han i telefon från Alger.

Den algeriska flaggan vid en demonstration i Mostaganem. Demonstrationer har pågått över hela Algeriet sedan 22 februari.

Den algeriska flaggan vid en demonstration i Mostaganem. Demonstrationer har pågått över hela Algeriet sedan 22 februari. Foto: Elodie Pradet

Före valet pågår den islamiska fastemånaden Ramadan som börjar den 5 maj och avslutas 4 juni och det kan påverka proteströrelsen. Sedan tre veckor tillbaka har antalet demonstranter redan börjat minska samtidigt som motorvägar till huvudstaden Alger blockerats av polisen varje torsdag kväll, inför fredagsdemonstrationerna.

– Nu blir det kanske inte lika stora marscher som vi tidigare har sett, utan debatter under dagarna. Men folk kommer att demonstrera på nätterna, det är jag säker på, säger Abdelouahab Fersaoui.

I ett TV-sänt tal den 4 maj, betonade interimspresidenten Abdelkader Bensalah att valet är ”den enda utvägen ur det ostabila läget”. Och arméchefen Ahmad Gaïd Salah har valt att fokusera på annat än en övergångsperiod.

Sedan 3 april pågår nämligen en serie gripanden där korrumperade affärsmän och makthavare arresteras och fängslas. Först ut var multimiljonären Ali Haddad, före detta chef för organisationen för algeriskt näringsliv FCE. Senast arresterades Issad Rebrab, den rikaste mannen i Algeriet enligt Forbes och ägare för Cevital, den första privata arbetsgivaren i landet men också Abdelmoumen Ould Kaddour, vd:n för det statliga Sonatrach, olje- och gasföretaget som står för 95 procent av exporten från Algeriet.

Kulmen kom den 4 maj när Saïd Bouteflika, tidigare presidentens yngste bror greps. Saïd Bouteflika sägs ha varit den som egentligen har styrt landet sedan 2013, när presidenten fick sitt slaganfall. Den 4 maj greps även två mäktiga underrättelsechefer.

 Demonstration i Mostaganem den 29 mars, några dagar innan president Abdelaziz Bouteflika avgick.

Demonstration i Mostaganem den 29 mars, några dagar innan president Abdelaziz Bouteflika avgick. Foto: Elodie Pradet

Emellertid menar oppositionen att gripanden är uppgörelser mellan armén och regimen och en avledande manöver mitt under revolutionen. Nazim Taleb är medlem i oppositionsrörelsen Rachad.

– Armén använder gripanden som en rökridå för att fortsätta på den konstitutionella linjen och göra folket konfunderat. Men det enda folket alltid har velat är att hela regeringen ska avgå, säger han på telefon från Alger.

Abdelouahab Fersaoui håller med:

– Att makthavarna säger sig vilja respektera konstitutionen är endast ett sätt för att spara tid och kväva rörelsen. Det visar också på hur mycket makt den militära institutionen har, säger han.

Samtidigt har proteströrelsen svårt att organisera sig efter demonstrationerna. Budskapet på gatan betonar enighet och konsensus, och de gamla politiska partierna anses alla vara korrumperade.

– Politikerna gjorde allt för att medborgarna skulle hata politiken. Många har sedan länge flytt fackförbund, organisationer och politiska partier, säger Abdelouahab Fersaoui.

Ibrahim Daouadji är glad över det ökade politiska intresset i Algeriet.

Ibrahim Daouadji är glad över det ökade politiska intresset i Algeriet. Foto: Elodie Pradet

Den unge Ibrahim Daouadji, som varit människorättsaktivist länge, menar att politiska frågor nu intresserar fler och fler.

– Innan allt började var jag nästan en farlig person eftersom jag var så engagerad mot makten. Men nu får jag varje dag flera inbjudningar på sociala medier, stämningen har förändrats, säger han på en demonstration i Mascara i april.

Denna dag leder han en demonstration för att människorättsaktivisten Hadj Ghermoul ska släppas fri. Den 27 januari tog Hadj Ghermoul upp ett plakat ”Nej till en femte mandatperiod” och delade bilden på sociala medier. Två veckor senare dömdes han till fängelse i sex månader samt böter på cirka 2 000 kronor. Amnesty International fördömde omedelbart denna ”allvarliga kränkning av yttrandefriheten i Algeriet” och uppmanade myndigheterna att ”upphäva domen och släppa honom.”

 Demonstration för frigivning av Hadj Ghermoul som dömts till sex månaders fängelse.

Demonstration för frigivning av Hadj Ghermoul som dömts till sex månaders fängelse. Foto: Elodie Pradet

På demonstrationen påpekar många på plats att ”alla hade arresterats om det hade varit två månader tidigare”. Det är en återkommande bild jag får när jag befinner mig vid folkliga samlingar under min tid i Algeriet: friheter har vidgats, civilklädda poliser är överallt men oftast låter de bli att ingripa.

Utöver demonstrationerna samlas varje dag hundratals medborgare efter jobbet för att diskutera rörelsen. En torsdag kväll i Oran, den näst största staden i landet, formas en mindre cirkel på ett torg. ”Om man vill ta ordet får man vattenflaskan och sätter sig i centrum”, förklarar en ung kvinna som modererar debatten denna aprilkväll.

Tahar Belabbas har tagit vattenflaskan vid ett torgmöte i Oran.

Tahar Belabbas har tagit vattenflaskan vid ett torgmöte i Oran. Foto: Elodie Pradet

Stämningen är nästan högtidlig, och när det hunnit bli 18.30 är cirkeln mycket större. Den ena menar att ”staten tror att vi är barn men det är så vi tar vårt medborgerliga ansvar”, den andra berättar att han ”inte ens har råd för att hålla sig mätt” och den tredje understryker att ”medborgarna inte längre är rädda, folket har vaknat upp”. En annan sammanfattar: ”Denna civila debatt har vi väntat på i 60 år.”.

Debatter förs inte bara på gatan. Vissa, så som Ibrahim Daouadji och Nazim Taleb, deltar i initiativmöten för att rita färdplaner inför en önskad övergångsperiod.

– Den 6 april samlades vi i Alger med 100 personer från 40 provinser i landet, och vi samlade idéer inför en enkät som vi lade upp på webben, förklarar Ibrahim Daouadji.

Enkäten fick 10 000 svar och majoriteten visade sig vilja ha ett kollegialt presidium bestående av uppskattade personligheter bland algerier. Högst upp bland svaren kom namnen på män som har varit med i politiken tidigare: Ahmed Taleb Ibrahimi som var kandidat till presidentposten år 1999, Ahmed Benbitour som var premiärminister år 2000, Liamine Zeroual som var president 1994-1999 och Mustapha Bouchachi som är advokat och människorättsaktivist.

Ett annat kollektiv, som säger sig representera 24 grupper från det civila samhället, försöker också etablera ett färdplan inför en andra republik. Abdelouahab Fersaoui, från rörelsen RAJ, deltar i organisationen:

– Vi har som mål att organisera en nationell konferens som förhoppningsvis kan få fler att delta i vårt arbete, och detta före sommaren.

Samling på ett torg i Oran där ordet är fritt. Nu vågar algerier diskuterar den nya framtiden utanför president Bouteflika.

Samling på ett torg i Oran där ordet är fritt. Nu vågar algerier diskuterar den nya framtiden utanför president Bouteflika. Foto: Elodie Pradet

Vad gäller kvinnor har många demonstrerat, ofta tillsammans med sina barn, men återfinns knappt bland proteströrelsens synliga figurer. Hanane är en uttalad feminist som lever i östra delen av landet.

– Jag och min man var inte med den 22 februari när demonstrationerna började för att vi var rädda. Vi minns fortfarande det svarta decenniet (1990-talets inbördeskrig), vi var 8 år då och vi såg halshuggna människor utanför våra hus, säger hon på telefon.

Mitt i revolutionen hoppas hon på att familjekoden, som bestämmer över familjerelationer i Algeriet, ska upphävas. Reglerna härstammar från sharia.

– Vi kallar den ”code de l’infamie” (vanärakoden) istället för ”code de la famille”. Den säger att vi för alltid är omyndiga och att vi inte får ärva lika mycket som männen, det är orättvist, säger hon och fortsätter:

– När jag sett videos på hur feminister behandlas vid vissa demonstrationer blir jag rädd. Men jag vill inte tiga heller. Samhället måste förändras, även om det kommer att ta minst 100 år.

Damya är en av kvinnorna bakom Facebooksidan Femmes insoumises (okuvade kvinnor) som har 70 000 prenumeranter. Hon vill att proteströrelsen behandlar kvinnofrågan.

– Men jag får höra att det inte är dags att prata om detta, att det kommer att splittra samhället och att vi får prata om det senare. Många är rädda för att vi tycker olika men det är nog oundvikligt, säger hon.

Elodie Pradet
pradetelodie@gmail.com

Läs också

Algeria: Prisoner of Conscience Released: Merzoug Touati (Amnesty International 8 maj 2019)

Algeria: Judicial Harassment of Human Rights Lawyer (Human Rights Watch 7 maj 2019)

Algeria: Police Renew Crackdown on Mass Protests (Human Rights Watch 19 april 2019)

Human rights in Algeria: Review of 2018 (Amnesty International 25 februari 2019)

Algeria Events of 2018 (Human Rights Watch 26 januari 2019)

reportage | 2019-05-09
Av: Elodie Pradet