Konferens på Södertörn: ”Yttrandefriheten måste ständigt försvaras”

Hur bör vi fira att tryckfrihetsförordningen fyller 250 år i år? På Södertörns högskola utanför Stockholm genomfördes den 14 oktober en fredskonferens på tema yttrandefrihet, ”Om sanningen ska fram”, där en rad talare underströk vikten av att ständigt försvara yttrandefriheten och inte ta den för given. Ett starkt vittnesmål från Kongo fick publiken att ge stående ovationer till den kongolesiske läkaren Denis Mukwege, när han krävde omvärldens solidaritet – och handling.

reportage | 2016-10-17
Av: Rebecka Bohlin

Alice Bah Kuhnke talade på fredskonferensen på Södertörns högskola. Foto: Rebecka Bohlin

– Jag är orolig!

Det sade kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i sitt öppningstal, på konferensen Om sanningen ska fram.

Hon berättade bland annat om en resa hon gjorde förra året till Serbien, för att gå i Prideparaden i huvudstaden Belgrad:

– Det är något som vi politiker som står upp för demokrati och yttrandefrihet försöker samlas kring, särskilt i länder där människor behöver stöd för att konkretisera sina mänskliga rättigheter.

Samtidigt passade hon på att träffa journalister och andra aktörer i civilsamhället. Alice Bah Kuhnke mötte bland annat en journalist som hade blivit utsatt för både hot och misshandel. Till följd av detta hade han inte kunnat träffa sin familj på flera månader.

– Jag frågade honom om arbetet som journalist är värt ett sådant pris, berättade Alice Bah Kuhnke. Han svarade: ”Jag är osäker. Jag vet inte just nu. Jag har inte träffat min familj på månader.” Jag skulle önska att det samtalet var ett undantag. Men jag träffat alltför många människor, inte minst journalister, som berättat för mig att de känner sig osäkra. Det gör mig orolig. Vad händer den dagen som de, som har till uppgift att putta oss framåt och granska makthavare, inte mäktar med att bära sitt uppdrag längre?

Ser vi oss omkring i världen råder ingen brist på exempel på länder där yttrandefriheten är begränsad och eller hotad.

Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser, sammanfattar läget i världen. Han konstaterar att 110 journalister och 27 nät-aktivister dödades förra året. 79 journalister kidnappades och tusentals tvingades gå i exil:

– Vi är duktiga på att mäta antalet mord och fysiskt våld, inklusive juridiska attacker mot redaktioner. Men hur mäter man självcensur till följd av rädsla för repressalier? Hur mäter man att yttrandefriheten begränsas av en strukturell analfabetism genom fattigdom?

Jonathan Lundqvist ser flera exempel på hur stater agerade olika under den Arabiska våren år 2011. I Egypten klipptes all internettrafik men i Syrien försvann plötsligt all censur.

– Många var naiva, inklusive jag själv, när det skedde. Vi trodde: Folket vill ha förändring, nu ger regimen upp. Men Syriens president Bashar al-Assad satte upp övervakning och släppte på trafiken. Han lät de protesterande grupperna lämna bevis, för att sedan fängsla dem.

Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser, visade hur organisationen bedömer läget för pressfriheten i världen. Foto: Rebecka Bohlin

Men förföljelser, hot och mord är inte de enda hoten mot yttrandefriheten, globalt. Reportrar utan gränser har dessutom identifierat 32 organisationer som bekämpar yttrandefrihet, från FSB i Ryssland till NSA i USA.

– De kallar verksamheten för antiterror, vi kallad den för gummibandslagstiftning. Vi ser sällan att journalistik uttryckligen förbjuds, man anpassar däremot lagar till att användas som man själv vill, vilket leder till en självcensur. Man skapar ett klimat som är så otryggt att journalister överväger vilka texter som är trygga att skriva, sade Jonathan Lundqvist.

Ett land som definitivt är otryggt att verka i är Demokratiska republiken Kongo.

Doktor Denis Mukwege, grundare av Panzi-sjukhuset i östra Kongo och flerfaldigt prisad för sina insatser för våldtagna kvinnor, vittnade om vad som hänt i landet den senaste tiden. Han berättade att för bara en månad sedan demonstrerade människor på gatorna för att kräva att grundlagen följs, och minst 30 människor miste livet, kanske 100. Protesterna gäller att Kongos president Joseph Kabila nu tycks ha bestämt sig för att sitta kvar trots att hans mandatperiod går ut i december 2016. Det presidentval som var planerat till i november har skjutits upp till 2018.

– Det var ett ett blodbad, sade Denis Mukwege. För bara några dagar sedan demonstrerade unga människor igen. I en fredlig demonstration begärde de att grundlagen skulle följas. Flera av dem dödades. Vi ser unga fredsaktivister från det civila samhället som arresteras och fängslas. De kan ha varit på ett möte, för att de vill prata om landets framtid. De vill att lagarna ska följas och de frihetsberövas utan domstol. Jag pratar inte om sådant som hänt för 250 år sedan utan för en vecka eller en månad sedan. Vi lever i helt olika världar!

Denis Mukwege påtalade att oavsett hur höga murar EU bygger kommer det inte att hindra ungdomar som fängslas och frihetsberövas att försöka ta sig till Europa:

– De kan inte stoppas. Europa har ett ansvar för att att sanningen hörs, att sanningen blir känd. Yttrandefrihet här och där måste vara vårt gemensamma motto.

Den region där Denis Mukwege verkar, har begravt sju miljoner människor de senaste 20 åren, påpekade han:
– En miljon i Rwanda, sex miljoner i Kongo – utan att räkna de hundratals, tusentals kvinnor kvinnor som blivit våldtagna, alla familjer som slagits sönder totalt, barn som fötts utan att veta vilka deras föräldrar är. Det internationella samfundet vet vilka som är de skyldiga, men på grund av diplomatiska anledningar råder tystnad.

Folkmordet i Rwanda 1994 följdes år 1996 av inmarschen från Rwanda och Uganda i dåvarande Zaire vilket ledde till Laurent Kabila, far till Joseph Kabila, tillsattes på presidentposten. När Kabila 1998 bröt med Rwanda och Uganda utbröt det förödande krig som pågick till år 2002 och som har kallats ”Afrikas första världskrig” då sju länder deltog i slaget om rikedomarna och kontrollen över makten i Kinshasa.

Sedan år 2002 har strider fortsatt i östra delen av Kongo och stundtals har fullt krig rått. FN har över 20 000 poliser och soldater på plats i Kongo. Hur många som har dött under 20 år av strider är omdiskuterat men de högsta siffrorna på fem-sex miljoner döda innefattar ett försök att uppskatta ”överdödligheten” på grund av oroligheterna och den svält och de sjukdomar som drabbat civilbefolkningen till följd av krigen.

Denis Mukwege driver Panzisjukhuset i Bukavu i östra Kongo. Foto: Rebecka Bohlin

Denis Mukwege säger att han av hela sitt hjärta hoppas på fria val för att byta ut regeringar, att folk får använda sin rösträtt i stället för att tvingas på konstitutionella statskupper:

– Trots granateld över Afrika och trots godtyckliga arresteringar vågar vi tro att morgondagen blir bättre, att en demokratisk kultur kommer att födas.

Han talade om vikten av att använda sig av yttrandefriheten:

– Genom att tiga förråder vi Martin Luther King. Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisan överallt. Använd era röster, vi behöver era röster! Höj era röster med de som tystas i världen, höj rösterna med tusentals kvinnor vars kroppar förvandlats till slagfält. Vi kan inte nöja oss med att leva bekvämt när våra medmänniskor våldtas, fängslas och mördas.

Han pekade även på några av orsakerna till att situationen inte förbättras, och manade till förändring:

– Låt oss kräva en sanering av finansliberalism som orsakat så mycket lidande i världen. Låt oss göra oss fria från från skrupelfria företag och deras skamfulla exploatering av naturtillgångar. Då kommer fred och broderskap tillbaka och vi kan bygga en ny värld som inte styrs av de starkaste, där vars och ens värdighet respekteras. Efter den avslutningen reser sig publiken upp och applåderar starkt.

I Sverige har vi all anledning att vara stolta över den Tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år. Men också här finns problem.

Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola, konstaterar att Tryckfrihetsförordningen formulerades insiktsfullt för 250 år sedan.

Han talar om Anders Chydenius, en av de drivande bakom Tryckfrihetsförordningen, och berättar att han hade två huvudsakliga argument för lagen: mänskliga rättigheter och samhällets bästa.

– När olagligheter blir offentliga kan man göra något åt dem.

Tryckfrihetsförordningen är en förutsättning för förändring.
Gunnar Nygren konstaterar att mycket har blivit bättre sedan 1700-talet, då lagen tillkom. Han räknar upp några exempel:

– Vi har fått en större reell tryckfrihet eftersom många kan uttrycka sig på nätet. Du behöver inte äga en tryckpress du kan starta en blogg, det är positivt. Dessutom är tillgången till medier gränslös – utom där regimen sätter upp murar, som i Kina. Vi har fått en större grad av insyn i politiska beslutsprocesser, till exempel via riksdagens hemsida.

Anders Chydenius, riksdagsledamot från Österbotten i Finland, betraktas som skaparen av tryckfrihetsförordningen från 1766. Foto: Wikipedia

Han pekar samtidigt ut ett antal problem att vara vaksam på:

– Vi har hot mot journalister från organiserad brottslighet och extrema grupper. Vi har problem med mediemonopol, koncentrerat ägande. Om det bränner till i en konflikt, vill vi inte ha bara ett medieföretag som rapporterar. De globala plattformarna Facebook, Twitter och Instagram sätter gränser för vad som får sägas och visas. Hur algoritmerna skrivs av dem, styr vad publiken får se och vad som väljs bort. Här har vi en stor utmaning gentemot tryckfriheten.

En annan risk som Gunnar Nygren vill varna för är att offentlighetsprincipen urholkas:

– Offentlighetsprincipen anpassas inte till digitala tider. Myndigheter har inte skyldighet att lämna ut digitala dokument, lagstiftningen har inte hängt med. Ett annat problem är att EU har mer restriktiva lagar, Sverige riskerar att anpassas. Insyn försvinner dessutom när offentlig verksamhet blir bolag och privatiseras.

Ytterligare ett problem är en tilltagande övervakning i samhället, menar Gunnar Nygren:
– Insynen i människors privatliv ökar, det kan leda till att människor blir rädda och inte vågar uttrycka sig fritt.

Under seminariedagen lyftes två länder inom EU återkommande upp: Polen och Ungern. Men även ansökarlandet till EU, Turkiet, diskuterades ingående. Under en paneldebatt sammanfattade EU-parlamentarikern Anna-Maria Corazza Bildt (M):

– Europaparlamentet har gjort mycket tillsammans, vi har skiljaktigheter, men det tongivande i EU-samarbetet är inte extremisterna, det tongivande är respekten för mänskliga rättigheter och det är ett uppriktigt engagemang. Jag tror på en seriös dialog med Turkiet. Jag har stått i frontlinjen för dem som namngett problemen där. Vi har skuld och skambelagt, men vad leder det till? Jag har följt landet i 20 år. Mina liberala vänner säger att EU har vänt Turkiet ryggen.

Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) fortsatte:

– Turkiet är inte det enda problemet. Vi har mycket att städa upp på vår egen europeiska bakgård. Det som händer i Polen går absolut bakåt när det gäller yttrandefrihet och i Ungern begränsas yttrandefriheten.

Jonathan Lundqvist från Reportrar utan gränser fick frågan vad han anser att EU bör göra?

– EU gör mycket bra. Men när vi lyfter fram problem, i Polen och Ungern, måste vi se att möjligheterna för EU att ta till sanktioner är små. Nu diskuteras lösningar, det är bra, men EU måste överväga att när vi en gång är där, när lagstiftning som begränsar yttrandefriheten har införts, har vi redan förlorat. EU måste fråga sig hur vi kan motverka en negativ utveckling. Det finns mycket att göra mer än piska, moroten måste fram också.

Utvecklingen i Polen och Ungern har skapat diskussioner i Europaparlamentet. Foto: Europaportalen.se/Wikipedia

Cecilia Wikström varnade för en dominoeffekt och menade att EU behöver en skala av reaktioner:

– Vi har inte sett slutet på vilka effekter Polen och Ungern får.

Anna-Maria Corazza Bildt menar att aktion är svårt, eftersom EU inte är en tribunal:

– Vi måste respektera fördraget. Den politiska majoriteten måste råda. Det är vårt problem. Jag är djupt bekymrad, men vi vill inte ha en federation. Och om ni vill ha överstatlighet när det gäller yttrandefrihet, är det en motsägelse. Du kan inte ha överstatlighet på det du gillar men inte på det du ogillar.

Denis Mukwege fick frågan vad han önskar från EU och svarade:

– Du kan inte skapa utveckling om det inte finns yttrandefrihet, du kan inte skapa demokrati. EU måste göra mer, inte bara i EU men också utanför. När människor fängslas för sina åsikter är det inte acceptabelt! Jag vet att om tre dagar, den 17 oktober, ska EU:s utrikesminister tala om Kongo. Vår förväntan är inställningen att Kongo tillhör samma planet som EU. Kongo kan leverera mineraler globalt, men mänskliga rättigheter respekteras inte. Om en regering inte kan respektera mänskliga rättigheter, kanske sanktioner kan vara ett sätt. EU måste ta ett beslut om hur de vill samarbeta med ett land som bryter mot mänskliga rättigheter på detta sätt.

Rebecka Bohlin

Fotnot: Under seminariedagen framträdde dessutom ytterligare en lång rad talare, flera kända satirtecknare, en ståuppkomiker och en yoga-instruktör. Under veckan visades också utställningar och filmer. Läs mer om veckan här.

Läs mer från Amnesty Press om Kongo