Hon kämpar för fri press på Kuba

Nancy Pérez-Crespo besökte Sverige i samband med bokmässan i Göteborg, och under ett besök på Amnestys kontor i Stockholm fick Amnesty Press en pratstund med henne. Enligt Nancy har hennes hemland inte tagit många steg sedan 1965, då hon lämnade Kuba och flyttade till USA. Hon målar upp en bild av ett isolerat Kuba där 80 procent av befolkningen inte vet vad internet är och där utländska, oberoende tidningar endast säljs på flygplatsen till ett mycket högt pris.
–Det är skrämmande att situationen kan se ut så, på 2000-talet och bara 15 mil från USA, säger hon.

Nancy Pérez-Crespo.

Med målet att förändra och förbättra livet på Kuba arbetar Nancy Pérez-Crespo med kubanska oberoende journalister. Hon smugglar regimkritiska artiklar in och ut ur landet och samlar in pengar från icke-statliga organisationer och privata sponsorer för att stödja journalisterna i deras arbete.
–De oberoende journalisterna gör ett mycket viktigt jobb, inte bara för att de kritiserar makthavarna, utan även för att de fungerar som den lilla människans röst, säger Nancy Pérez Crespo.
–Det kan handla om något så enkelt som att uppmärksamma ett hål i gatan. Sådana vardagliga missförhållanden kommer aldrig fram i den officiella pressen, som istället lurar i det kubanska folket att inget är fel och att alla är lyckliga.

I mars 2003 inleddes en massarresteringskampanj på Kuba som har beskrivits som det värsta tillslaget mot dissidenter det senaste årtiondet. Sammanlagt tillfångatogs närmare 80 människor, varav en tredjedel var journalister.
Rättegångarna hölls i april och enligt Nancy Pérez-Crespo fick journalisterna inte träffa sina försvarsadvokater förrän endast ett par timmar före rättegången.
–Dessutom arbetade advokaterna för regeringen, precis som alla advokater på Kuba, hävdar hon.

Journalisterna anklagades för att ha tagit emot pengar från USA, för att vara fiender till revolutionen och för att ha visat bristande respekt mot president Fidel Castro. De flesta dömdes till långa fängelsestraff på runt 20 år. Nancy Pérez-Crespo kallar de bevis som lades fram mot journalisterna löjeväckande.
–Man hittade aldrig några knivar eller någon dynamit hemma hos journalisterna. Bevisningen utgjordes istället av pennor och tomma papper.

En av de fängslade är Raúl Rivero, poet och redaktör för CubaPress. Han hade tillsammans med andra dissidenter skrivit under ett öppet brev till den kubanska regeringen med krav på ökad öppenhet och frihet på Kuba.
–Raúl hade tidigare försökt kompromissa med regeringen. Han föreslog att han i utbyte mot tio minuters radiotid i veckan skulle upphöra att producera regimkritiska artiklar som han smugglade utomlands. Men regeringen vägrade att gå med på en kompromiss, säger Nancy Pérez-Crespo.

Raúl Rivero dömdes till 20 års fängelse för bland annat ”agerande mot den kubanska självständigheten och försök att splittra den kubanska territoriella enheten”. Uppgifter om hans situation i fängelset gör gällande att han sitter i en tre kvadratmeter stor cell dit inget solljus når. Raúl har dessutom blivit nekad att träffa sin familj sedan han protesterat mot att han inte fått någon medicin för sin sjukdom, som befaras vara tuberkulos.

Har situationen för oberoende journalister på Kuba förbättrats eller försämrats den senaste tiden?
–Nu är situationen värre än någonsin, men jag tror att det är just det som på lång sikt kommer att leda till en förbättring. Enligt mig gjorde myndigheterna ett stort misstag när den utförde massarresteringarna 2003, för nu kritiseras den kubanska regeringen till och med av personer som tidigare stödde den.

Under det Kalla kriget pumpade Sovjetunionen in pengar i Kuba, pengar som enligt Nancy Pérez-Crespo användes för att upprätthålla fasaden om det lyckliga och perfekta Kuba. Men nu, när Sovjetunionen inte längre finns och Kuba måste klara sig på egen hand, har den kubanska regeringen inte samma möjligheter att dölja vad som sker under ytan. Nancy Pérez-Crespo ser utvecklingen som ett steg i rätt riktning.
–Det som behövs för att förändra situationen i Kuba är påtryckningar utifrån. Och ju fler som är medvetna om situationen i landet, desto större blir trycket.

Sara H Ångström, praktikant, Amnesty Press och media