”Jag kan inte vara en tyst iakttagare”

filmer | 2004-02-01

Fem på eftermiddagen
Regi: Samira Makhmalbaf
Iran 2003
Medverkande: Agheleh Rezaie, Abdolgani Yousefrazi, Razi Mohebi, Marzieh Amiri.

Kabul ett år efter talibanregimens fall. Över en miljon flyktingar har återvänt från Pakistan och Iran, fyllda av tillförsikt och hopp om en bättre framtid. Flickor får återigen gå i skolan och varje dag beger sig 20-åriga Noqreh dit. Men det sker i smyg, ty för hennes djupt religiöse och konservative far är kvinnlig skolgång en verklig styggelse. På ytan anpassar sig Noqreh till sin far, men hon drömmer om att bli Afghanistans nästa president och börjar bedriva en kampanj i skolvalet.

Aghele Rezaie hade aldrig stått framför
en kamera innan hon fick rollen som Noqreh.

Det är bakgrunden till dramat ”Fem på eftermiddagen” av den iranska regissören Samira Makhmalbaf (dotter till Mohsen Makhmalbaf som bland annat gjort filmen ”Kandahar”). Filmen belönades med juryns pris vid förra årets filmfestival i Cannes.

”Jag kan inte bara vara en tyst iakttagare”, säger Samira Makhmalbaf om varför hon valt att göra denna film. ”Under de senaste två åren har media över hela världen talat om mina grannländer och jag befinner mig mitt emellan de två tragedierna i Irak och Afghanistan. ”Fem på eftermiddagen” är ett försök att rätta till den felaktiga information som genereras av massmedierna och den internationella politiken. Där radio och TV ger den officiella bilden, står filmen för en annan röst”.

Noqreh smyger iväg till skolan.

Samira Makhmalbaf är född 1980, men trots sin ringa ålder har hon redan hunnit med en del. Hon debuterade 1998 med ”Äpplet”, 2000 kom ”Blackboards” och hon har också medverkat i samlingsfilmen ”11’09’01”.

”Fem på eftermiddagen” är inspelad i utkanten av Kabul under hösten 2002 och är baserad på verkliga personer och händelser. Skådespelarna består av Kabulbor som aldrig tidigare stått framför en kamera, än mindre sett en sådan tidigare. Trots detta, eller kanske just därför, agerar de med en sådan lätthet och naturlighet man sällan finner hos skolade skådespelare.

Karin Fjell

filmer | 2004-02-01