Långt och kort, högt och lågt på den brasilianska filmfestivalen BrasilCine

filmer | 2009-10-09

Inne på den gamla pornografiska biografen Zitas största salong sitter brassen Marcos Souza och spelar en räcka pianokompositioner på varitémanér. Snart går Ângela Patrícia Reinigers dokumentärfilm Três Irmãos de Sangue (Tre blodsbröder) upp som invigningsfilm på den lika angelägna som ambitiösa minifestivalen BrasilCine i Stockholm (2-4/10) - och Malmö (11/10).

Titeln på Reinigers film skall tas bokstavligt då de tre bröderna, som är Marcos Souzas släktingar, samtliga lider av hemofili, blödarsjukan, vilket leder till svag fysik och hyperkänslighet för blödningar och sårskador. Denna sjukdom som genetiskt går i maskulint arv, det vill säga att det endast är männen i släkten som smittas. Desto mer imponerande att det inte stoppade bröderna att kämpa mot 1960-80-talens militärdiktatur. Betinho som samhällskämpe, Henfil som satirisk serietecknare och Chico Mario som kompositör och sångare. Och som om det inte var nog med det så smittas de av aids vid en blodtransfusion, men fortsätter kämpa och leva livet fullt ut.

Marcos Souza, som är släkt med de tre bröderna i dokumentärfilmen Três Irmãos de Sangue (Tre blodsbröder), spelar piano innan filmen inviger BrasilCine. Alla kämpade de på sitt sätt mot den tjugoåriga militärdiktaturen i Brasilien, fram till mitten av 1980-talet. På bilden visas en av bröderna.

Denna livets hyllningssång är mycket tankeväckande och i flera fall upplysande om sjukdomen i sig och den, åtminstone på 1980-talet, bristfälliga sjukvården i Brasilien, såväl som detta trista kapitel i Brasiliens nutidshistoria. Den hade vunnit en hel del på en rejäl nerklippning. För att en dokumentär skall gå över 60-90 minuter krävs något oerhört angeläget att säga och ett tätt flöde av bra bilder och dit når inte riktigt Três Irmãos. Det blir för mycket av ett filmat familjealbum, regissören lyckas liksom gå förbi, på något märkligt sätt, det allmängiltiga i brödernas sjukdom, kamp och konst.

Ett intressant och intelligent ”misslyckande” ser man i åldersmannen Sérgio Bianchis film Quanto vale ou é por quilo (Ungefär: Vad kostar det, är det per kilo?) där verksamheten hos nutidens NGOs jämförs med dåtidens slavhandel och kommer till slutsatsen att ja, det är samma kolonisatörer då som nu, samma kapitalism här som där! Filmen varvar filmatiserade krönikor ur Rioarkiven, nedskrivna episoder från 1600 och 1700-talens människohandel och transaktioner, med en närmast parodiartad skiss av en brasiliansk, nota bene, NGO av i dag. För det ska i rättvisans namn tilläggas att den NGO som presenteras i filmen är en ”vit” brasiliansk och paulistisk organisation som använder den som en täckmantel för att tvätta och till och med stjäla pengar. De historiska tablåerna fungerar alldeles utmärkt men de moderna är på tok för schablonerade. Med en striktare personregi och andra skådespelare än de typiska telenovela-aktörerna och ett något mer genomarbetat manus hade denna film kunnat bli ett minor masterpiece.

Den neokoloniala ordningen i dagens Brasilien bekräftas av Eveline Costas film Dia Sim Dia Não (Varannan dag). Kortfilmen liknar mest ett elevverk på högstadienivå men just däri ligger dess charm. Det är dubbeldogma. Kameran är skakig och bilden kornig och frågorna tveksamma och batteriet tar slut, men budskapet går fram klart och tydligt: nyliberalismen (läs: neokolonialismen) skördar ännu sina offer. En man går på vägen vådligt nära den täta trafiken med sin träkärra på små metallhjul med de rikas sopor i lasten från centrum i Rio upp för berget till Rocinha – en av de mest ökända och farliga favelorna – för ynka 7.50 reais (cirka 30 kronor) under ett halvt dygn.

BrasilCine är ett kärt återseende eftersom ingen festival ägde rum förra året. I år visades filmer på biografen Zita i Stockholm mellan den 2-4 oktober.

En annan sorts kortfilm – egentligen är det en filmatiserad del av en teateruppsättning – värd att uppmärksamma är O Sangue Pelos Filhos (Blodets barn) av paulistan och skandinavisten Flávio Barollo, vars första kontakt med Sverige skedde genom Bergmans filmer och Strindbergs böcker. När han läste Strindbergs novell Pelikanen kände han direkt att han ville göra en filmatisering av den. Han placerar den såväl ekonomiskt som emotionellt nödställda familjen i novellen i modern São Paulo-miljö, låt vara i en spatiös praktvilla, där tystnaden säger lika mycket som det utsagda. Trots att de har varandra, efter faderns död, råder ensamheten i huset; det är bara brodern och systern som har en något sånär hälsosam relation. Och det lyckas Barollo få fram på ett närmast konkret sätt. Fler filmatiseringar av Strindbergs verk i brasiliansk miljö, tack, för den här ger mersmak.

Brasília må vara rikets politiska huvudstad, Rio sinnebilden för ”det härliga Brasilien”, men São Paulo är konstens Mecca i det väldiga landet. Och det visar sig också i festivalutbudet. De flesta av filmerna utspelar sig i södern, har vita skådespelare och påfallande många av regissörerna har italienska efternamn; för övrigt är Três Irmãos den enda av nio långfilmer av en kvinnlig regissör. Om man nu nödvändigtvis ska komma med kritik mot BrasilCine så är det just bristen på mångfald: geografiskt, könsligt och etniskt. Ett stort plus till de efter filmerna följande samtalen, ömsom med filmvetaren Ana Graviz, ömsom med regissören bakom filmen.

Dålig mångfald bland filmerna, men också flera guldkorn och ett fullkomligt mästerverk, Gustavo Spolidoros film Ainda Orangotangos (Fortfarande orangutanger), visas på festivalen.

Men ett mindre mästerverk får festivalbesökarna till dels ändå: Gustavo Spolidoros film Ainda Orangotangos (Fortfarande orangutanger) består av ett enda 81 minuter långt klipp som följer och interfolierar 15 människors dag och kväll i den södra staden Porto Alegre (hemstad för de första WSF-en – World Social Forum - i början av 2000-talet). Filmen är som en kombination av Robert Altmans Short Cuts och Michael Hanekes Code Inconnu fast i ett bra mycket högre tempo och skådespeleriet är klockrent. Det börjar med ett dödsfall på ett pendeltåg och slutar med en lärares enleverering av sin elev på dennas quinceañiera (en kastiliansk term, som saknas på portugisiska, för den i Latinamerika så viktiga femtonårsdagsfesten) och däremellan 13 andra människors gripande öde. Det är samma tempo, molto furioso, som i argentinsk-franske Gaspar Noës Irréversible och det är inget annat än ett, med risk för tjat, mindre mästerverk.

Rikard Rehnbergh

filmer | 2009-10-09