Fransk invandrarpolitik ur ett barnperspektiv

filmer | 2011-03-24

Den tjetjenska flickan Milana, i mitten, tas om hand av en fransk familj. Utan franska ID-handlingar lever hon i ständig rädsla att bli utvisad ur landet.

Upp med händerna
Regi: Romain Goupil
Land: Frankrike

Den franska filmen Upp med händerna sätter utvisningen av invandrare i fokus ur ett barnperspektiv. Detta i en tid då Frankrike, under president Nicholas Sarkozy, valt att strama åt invandrings- och flyktingpolitiken.

Fransk film är kanske bäst i världen, punkt. Men framför allt är den bäst i världen på att skildra relationer. Just därför är det inte förvånande att Upp med händerna lyckas bättre i att engagera med kärlekshistorien mellan den franske pojken Blaise och den tjetjenska flickan Milana, snarare än med den politiska kritiken. En av vår tids mest intressanta filosofer och kulturkritiker, slovenen Slavoj Zizek, har skrivit En liten bok om kärlek, där han förkunnar att den enda sanna kärleken är den ofullbordade kärleken. Man kan tycka vad man vill om Slavoj Zizeks slutsats, men konsten har åtminstone i alla tider tagit fasta vid detta; det finns en poetisk skönhet och tillfredsställelse i den kärlek som aldrig blommar ut. Casablanca hade aldrig varit en av historiens mest fulländade kärleksfilmer om Humphrey Bogart och Ingrid Bergman fått varandra på slutet. Återstoden av dagen och In the mood for love är andra exempel på storartade filmer som byggt just på konceptet om den omöjliga kärleken, för att inte tala om William Shakespeares klassiska drama Romeo och Julia. Detta berättargrepp utnyttjar alltså även regissören Romain Goupil. På ett förhållandevis lyckat sätt.

Den rutinerade, men internationellt ganska anonyme, Romain Goupil har hållit sig undan från filmvärldens strålkastarljus sedan 2002 års Une pure coïncidence. I sin återkomst väljer den uttalat vänsterorienterade regissören att rikta sin kritik mot den franska högerregeringens åtstramningar och allt hårdare tag mot invandrare. För att understryka nutidens absurditet, väljer han att berätta historien ur en åldrad Milanas 2050-talsperspektiv. Det teoretiska upplägget får sig en extra dimension eftersom nutidsomgivningarna – handlingen utspelar sig huvudsakligen i Paris – aldrig öppnas upp eller färgläggs. Historien skulle lika gärna kunna utspela sig i Blåsut. Jag förstår poängen, men den typen av teoretiserande och universalism tenderar alltid att göra en film mer svårtuggad än den behöver vara; inte ens Ingmar Bergman lyckades fullt ut med det greppet när han gjorde Skammen, där han valde att skala bort de kulturella referenserna till förmån för en teoretiskt uppdiktad värld som var tänkt att skildra krigets psykologi på en mänsklig nivå. Lite samma sak vill nog Romain Goupil uppnå: han vill centralisera den mänskliga psykologin, det mänskliga lidandet.

En intressant kuriosa är att filmens vuxna huvudrollsinnehavare, Valeria Bruni Tedeschi, är svägerska till Frankrikes nuvarande president. Faktum är att rollen tillsattes innan Nicholas Sarkozy och Carla Bruni blev ett par, vilket kom att försvåra produktionen av filmen. Till slut valde ändå Romain Goupil att hålla fast vid sitt val av skådespelerska för huvudrollen, och det gjorde han rätt i. Valeria Bruni Tedeschi gör ett väldigt värdigt och skickligt porträtt av en kedjerökande kvinna som viger sitt liv åt att gömma undan och ta hand om flyktingbarn utan id-handlingar. Även ensemblen av barnskådespelare förtjänar pluspoäng för sina insatser.

Dock ligger filmens stora problem just i det till stora delar dominerande barnperspektivet. Romain Goupil har valt en svår balansgång, där han vill fördjupa sig i det allvarliga, det politiska, men ofta fastnar i det triviala. Det som är tänkt att beröra – barnens utsatthet, föräldrarnas desperation när barnen går under jorden för att rädda Milana från utvisning – faller ofta platt. Tyvärr.

Behållningen blir i stället romansen mellan Milana och Blaise. Med de enklaste av medel lyckas Romain Goupil skapa nerv, ge en illusion om att han berättar om kärleken på ett sätt som den aldrig berättats förr. Det har den förstås, men konsten är att få publiken att tro på det. Och det lyckas han med.

Text av: Kaj Ranén
kaj.ranen@amnesty.se

filmer | 2011-03-24