Het debatt om prostitution

Den svenska sexköpslagen ses som en stor framgång och som ett internationellt föredöme. Kampen mot prostitution i Sverige drivs till stor del av kvinno- och vänsterrörelsen. I många andra länder driver dessa grupper istället frågan att prostitution ska legaliseras. Varför avviker den svenska synen så? Detta diskuterades på ett seminarium i Stockholm under rubriken: Varför är vänstern rädd för horor?

Petra Östergren, Ulrika Dahl och Kristina Hultman diskuterar den svenska synen på prostitution.

• Ni har ju fått allt om bakfoten! Det är ju kvinnorna som utnyttjar mannens trångmål, mannens behov av sex. Det finns ett ord för det, och det är ocker. Ocker betyder att man utnyttjar någons trångmål för att tjäna pengar. Mannens behov av sex är det stora trångmålet. Den som utnyttjas, den som betalar, det är ju den som är offret!

Den äldre, mycket högljudda, mannen förmås slutligen sätta sig ned. Det upprörda sorlet bland publiken tystnar så småningom, och ordningen är återställd. Det är tisdagkväll i slutet av oktober och i ABF-huset har en stor skara åhörare samlats för att lyssna på en debatt med titeln "Varför är vänstern rädd för horor?", arrangerad av Arenagruppen. Samtalet, lett av Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist, handlar om den svenska vänsterns och kvinnorörelsens starka fientlighet mot prostitution.

Den offentliga debatten om prostitution, pornografi och om den så kallade "sexualiseringen av det offentliga rummet" är känsloladdad och tidvis hätsk. När Petra Östergren diskuterar sin forskning om den svenska synen på prostitution med genusvetaren Ulrika Dahl och journalisten Kristina Hultman märker man visserligen snart att debattörerna har olika ingångsvinklar och olika uppfattning om hur bra den svenska politiken egentligen är, men de åsikter som uttrycks av den äldre mannen i publiken ligger ändå långt bort.

Seminariets titel "Varför är vänstern rädd för horor?" är vald för att provocera, och inte menat som ett påstående, berättar Petra Östergren. Hon har skrivit boken "Porr, horor och feminister" som utkom i början av november på Natur och Kultur. I tidskriften Arena har hon också skrivit en artikel som heter "De oberörbara". Där skriver hon att sexsäljare i Sverige har noll värde, och att vänstern och kvinnorörelsen, de som i vanliga fall brukar stå upp för marginaliserade grupper och kräva att deras röster får höras, går i spetsen för att hålla dem nere.

• Sexsäljare tas inte på allvar i samtalet om dem själva, säger Petra Östergren.
• Metoden stämmer inte överens med hur man vanligen närmar sig marginaliserade grupper. Sexsäljarna själva får inte uttala sig.

I sin forskning har hon spårat dagens argument och dagens prostitutionsforskning bakåt i tiden. Hon har sett tre stora vågor i debatten kring porr och prostitution. Den första kom på mitten av 1970-talet, och var en stor kampanj mot porr och prostitution, som leddes av vänsterrörelsen, kvinnorörelsen och olika kristna grupper. Det är främst dessa tre grupper som engagerat sig i prostitutionsfrågan i Sverige. På 70-talet inleddes stora forskningsprojket om prostitution, och dagens forskning och politik grundar sig på dessa, menar Petra Östergren. Den andra vågen kom i mitten av 1980-talet, var radikalfeministisk och främst inriktad på pornografi. Det var under denna tid som den sedemera så omstridda kvinnojourernas riksorganisation ROKS bildades. Den senaste vågen startade i och med Alexa Wolfs uppmärksammade dokumentär "Shocking truth" som kom år 2000 och behandlar de pornografiska filmer som visas på svenska betal-TV-kanaler.

I artikeln "De oberörbara" skriver Petra Östergren om ett antal prostituerade, eller sexsäljare, som hon kallar dem, som inspirerade av 70-talets feministiska och vänsterradikala våg startade "Sexualpolitisk front", en förening för sexsäljare. De ville få bort skamstämpeln kring prostitution, ändra lagarna som slog mot kvinnorna, och stödja varandra. Men de ville också förhindra nyrekryteringen till prostitutionen, och krävde därför en rad kvinnopolitiska åtgärder såsom rätt till arbete med bra lön, utbyggd barnomsorg, och ökade resurser till vård av personer med missbruksproblem. "Men det gick ju som det gick med den kampen", skriver Petra Östergren. Det förväntade stödet från feminister och vänsteraktivister uteblev, och kvinnorna sågs som förrädare i kvinnokampen - de var ju inte "mot" prostitutionen som sådan.

Sexsäljarna tas inte på allvar i debatten om dem själva, säger Petra Östergren.

Den omdebatterade sexköpslagen

1999 införde Sverige som hittills enda land i världen en lag mot köp av sexuella tjänster (ofta kallad sexköpslagen). Sverige framhålls ofta som en föregångare när det gäller jämställdhetsfrågor, och sexköpslagen ses som en stor framgång av sina förespråkare. I en artikel om sexköpslagen i Brottsförebyggande rådets tidskrift Apropå (2002) säger Sven-Axel Månsson, då prostitutionsutredare och professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet: "Prostitutionslagen är ingen ordningslag som ska hålla rent på våra gator och torg. Det är en lag som ska öka kvinnors säkerhet och minska mäns våld mot kvinnor" (läs artikeln här).

Petra Östergren är kritisk mot lagen:
- Myndigheterna har inte gjort någon ordentlig utvärdering ur sexsäljarnas perspektiv. Kvinnorna känner sig mer oroade och stigmatiserade, och än mer omyndigförklarade av samhället, säger hon.
I sin artikel "De oberörbara" tar hon upp socialpyskologen Gail Pheterson (som också är biträdande chef för den Amsterdambaserade Internationella kommittén för prostituerades rättigheter), som menar att de prostituerade nu förutom samhällets förakt har ett helt juridiskt system emot sig. "Lagar och förordningar som stiftas kring prostitution görs förvisso under kvinnoskyddsflagg, men till syvende och sist är de som drabbas just dessa kvinnor", skriver Petra Östergren i artikeln.

Under seminiariet säger Petra Östergren att det hon har emot den svenska sexköpslagen i princip, är det sätt på vilket den kom till. Man frågade inte kvinnorna som den påverkar. Hon säger också att man inte har lagt några resurser på de kvinnor som vill lägga av, vilket hon ser som ett tecken på att det finns en baktanke med lagen.

Journalisten Kristina Hultman har följt prostitutionsfrågan länge. Hon håller inte med Petra Östergren, och säger att hon känner sig kluven till, och även provocerad av, Petras projekt. Om sexköpslagen säger hon:
- Det var första gången i arbetarrörelsens historia som män ställde sig upp och propagerade för en kriminalisering av sexköp. Det var ett epokgörande ställningstagande. Arbetarklassens män visade solidaritet med sina fruar, sina döttrar, sina vänner - de visade soldaritet med sina systrar!

Kristina Hultman påpekade också att man inte kan se 1970-talets prostitutionsdebatt som en isolerad företeelse. Hon menar att den istället var en reaktion på 1960-talets sexualliberalism; "en våg som ville släppa allt fritt". Hon menar att man måste se till frågans historiska rötter: den så kallade vita slavhandeln vid 1900-talets början, då det sågs som mäns rätt att köpa fattiga flickor från underklassen.

Det entydiga svenska offentliga avståndstagandet från prostitution blev särskilt tydligt under sommarens världsmästerskap i fotboll i Tyskland. Susanne Dodillet forskar i idéhistoria och skriver sin doktorsavhandling om tysk och svensk prostitutionsdebatt. I våras skrev hon en artikel i Arena kallad "Den stora bordellkalabaliken". Där tydliggörs hur olika synen är i Sverige och Tyskland. Den "megabordell" och de bilburna "snabbisbås". som blev så uppmärksammade inför fotbolls-VM och som föranladde upprörda uttalanden och avståndstaganden, ses i Tyskland som bra socialpolitik, skriver Dodillet. I Sverige är incest, sexuella övergrepp, narkotikamissbruk, och människohandel (trafficking) centrala begrepp i prostitutionsdebatten. Dessa behandlas inte i den tyska (yrkes)prostitutionsdebatten, skriver Dodillet, utan ses som separata frågor. Även i Tyskland är opinionen mot trafficking stark, skriver Dodillet, och det tyska kvinnorådet (Deutscher Frauenrat) sade i ett uttalande att "ett respektfullt bemötande gentemot de prostituerade måste gå hand i hand med ett konsekvent bekämpande av tvångsprostitutionen".

Men det är inte bara den offentliga debatten kring och synen på prostitution som skiljer Sverige från Tyskland (och från andra europeiska länder). Kristina Hultman pekade på att vi har en annan levd erfarenhet av prostitution här.
- Att ha sålt eller köpt sex är i Sverige något ovanligt, säger hon.
- Svenska mäns första sexuella erfarenhet är inte med en prostituerad, något som är vanligt i många andra länder.

Sexköpslagen var ett epokgörande ställningstagande, menar Kristina Hultman.

Ett arbete som vilket som helst?

Kristina Hultman påpekade att prostitution traditionellt handlar om att överleva - det har varit ett arbete man utfört för att klara sig.
- Men ska samhället verkligen sanktionera detta som ett jobb? frågade hon.
Enligt henne blir det problematiskt: ord styr tankar, och ett neutralt begrepp som "arbete" tar bort andra frågor, som klass och ras. Petra Östergren höll med om att det är en komplex företeelse, och att man inte rakt av kan kalla prostitution för ett arbete. Hon sade att åsikter bland både sexsäljare och "utomstående" går isär.

Ulrika Dahl, genusvetare vid Södertörns högskola, sade om huruvida prostitution är ett arbete som vilket som helst:
- Vad är det som gör att vissa kroppsdelar är mer laddade än andra? Varför är det fulare att sälja det man har mellan benen än det man har i händerna?
- Det finns inget som säger att bara för att det är pengar som utväxlas så är det våld, sade hon och fortsatte:
- Många gifter sig till pengar och status. Varför är det skillnad? Varför ska vissa transaktioner stigmatiseras?

Samtliga i panelen höll med om att det är nödvändigt att skilja på olika typer av "sexarbete". Det går inte att jämföra den vita medelklasskvinnan som säljer en "liveshow" över webbkamera från sin villa, med den nedknarkande "crackhoran" som är hemlös och utblottad. Det är också tydligt att var och en drar sin egen personliga gräns för vad man tycker är okej: någon tycker att penetration är absolut otänkbart, medan någon annan inte kan visa sig i bikini för pengar. Men vems gräns är det som ska råda?

Petra Östergren sade vid seminariet att hon är medveten om att hennes bok kommer att skapa debatt, och det har sedan den kom ut också dykt upp en hel del artiklar där hon får mothugg.
- Konsensus i Sverige är att prostitution är lika med våld mot kvinnor. Säger man något annat blir man förespråkare för kvinnovåld, säger hon.
- Självklart kommer jag att kallas för prostitutionsförespråkare.

De fina flickorna, och de dåliga

Åter till Dodillets artikel om skillnaderna mellan tysk och svensk prostitutionsdebatt:
I oktober 2001 antog det tyska parlamentet en lag som erkänner prostitution som yrke. Prostituerade får därigenom lagsöka för uteblivna löner, samt delta i arbetslöshets-, hälsovårds-, och pensionssystem. Bakom lagen ligger det tyska miljöpartiet De Gröna, som i sin tur fick idén genom ett intensivt lobbyarbete från ett antal autonoma prostitutionsnätverk som sedan slutet av 1980-talet kämpar för bättre villkor och rättigheter för prostituterade. Det mest kända nätverket heter Hydra, och i sin föreningstidning Nachtexpress skriver de att det är "inte prostitutionen som förvärvsform, utan prostitutionen som institution av patriarkatet [som] måste bekämpas".

Men varför är då den svenska vänsterns attityd så annorlunda från deras meningsfränder i andra europeiska länder?
Enligt Petra Östergren har det för det första att göra med den konsensus som har rått i Sverige. Agendan med dess vidhängande retorik sattes redan på 1970-talet menade hon, och detta är det svårt att bryta sig loss från. Det har också att göra med vår nationella identitet, menar hon, och stöder sig på socialantropologen Don Kulick. Han menar att en av de svenska självbilderna är den om moralisk rättfärdighet. I sin artikel "De oberörbara" berättar Petra Östergren om ett möte med den socialdemokratiska politikern Inger Segelström, som var drivande i införandet av sexköpslagen. Då Petra Östergren frågade varför Sverige kriminaliserar prostitution, medan fler andra länder går i motsatt riktning, svarade Segelström att "vi har kommit längre än resten av världen".

Men det kan också finnas en annan anledning, sade Petra Östergren vid seminariet:
- Är också vänstern styrd av medelklassvärderingar om sexualitet och kön? frågar hon.
- Det verkar finnas en snäv och normativ sexualmoral som är mycket stark, fortsätter Petra, och frågar sig om denna sexualmoral även går igen i andra delar av vänsterrörelsen.

En annan förklaring till varför man inte engagerar sig för de prostituterade är horstigmat, tror Petra Östergren. Horstigmat är starkt: det gäller för kvinnor att hålla sig på rätt sida om staketet. "Kvinnor måste hålla sig på avstånd från dem som fått horstämpeln på sig", skriver Petra Östegren i artikeln "De oberörbara". "Kvinnorörelsen är också, liksom alla andra politiska rörelser mån om att vinna respektabilitet. Därför kan de inte syssla med de fallna kvinnornas frågor - annat än att ta hand om de som vill inlemmas i den "goda" och ärbara kvinnokategorin igen /.../".

Ulrika Dahl skrev tidigare i höstas en artikel i Arena om femme-inismen (ett begrepp som inte låter sig förklaras i en enkel mening). Där skriver hon om feminismen som ett vitt medelklassprojekt: historiskt har det handlat om preventivmedel, rösträtt och bildning, medan feminister idag talar om att vägra kallas hora, förbjuder köp av sexuella tjänster och assimilierar HBT-rörelsen till att tala om adoption och äktenskap. "Sexköpslagens förespråkare hävdar att kommersialisering av sexualitet är jämställdhetens största hot /.../. Än i dag har subjektsstatus allt att göra med att inte sexualiseras", skriver hon. I en sådan feminism passar den "dåliga flickan" inte in, annat än som offer.

Ulrika Dahl frågade sig vad vänstern tjänar på att ta avstånd från de prostituerade, eller sexarbetarna.
- Patriarkatet har alltid delat upp kvinnor i "fina" och "dåliga". Vad skulle feminismen tjäna på att reproducera detta?, frågar hon.

Men Kristina Hultman menar istället att sexköpslagen bryter horstigmat genom att den fokuserar på den som är stark, nämligen sexköparen. Hon ifrågasätter också om horstigmat verkligen är mindre i de länder där prostitution är legaliserad.

Tjänar feminismen på att dela upp kvinnor i "fina" och "dåliga"?, undrar Ulrika Dahl.

Den osynliga horan

• Det finns inga sexsäljare som förmår vara offentliga, säger Petra Östergren.
  -Det är något som vänster- och kvinnorörelsen borde reflektera över.

Kristina Hultman håller med:
- Att träda ut har ett jättehögt pris. Man kanske inte får jobb i framtiden, till exempel. En person som sålt sex är mycket stigmatiserad. Men för det ska man inte skylla den svenska vänstern, eller den svenska feminismen! De har istället lyft frågan.

Mot slutet av seminariet bjuds publiken in att ställa frågor och diskutera. När tiden börjar rinna ut tar en kvinna, någonstans mellan 20 och 30, till orda.
- Jag har själv sålt sex, berättar hon. Sedan frågar hon panelen hur de kan uttala sig utan att prova på det själva.
Som ett eko av den äldre, arga mannen, säger hon till panelen att de ju inte har förstått någonting.
- Det handlar ju inte alls bara om sex. Ibland behöver någon tröst, och då får man hålla handen. Ibland vill någon slåss, och då får man vara slagpåse. Och ibland får man vara terapeut eller soptunna, och lyssna på en massa skit. Det är ju det som det handlar om, inte om något organ som ska vara extra känsligt. Varför provar ni inte själva?, frågar hon panelen, och ger sedan svaret själv:
- För att det ligger så jävla långt borta.

LÄS MER
Vid svenska Amnestys årsmöte 2005 diskuterades frågan huruvida Amnesty ska arbeta för en kriminalisering av sexköp. Läs Amnesty Press rapport från årsmötet här:
Prostitution i fokus på Amnestys årsmöte (Amnesty Press nr 2/05)

Är prostitution alltid ett övergrepp?
Artikel från Amnesty Press 2/05

Text och bild: Jenny Sjöö Saers, Amnesty Press och media (praktikant)