I ockuperat land - Amnesty Press i Västsahara

reportage | 2011-06-19

I Dakhla lever saharier och inflyttade marockaner sida vid sida, och de vi träffar säger att stämingen mellan grannarna är god trots att det finns en konflikt kring området. _
_
"Problemet är att mitt folk inte äger sitt land".
Det säger fiskarsonen Brahim som går runt bland båtarna på en strand i Västsahara - Afrikas sista koloni. Trots att FN slagit fast att Marockos ockupation av grannlandet är illegal, syns inga tecken på en lösning av den mångåriga konflikten. Istället fortsätter Marocko att kontrollera området med hjälp av pengar från EU. Amnesty Press har besökt Västsahara.

I ett ljusgult hus i norra utkanten av staden Dakhla i Västsahara sitter några män och samtalar. De talar tyst och snabbt – det som sägs är viktigt men också förbjudet. Det handlar om frihet för Västsahara, ett land som varit ockuperat i över 35 år.  
Männen som samlats är alla medlemmar av ASVDH, en lokal organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Vi sitter på dynor på golvet och Mohamed Manoulo, som bor här, häller upp sött te i små glas som skickas laget runt. Mamay Hannun rör inte sitt, han är upptagen med att berätta.
– Vi är inte fria att ens tala om frihet, vår befolkning terroriseras av militären.

Mohamed Manoulo häller upp té till Kamal Trayah och Sidati Tbal hemma i sitt vardagsrum. Alla tre jobbar för ett självständigt Västsahara.

Enligt organisationens vicepresident Elghalia Djimi saknas idag 526 personer, fängelserna bebos av hundratals politiska fångar och många saharier kan inte söka ett arbete på grund av sina politiska åsikter. Mamay Hannun och hans vänner har alla suttit i fängelse för sitt engagemang och beskriver övergrepp de utsatts för. Någon visar ärr efter brännmärken, en annan vittnar om ögonbindel och fastbundna händer och en tredje berättar att de alla är övervakade av myndigheterna dygnet runt. Det innebär att en polis kommer att följa efter även oss när vi lämnar mötet senare på kvällen och han lämnar oss sedan inte ur sikte under resten av vår vistelse i Dakhla.

För Mamay Hannun är det värsta att engagemanget mot ockupationen också drabbat hans familj. I april förra året tvingade sig marockanska poliser in i familjens bostad och misshandlade hans fru inför ögonen på deras tre barn.
– De bröt hennes arm på tre ställen och hon behövde akut vård. Men på det civila sjukhuset fanns ingen röntgen och på militärens eget sjukhus nekades hon hjälp, säger Mamay Hannun.
Familjen fick själva bekosta ambulansfärden till staden Laayoune, drygt 50 mil från Dakhla.
– Det hemskaste är att barnen såg allt. Hur förklarar man för dem varför de som ska skydda befolkningen har gjort så mot deras mamma?

När Marocko invaderade Västsahara 1975 flydde många saharier till Tindouf i Algeriet. Där lever fortfarande omkring 165 000 flyktingar – de är fler än de saharier som blev kvar. Det är bara ett par år sedan som det blev möjligt att resa mellan Tindouf och Västsahara och då och då hålls stora fester på gatan i Dakhla, när familjer firar ett kärt återseende av en släkting de inte sett på tre decennier.
I Västsahara är saharierna i kraftig minoritet eftersom Marocko genom skattelättnader förmått hundratusentals marockaner att flytta till det ockuperade området. Fördelningen märks tydligt, inte minst på arbetsmarknaden där marockaner innehar de flesta kvalificerade jobben. ASVDH-medlemmen Mohamed Manoulo är fiskare och märker av de hårda villkoren. Han tar sitt yngsta barn i famnen och plockar fram ett viktigt papper – ett officiellt fisketillstånd. Som saharier är det mycket svårt att få ett sådant, säger han:
– Vi får kämpa för tillgång till vattnet eftersom marockanska fiskare prioriteras före sahariska.

En man uträttar sin morgonbön i La Sarga, efter att ha jobbat sen före gryningen med att bära ut fiskebåtar i vattnet.

Och när fångsten ska säljas betalar lokala köpare mycket mer för de marockanska fiskarnas fisk.
Just fisket är omgärdat av många kontroverser, inte minst eftersom EU betalar Marocko för att få kasta nät i de fiskrika vattnen utanför Västsaharas kust. EU betalar varje år 200 miljoner euro för rätten att fiska i u-länders vatten, och avtalet med Marocko har kritiserats hårt eftersom det omfattar fiske även i havet utanför den ockuperade zonen. Det trots att FN slagit fast Marocko inte har någon rätt till sitt grannland.
– Västsahara är ett rikt land, men vi är ändå ett fattigt folk. Intäkter från fosfatgruvorna och fisket hamnar i Marockos fickor. Det är ockupationens politik, säger Mamay Hannun.

Han får medhåll av Bachir Azman som suttit fängslad i 16 år för sin strävan efter ett fritt Västsahara. Han säger att det värsta med fiskeavtalet är att EU-pengarna - mer än 36 miljoner euro per år - hjälper till att legitimera, finansiera och förlänga ockupationen.
– Europas demokratiska regeringar ser att Marocko stjäl våra naturresurser, men säger ingenting. Det gör dem delaktiga.

Ungefär 165 000 saharier bor som flyktingar i Tindouf i Algeriet. Det är bara under de senaste åren det blivit möjligt att resa mellan Tindouf och Västsahara, och i ett tält på gatan i Dakhla firas att släktingar från flyktinglägret är på besök.

Hård kritik har riktats mot EU för att man tecknat samarbetsavtal med Marocko utan att undersöka hur situationen i Västsahara ser ut. Tanken med EU:s fiskeavtal med u-länder är att en del av pengarna ska gynna den lokala industrin, men det finns inga officiella dokument som styrker att det skulle ha skett i Västsahara.
– Ingen har heller definierat om man med ”lokalbefolkningen” menar saharierna eller även inflyttade marockaner, säger Isabella Lövin, miljöpartistisk EU-parlamentariker och författare till boken ”Tyst hav”.
Hon anser att klausulerna om lokala investeringar enbart är till för syns skull, för att tysta kritiken mot EU:s affärer med korrumperade regimer.
– Inom EU finns starka ekonomiska intressen och EU upplever Marocko som en stabil partner i södra medelhavsregionen. Man vill helt enkelt inte skada relationen genom att säga det uppenbara: att Marocko illegalt ockuperar sitt grannland.

Varje morgon tidigt i gryningen i La Sarga, ett av fem små fiskesamhällen i området runt Dakhla, skjuts hundratals öppna träbåtar ut i det svarta havet. Tusentals stjärnor, några eldar och lamporna på ett par traktorer är de enda ljuskällorna i beckmörkret och Yamahamotorerna smattrar öronbedövande när männen bär de blåvita båtarna mot vattenbrynet.
Långt borta i horisonten blinkar de stora sardintrålarna som fiskar för den europeiska marknaden, och även om många saharier är kritiska till deras närvaro finns det också de som är mer positiva. I en hangarliknande lokal i södra änden av Dakhla står El Elem Lih och betraktar sardiner som forslas från en stor bassäng upp på ett rullband. Han är chef över ett marockanskt sardinfiskeföretag och ser inga problem med EU:s avtal.
– Det finns gott om fisk här, det räcker åt alla. Kommersialismen är bara bra.

El Elem Lih är saharier, men han kallar sig marockan. Att offentligt erkänna Västsahara som marockanskt är enligt många vi talar med en förutsättning för att man som saharier ska få ett bra arbete.
– För oss andra finns ingenting. Varken arbete eller möjlighet till försörjning, säger den arbetslöse 21-åringen Brahim.
Han är uppvuxen bara en liten bit ifrån fiskfabrikerna och han har aldrig lyckats få ett arbete i Dakhla. Istället har han i perioder tagit sig till Spanien för arbeta tillfälligt som tomatplockare.
Brahims pappa är fiskare och tar med oss ner mot vattnet i sin rostiga jeep. Bilen skumpar fram och motorn tjuter, så han får ropa högt för att få fram sin berättelse om hur marockanerna tagit över jobben. Han oroar sig över att sonen inte ser någon framtid i sitt hemland.

Dagen därpå dricker vi te hemma hos familjen, i ett av de typiska umgängesrum som finns i många hem här. Väggar målade i en svag pastellfärg, heltäckningsmatta, kuddar och dynor i gulsvart tyg längs väggarna.
– Vi kan inte prata om politik mer nu, säger Brahim.
– Om ni frågar svarar vi att allt är bra. Annars vet vi inte vad som kan hända.

Vi lägger undan kameran och stryker noga familjens efternamn ur blocket. Den otryggheten beskriver kärnan i Västsaharas situation: det är en befolkning som inte är fri. Det har det hittills varit mycket tyst om i EU:s förhandlingar.

Text: Johanna Lagerfors  Bild: Erik Abel

Dakhla, Västsahara

Många saharier vi träffar vittnar om att det är svårt att få jobb att livnära sig på för den som inte erkänner sig som marockan. Men de flesta vågar inte ge oss sina namn eller vara med på bild.

Bachir Azman har suttit i fängelse i 16 år för sitt engagemang för ett självständigt Västsahara.

I utkanten av Dakhla står långtradarna på rad, redo att frakta fisken som landas här till Marocko för förädling och vidare transport till Europa. I Dakhla finns knappt några industrier som tar vara på fisken, den sorteras bara och packas om inför transporten.


Fakta: Bakgrund

Efter att ockupationen inleddes 1975 förde Marocko och Västsaharas befrielserörelse Polisario länge ett blodigt krig. En FN-översedd vapenvila råder sedan 1991, då saharierna blev lovade en folkomröstning som ska avgöra landets framtid. Parterna är dock oeniga om vem som ska få rösträtt eftersom majoriteten av invånarna i Västsahara är marockaner. Man debatterar också huruvida de omkring 160 000 soldaterna som kontrollerar det ockuperade territoriet ska få rösträtt.
Många saharier som talat öppet om frihet för Västsahara har fängslats och torterats eller ”försvunnit”.
Ursprungsbefolkningen i Västsahara är berbisk, och det finns även inslag av svarta folkgrupper, haratin, samt araber som kom med islamiseringen på 700-talet. Sedan urminnes tider har befolkningen varit nomader, organiserade i klan- och stamsamhällen.

Fakta: EU:s fiskeavtal med Marocko

EU har fiskeavtal –så kallat partnerskapsavtal – med 16 utvecklingsländer. Avtalet med Marocko löpte ut tidigare i våras och då inleddes förhandlingar om villkor för ett förnyat avtal. Sverige är emot samarbetet och var ensamt om att rösta nej när det förra avtalet antogs 2006.

Läs mer

Amnesty Press om Västsahara

En otålig väntan på en framtid för Västsahara (3 mars 2011)

FN-samtal inledda i New York men våldet intensifieras (9 november 2010)

Största protesterna sedan 1975 - spänningarna med Marocko ökar (26 oktober 2010)

Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten (13 juli 2010)

Brahim Dahane avbryter hungerstrejken - tackar Amnesty för stödet (8 maj 2010)


Svenska jurister övervakar rättegång mot västsahariska aktivister - tolken greps i natt
(8 februari 2010)


Aminatou Haidar hungerstrejkar på Lanzarote för att få åka hem
(9 december 2009)

Brahim Dahane får årets Per Anger-pris (4 november 2009)

Motståndet lever i det ockuperade Västsahara (nummer 3/2007)

Studentaktivist från Västsahara i Göteborg (17 augusti 2007)

Uruguay erkänner Västsahara (29 december 2005)

»Med självständigheten ska muren falla« (Amnesty Press nummer 1/2005)


Västsahara: 100 marockanska fångar släppta (22 juni 2004)

Amnesty om Västsahara

Morocco/Western Sahara: Rights Trampled: Protests, violence and repression in Western Sahara (20 december)

Stormning av västsahariskt läger måste utredas (11 november 2010)

Västsahariska aktivister ställs inför rätta (15 oktober 2010)

Human Rights Watch
Rapporten: Western Sahara: Beatings, Abuse by Maroccan Security Forces (26 november 2010)

Europaparlamentets resolution
Resolution den 25 november 2010 om situationen i Västsahara

Tidskriften Västsahara
Tidskriften Västsahara med nyheter från Västsahara

Ett självständigt Västsahara - VästsaharaAktionen
För demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande
Aktionen har 27 medlemsorganisationer

Robert F Kennedy Center for Justice and Human Rights
Rapport om november (17 februari)

MINURSO: United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara
FN-missionen Minursos hemsida

reportage | 2011-06-19