»Med självständigheten ska muren falla«

En 220 mil lång mur löper genom det ockuperade Västsahara. Marockos bortglömda mur delar nationen, separerar människor från deras familjer och hemland. I snart 30 år har västsaharier väntat i flyktingläger i Algeriets öken på att få återvända hem.

Nafaa Muhammed Salem vrider på kikarsiktet för att ställa in skärpan. Först ser han taggtråd, sedan en mur av sand och bakom den några marockanska soldater. Soldaterna bevakar Nafaas hemland: Västsahara.

– Vi är det enda folket på jorden som inte haft vår frihet sedan 1884, säger han. Muren Marocko byggt delar vår nation i två. Den är olaglig eftersom hela ockupationen är olaglig. Det är en skammens mur.

Nafaa hyser inget hopp om en fredlig lösning.

Nafaa slutar titta i kikaren men har fortfarande blicken fäst på det land han var tvungen att fly från vid sju års ålder. I november 1975 kom marockanska soldater från norr, mauretanska soldater från söder och västerut fanns bara Atlanten. Den enda vägen bort från fiendens invasion var att på något sätt ta sig över den 42 kilometer långa gränsen mot Algeriet.

Nafaa berättar hur han med sin mamma, fem systrar och två äldre farbröder flydde österut. Hans pappa, liksom de flesta andra män och ett fåtal kvinnor, följde dock inte med eftersom de stred för den västsahariska befrielserörelsen Polisario. De som inte deltog i striderna var upptagna med att frakta människor från städer inne i Västsahara till gränsen mot Algeriet.

– Jag minns det som igår hur bomberna föll bara några meter från oss, säger Nafaa. Vi grävde skyddsrum under jorden. Där levde vi så länge solen var uppe av rädsla för marockanskt bombflyg. Vi gick bara ut när det blev mörkt. Det var extremt hett och trångt på dagarna. På kvällarna var det kallt. Vi var tre till fem personer som fick dela på samma filt under natten.

Sex månader efter invasionen var Polisarios förhandlingar med Algeriet klara. De västsaharier som gömt sig kunde börja ta sig över gränsen. Väl där träffade Nafaa sin far men fick också veta att en av hans äldre systrar och några av hans farbröder inte lyckats fly. Familjerna placerades i olika läger, wilaya, med samma namn som de större västsahariska städerna. Varje wilaya delades in i olika områden, daira, namngivna efter mindre västsahariska orter.

Deras nya hem var ett tält av vit linneduk. Tälten var ungefär lika stort skydd mot saharaöknens stekande sol som ett vitt A4-ark. Många använde sina egna kläder som tältduk istället. Ett annat problem var sjukdomar som spreds snabbt i lägren. Nafaa minns hur det varje dag kom en ambulans och plockade upp fem, sex döda barn i hans daira. Dessutom var de fortfarande rädda för marockanskt bombflyg. I anslutning till varje tält grävde familjerna ett hål under jorden för att kunna ha som skyddsrum.

I 30 år har västsaharierna
levt i ökenläger.

Idag finns det inga underjordiska skyddsrum bredvid tälten. Men de bor fortfarande kvar på samma plats. Ungefär 165 000 västsaharier lever i flyktinglägren i västra Algeriet. En hel del förbättringar har skett. De nya tälten är exempelvis av mycket bättre kvalité, de har byggt hus med byggnadsmaterial som grus, sand och vatten. Ett unikt utbildningssystem gör att de allra flesta kan läsa och skriva. Men det är en vardag som knappast kan kallas dräglig.

En av fienderna är tristessen. Alla vittnar om att leva på flykt i ett stekhett väntrum tar på krafterna. Inte bara fysiskt, utan även mentalt. Vissa har levt under de här förhållandena i snart trettio år. Andra är födda i lägren och har inte ens fått chansen att se sitt eget hemland.

Fram till nyligen var det helt förbjudet för västsaharier i flyktinglägrena att träffa sina nära och kära på andra sidan. Därför sjösatte FN föra året ett program där västsaharier från de olika sidorna kunde mötas i Mauretanien. 13 000 människor registrerade sig för att åka och möta sina familjer, däribland Nafaas familj. Han själv kunde dock inte åka med för att möta sin syster.

– Men när jag visste att hon var i Mauretanien ringde jag, säger Nafaa. Hon svimmade när hon hörde min röst. Min far och mina systrar berättade att hon gråtit i nästan en vecka efter mötet.

En som träffat sin familj i Mauretanien är Ayoub Mohammed Salem Mehdi. Han bor i Dakhla, det flyktingläger som ligger mest isolerat från omvärlden. Närmaste allmänna telefon finns i Smara, ett annat flyktingläger cirka tjugo mil bort. Det händer att folk köar i veckor för plats i en bil för att sedan tvingas vänta i veckor på lift hem igen. Bara för att ringa ett telefonsamtal. Ytterst få familjer har tillgång till toalett. Behoven måste istället uträttas i öknen. Helst på betryggande avstånd från bostadstält och boskapsinhägnader.

Ayoubs mamma kom till Dakhla när hon var tio år gammal. Efter ett tag fick han veta att morfar, fastrar och farbröder blivit tillfångatagna av den marockanska armén. Ayoub visste inte riktigt vad han väntade sig när han åkte till Mauretanien. Men han reste hem djupt besviken.

– Jag kände ingen säkerhet när jag träffade morfar, säger Ayoub. Marockanerna vakade över oss hela tiden och jag var rädd.

Mötet fick honom att längta ännu mer efter det hemland han aldrig sett.
– Vi är ett fredligt folk och vill bara ha rättigheten att bo i vårt land, säger Ayoub. Här känns varje dag som hundra dagar lång.

Vid horisonten skymtar Marockos mur som
skiljer flyktingarna från deras hemland Västsahara.

Han har svårt att se något hopp. En ljuspunkt var dock när Sydafrika i september förra året erkände Västsahara, SADR, som stat. Totalt har 76 stater erkänt SADR men inget land har erkänt Marockos ockupation. Några månader tidigare, i juni 2004, avgick den före detta amerikanske utrikesministern James Baker som FNs sändebud för Västsahara. Efter sju års försök att få till stånd en lösning gav Baker upp.

I det amerikanska TV-programmet »Wide Angle«, den 19 augusti förra året, sade han:
»Så länge frågan är olöst, finns det hopp. Jag tror, att det finns hopp, eftersom knappast något land i världen, enligt internationell lag, internationellt erkännande, godkänner Marockos krav på Västsahara. Marocko måste ha internationell laglig rätt till sitt krav. Det är därför som det ligger i Marockos intresse att hitta en väg till detta. Det ligger i dessa stackars västsahariska flyktingars intresse, som bor i öknen under mycket, mycket svåra förhållanden i norra Algeriet.«

Nafaa Muhammed Salem tror inte på någon folkomröstning och framför allt inte på FN. Sedan 1987 har han varit i Polisarios tjänst, som soldat, sambandsofficer och ställföreträdande chef för Polisario i Sydafrika. Men han är noga med att poängtera att dessa åsikter är hans egna.

– Hoppet är att det västsahariska folket slutar prata strunt och går ut i krig. Vi ska gå mot muren, förstöra den och den marockanska armén. Om vi inte blir dödade av spanjorer blir vi det av sjukdomar. Och dör vi inte av sjukdomar dödas vi av marockaner. Det är dåligt att prata om krig. Men vi hade faktiskt fler framgångar när vi låg i krig med Marocko än under FN-perioden med eld upphör.

– Jag vill inte se min dotter ruttna bort i ett tält på det mest fientliga och otillgängliga stället på jorden, fortsätter han. Ingen framtid, utbildning, inget hus och ingen frihet - vilket är det viktigaste av allt. Jag föredrar att dö framför att leva ett sådant liv.

När faller muren?
– Det sker bara med vår självständighet. Och när det sker vet jag inte, bara Gud vet. Inshallah.

Text: Fredrik Quistbergh
Bild: Malin Korkeasalo

Marocko avvisar kompromisser

Västsahara ligger inklämt mellan Marocko, Algeriet, Mauretanien och Atlanten. Västsaharierna är ett nomadfolk som i århundraden levt i öknen. 1884 blev området kolonialiserat av Spanien.

År 1975, när spanjorerna var på väg att släppa sitt styre, invaderades Västsahara av Marocko och Mauretanien. Många västsaharier tvingades då fly till Algeriet där tillfälliga flyktingläger upprättades. Sedan dess har ett krig pågått mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen, Polisario.

Den 27 februari 1976 utropade Polisario republiken SADR, The Saharawi Arab Democratic Republic. SADR har erkänts av 76 stater. 1991 gick båda parter med på eld upphör och FNs säkerhetsråd har antagit en fredsplan. FN har vid upprepade tillfällen försökt få till en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Men den har fortfarande inte ägt rum.

Polisario accepterade sommaren 2003 den så kallade Bakerplanen, där Västsahara under en femårsperiod ges begränsat självstyre innan en folkomröstning hålls. Marocko avvisade dock denna kompromiss kategoriskt.

Text: Fredrik Quistbergh

Två miljoner minor runt muren

När Mauretanien 1979 slöt fred med Polisario valde Marocko en annan väg. De byggde en mur för att skydda sig mot Polisarios attacker. Muren, eller försvarsvallen som Marocko kallar den, började byggas 1980 och stod klar 1985. Den är byggd i sex olika delar och sträcker sig sammanlagt över 220 mil, vilket är längre än hela Sverige (157 mil).

Muren går både inne i det av Marocko ockuperade Västsahara och mot det som av Polisario kallas för befriat område, den del av Västsahara som inte står under marockansk kontroll. Totalt beräknas Marocko ha uppemot 150 000 soldater i Västsahara.

Framför de marockanska militärposteringarna, så kallade »strong points«, består muren först av ett minfält. Totalt har Marocko placerat ut cirka två miljoner minor och på grund av många sandstormar har ingen exakt koll på vart de finns.

Efter minfältet finns ett dike, sedan taggtråd. I sin helhet har Marocko använt omkring 2 000 mil taggtråd. Efter taggtråden kommer den cirka två meter höga muren, som på sina ställen enbart består av hårt packad sand. Murens stolpar utgörs var femte kilometer av en marockansk militärpostering. Var 30:e kilometer kan radarutrustning och tungt artilleri finnas.

Text: Fredrik Quistbergh