Bilder som tränger innanför huden

reportage | 2006-10-27

Positiva liv är en internationell fotoutställning som turnerat världen över och lyckas ge ansikte åt de 40 miljoner människor som lever med hiv/aids. Den visas på Etnografiska muséet i Stockholm fram till och med söndag 29 oktober.

Indien: På hemmet som kvinnan på bilden driver bor det 100 utslagna kvinnor och 19 hivpositiva barn. Foto: Dayanita Singh/NB Pictures.

De cirka 200 bilderna har visats såväl i form av stora utställningar som del av samhällsprogram tillsammans med lokala hiv-organisationer. Utställningen har turnerat runt i Amerika, Europa och Afrika, samt Asien sedan 1990-talet.

Fotografer från flera länder har porträtterat människor över hela världen. Genom att utställningen fokuserar på individen gör det att den lyckas ge ansikten åt de 40 miljoner människor som lever med hiv/aids idag.

Vi får möta allt från narkomaner i Spanien till före detta blodgivare i Kina. Här finns bland andra barnhemsföreståndare från Indien och Thailand. De berättar om fördomar som gör att vissa barnhem fortfarande inte tar emot hivsmittade barn, men också om hur de sakta vunnit acceptans i området där de finns.

Många lokala projekt och organisationer världen över får komma till tals och berätta om hur de arbetar. De som på olika sätt stöttar andra är inte sällan själva smittade, där de har engagerat sig både för att själva få stöd och för att hjälpa andra. På så sätt blir att hjälpa också ett sätt att orka överleva. Flera säger dessutom att de vill ge ett annat arv till kommande generationer.

Filippinerna: Noora, som smittades av sin man, talar om att hennes dotter är som medicin för henne:
- När jag känner att jag vill dö tittar jag bara på henne och vet att jag vill fortsätta leva, säger Noora. Foto: Harriet Logan.

Överhuvudtaget är det många hjälpande händer som finns representerade; alltifrån kampanjer till enskilda initiativ, som japanen Hiroshi Hasegawa som bestämde sig för att bilda en hiv-gemenskap med andra smittade. På det sättet blir det också en bild av hur man arbetar med hiv/aids i olika delar av världen. Det som slår en är ringarna på vattnet. Inte då de stora internationella organisationernas arbete, utan alla de ”vanliga” människor som kommer i kontakt med sjukdomen och känner att de måste göra något. För att de blivit smittade eller för att de känner någon som har drabbats. Esperança-projektet i Moçambique är ett sådant exempel. De hörde om hur hivpositiva i Malawi stöttade varandra och reste dit för att lära av dem. Väl hemma igen startade de sin egen gemenskap.

Utöver de grupper som får komma till tals, så är utställningen i mångt och mycket uppbyggd kring enskilda människor och familjer. De porträtteras i sina liv, och får berätta sin historia. Det är historier om fattigdom, diskrimination och okunnighet. Om hur stigmat är så starkt att vissa inte ens kan berätta för sin egen familj av rädsla för att bli utstötta. Mike Abrahams vägg med ögonporträtt från Indien är en lysande illustration av den verklighet många lever i. Ändå vill de dela med sig och berätta om sina liv. Och det är det man känner att de verkligen gör. Rakt och ärligt ger dessa människor från hela världen en inblick i deras verklighet. För att vi ska förstå, och för att framtiden ska se annorlunda ut. Och det är stort.

Vissa människor biter sig fast mer än de andra. Fotografen Jodi Biebers serie av narkomanerna på soptippsområdet Las Canas, utanför Valencia i Spanien, är sådana som stannar kvar. Trasiga liv på samhällets botten, där en del levt på gatan sedan de var så unga som 11 år gamla. En kvinna ser ut som 50, men är bara 30 år gammal.
- Droger och vänskap är det viktigaste för mig, säger hon.

Mocambique: Fotografen berättade att det var många som inte ville vara med på bild.
- Jag önskar att det fanns sjukhus där vi alltid blev behandlade bra. Ett speciellt ställe där hivpositiva människor snabbt kunde få vård och slippa fördomar, sade mannen på bilden, som ville vara anonym. Foto: Jenny Matthews.

Det är omöjligt att gå igenom Positiva liv utan att påminnas om vår orättvisa värld av idag; där 98 procent av de hivpositiva kvinnorna, respektive 94 procent av männen, finns i tredje världen. En värld där de fattigaste är de som alltid drabbas hårdast, och de som bäst behöver hjälpen är de som sist får den.
-Vi fattiga får aldrig en plats på sjukhuset eftersom det är så korrupt här – inga mutor, ingen plats, säger en hivsmittad kambodjansk kvinna.

Även om orättvisan tar sig olika former, så har den bara ett namn och på så sätt ger dessa människor röst åt miljoner som likt de själva lever under mycket hårda förhållanden.

Trots alla svårigheter visar människorna i utställningen mycket livsglädje och kärlek. Det är modiga människor som vägrar att lägga sig. Människor som vill leva. På bilderna syns också många skratt. Den glädje och den medmänsklighet de ger prov på inger inte bara hopp, utan också vördnad inför dem och den kamp de för. Hoppet som hela tiden glimtar till förhindrar dessa öden från att bli överväldigande.

Det slår en att dessa helt främmande människor känns väldigt nära. Genom att de själva får ge röst åt sina liv så tränger de innanför huden och är därför svåra att lämna bakom sig. För man har inte bara sett en utställning, man har också bevittnat liv. Att det är människor från hela världen som porträtteras gör att känslan av gemenskap och att vi alla hör ihop stärks. Det i sig medför ett ansvar gentemot dem; att vi måste förvalta deras mod och öppenhjärtighet.

Vandringsutställningen Positiva liv på Etnografiska muséet visas i samarbete med Action Aid i Sverige, Levi Strauss Foundation och UK Terrence Higgin Trust. Foto: Ulrika Olovson __

Fakta hiv/aids:

65 miljoner människor har smittats av hiv sedan 1981.

8 200 människor dör varje dag av aids.

Av de 40 miljoner som lever med hiv idag utgör kvinnor nästan hälften

Den värst drabbade regionen är söder om Sahara i Afrika, där nästan 60 procent av de smittade är kvinnor.

98 procent av alla kvinnor, och 94 procent av alla män med hiv/aids bor i utvecklingsländer.

Källa: Etnografiska muséet **och FN

Läs mer:

Etnografiska muséet

Positive Lives

Action Aid

UNAIDS

Noaks Ark

Text: Ulrika Olovson Amnesty Press och media (praktikant)

reportage | 2006-10-27