Orlando har inte glömt massakern 12 juni 2016

Den 12 juni är det fyra år sedan 49 människor sköts ihjäl på hbtq-klubben Pulse i Orlando i Florida. I Johan Hiltons bok ”Vi är Orlando - En amerikansk tragedi” skildras den natten men också det som hände sedan. - Det finns ett hopp i solidariteten efter attacken på Pulse, säger han.

reportage | 2020-06-10
Av: Anna Dahlqvist
Johan Hilton vill i sin bok ”Vi är Orlando” skildra massakern genom de överlevandes egna berättelser.

Johan Hilton vill i sin bok ”Vi är Orlando” skildra massakern genom de överlevandes egna berättelser. Foto: Viktor Gårdsäter

– Många krogar i Orlando har satt upp skyltar om att det är ett ”safe place” för hbtq-personer. Man ser bildekaler med texten ”Remember the 49”, regnbågsflaggor och väggmålningar. Det som hände är fortfarande så närvarande, berättar Johan Hilton, kulturjournalist på Dagens Nyheter.

Han har varit där många gånger nu, mitt i den amerikanska delstaten Florida, och gjort hundratals intervjuer för boken ”Vi är Orlando - En amerikansk tragedi” som denna vecka kommer ut på Natur & Kultur.

Det var Latin Night på hbtq-klubben Pulse den där juninatten för fyra år sedan. En ensam gärningsman gick från rum till rum och avlossade minst 200 skott innan han tog gisslan på en av toaletterna för att slutligen skjutas ihjäl av polisen. Det var då den dödligaste masskjutningen i USA:s historia.

 ”Vi är Orlando - En amerikansk tragedi” ges ut av Natur&Kultur.

”Vi är Orlando - En amerikansk tragedi” ges ut av Natur&Kultur. Foto: Natur&Kultur

Johan Hilton skildrar det som hände före, under och efter dådet genom röster från överlevande, anhöriga, aktivister, journalister, poliser, politiker och sjukhuspersonal. Ett hundratal personer finns med i boken, deras citat fyller sidorna som ett lapptäcke.

– Jag ville skildra upplevelsen av ett skeende och göra det genom att lägga berättelsen i munnen på de överlevande, låta dem tala ofiltrerat – i den mån det är möjligt, förklarar han.

”Vi låg tysta på golvet. Vi visste att vi skulle dö om vi gav ljud ifrån oss. Mördaren gick fram till alla som skrek och sköt.” Juan José Cufino Rodriguez

Det är staden Orlando som talar. En stad som förändrades för alltid efter den 12 juni 2016.

– Människorna i Orlando tog verkligen till sig det som hände. Det är så tydligt och det är också det som har intresserat mig mest, att människor lät sig beröras och att de ville berätta om det. Det finns ett hopp i solidariteten, i civilsamhällets engagemang, säger Johan Hilton.

Tiden efter dådet ringlade köerna till blodgivarcentralerna långa. Vatten, mat och pengar donerades i massiva stödinsatser. Kyrkor, ideella organisationer och politiska företrädare slöt upp bakom de drabbade. Sjukhusen efterskänkte vårdkostnader. Media var ständigt närvarande.

Fyra år senare erbjuder Orlando United Assistance Center fortfarande hjälp till dem som är i akut behov av pengar till mat och hyra. Det går också att få juridiskt stöd, bland annat i frågor som rör uppehållstillstånd, hjälp med att söka jobb och gratis terapi. För att vara en amerikansk stad är det ovanligt stora insatser.

Samtidigt berättar överlevande i boken hur de fortfarande kämpar ekonomiskt, medicinskt och mentalt.

– Det var i första hand queera spanskspråkiga som drabbades, bland dem många migranter och papperslösa. Det är människor som lever i ett prekariat, som inte har råd att vara sjuka, som helt saknar marginaler. Och pengarna de fick inledningsvis räcker inte för evigt. Jag tror att det kanske dröjer tio år innan vi till fullo ser de sociala konsekvenserna.

The Pulse i mars 2017.

The Pulse i mars 2017. Foto: Michael Rivera /Wikimedia

”Jag mår sämre i dag än vad jag gjorde exakt efteråt. Det blev lite bättre en kort tid efter skjutningen, när jag försökte glömma, men snart blev det värre igen.” Sylvia Serrano

Bland besökarna på Pulse den natten tillhörde de flesta den spanskspråkiga minoriteten. Utsattheten handlade inte bara om sexualitet, utan också om klass och ursprung. Men det var de vita, mer privilegierade företrädarna för hbtq-communityt som agerade talespersoner och snabbt gick ut och etiketterade skjutningen som ett hatbrott mot hbtq-personer.

– Jag gjorde själv det i mina texter kring Pulse då. Första gången jag kom till Orlando fanns det en märkbar irritation kring det vita perspektivet, säger Johan Hilton.

 Massakern i Orlando väckte sorg runt om i USA. Här en minnesvaka i Washington 13 juni 2016.

Massakern i Orlando väckte sorg runt om i USA. Här en minnesvaka i Washington 13 juni 2016. Foto: Ted Eytan/Wikimedia

Men den konflikten banade också väg för ett samtal kring hur de sociala orättvisor och ojämlikheter som finns i samhället återspeglas inom hbtq-communityt. Ett förändringsarbete tog sin början. 35 organisationer i regionen samlas numera i nätverket One Orlando Alliance, däribland initiativ som särskilt riktar sig till spanskspråkiga respektive svarta hbtq-personer.

– Det går inte att prata om den här massakern utan att ta upp den aspekten. Den är så viktig, säger Johan Hilton.

Johan Hilton har tidigare gett ut  ”No tears for queers” (2005) och Monster i garderoben (2015).

Johan Hilton har tidigare gett ut ”No tears for queers” (2005) och Monster i garderoben (2015). Foto: Viktor Gårdsäter

I mars 2018 hölls en rättegång mot gärningsmannens fru. Hon åtalades för att ha deltagit i planeringen av dådet och förhindrat utredningen men friades på alla punkter. Det som framkom under rättegången blev för många överlevande och anhöriga en chock. Det fanns inte några bevis för att massakern i Orlando var ett hatbrott. Att det blev just Pulse tycks ha varit en slump och gärningsmannen uppgav själv i telefonsamtal under gisslandramat att han gick IS, Islamiska statens ärenden och att attacken handlade om USA:s agerande i Syrien och Irak.

– I samband med rättegången var det inte alls samma mediebevakning som vid själva dådet. När jag ringde runt till företrädare för hbtq-communityt i bland annat Frankrike, Storbritannien, Polen, Ryssland visade det sig att de fortfarande var övertygade om att det var ett hatbrott. Den bilden lever kvar hos många.

Men Johan Hilton påpekar att man ska vara försiktig med att dra alltför säkra slutsatser av rättegången. Vad som rörde sig i gärningsmannens huvud kommer vi aldrig få veta. Vi vet inte om han insåg att han var på en hbtq-klubb och vad han i sådana fall tänkte om det.

– Egentligen spelar det inte heller så stor roll. De som drabbades drabbades. Och solidariteten som följde är en indikator på en stor förändring i det amerikanska samhället.

”(... ) konsekvenserna dådet har fått för hbtq-communityt är exakt desamma som efter ett hatbrott. Det injagade rädsla i folk över att vara hbtq, att vara latino, att vara svart.” Brandon Wolf

New Orleans-tidningen The Times-Picayunes förstasida 25 juni 1973.

New Orleans-tidningen The Times-Picayunes förstasida 25 juni 1973.

Johan Hilton tar upp den mordbrand som inträffade på baren Up Stairs i New Orleans drygt 40 år innan Pulse. Det var 1973 och bargästerna var företrädesvis homosexuella män från arbetarklassen. I boken beskriver en av de intervjuade hur liket efter en man hängdes ut genom fönstret efteråt, till allmän beskådan. Branden skämtades bort, offren kallades hånfullt ”The flaming queens”.

– Då var det inte en människa som brydde sig, påpekar Johan Hilton. Det politiska arvet efter branden på Up Stairs har varit den kompakta tystnaden och den fanns definitivt inte kring Pulse. Det är en stor sak.

Anna Dahlqvist
anna@annadahlqvist.com

reportage | 2020-06-10
Av: Anna Dahlqvist