Fredsprocessen i Uganda komplicerad

Den pågående fredsprocessen i Uganda visar att stabilitet, fred och försoning inte alltid går hand i hand med internationella krav på ansvarstagande. Trots att den långa och våldsamma konflikten med rebellrörelsen Herrens Motståndsarmé (LRA) har haft förödande konsekvenser för befolkningen i norra Uganda, menar många i området idag att rättvisa på lokalt vis är att föredra framför en rättegång i den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag (ICC).

Uganda har, som många andra afrikanska länder, en våldsam historia. Under den ökända Idi Amins diktatur på 1970-talet var mänskliga rättigheter i landet minst sagt en bristvara. Övergreppen mot civilbefolkningen fortsatte sedan när Milton Obote återtog makten i början av 80-talet och konflikten med LRA inleddes. Situationen har dock ljusnat något under de senaste åren och den nuvarande presidenten Yoweri Museveni har fått visst beröm för sina ansträngningar att förbättra människorättsituationen i landet samt för sina demokratiska reformer. Ett slutgiltigt fredsavtal har dock ännu inte skrivits under av ledarna för LRA.

Konflikten mellan Ugandas regering och LRA har pågått i snart 20 år i de norra delarna av landet. Rebellrörelsens ledare Joseph Kony har haft som mål att upprätta en stat baserad på kristendomens tio budord. I sin kamp har anhängare av LRA gjort sig skyldiga till brutala övergrepp mot civila som inkluderar mord, tortyr, våldtäkt och stympning. Gruppens rekrytering av barnsoldater är också välkänd och det beräknas att upp emot 20 000 barn har kidnappats och använts som slavar och soldater under konflikten.

Över 20 000 barn har kidnappats i Uganda och
använts som slavar och soldater.

Sedan i augusti 2006 har fredssamtal förts mellan regeringen och LRA i den sydsudanesiska staden Juba vilket har inneburit att en överenskommelse om eldupphör nu finns på plats. Efter fortsatta förhandlingar under 2007 kunde ytterligare en överenskommelse skrivas under i slutet av juni. Uppgörelsen som behandlar frågor rörande ansvarsskyldighet och försoning har lett till en kontroversiell debatt angående vilken sorts rättsprocess som bäst lämpar sig för de rebeller som begått övergrepp. I avtalet har regeringen och LRA kommit överens om att misstänkta rebeller bör ställas inför rätta i Uganda, inte i ICC.

I januari 2004 hänvisade Ugandas regering utredningarna av LRA-anhängarna till ICC eftersom de ansåg att de själva inte hade resurser att hantera den rättsliga processen mot de misstänkta. Domstolen påbörjade sin utredning och utfärdade i juli 2005 arresteringsorder mot fem LRA-ledare, däribland Joseph Kony. I den senaste överenskommelsen mellan LRA och regeringen, som utgör del tre av ett fredsavtal på fem delar, hävdar Uganda dock att landets eget rättssystem är tillräckligt för att behandla brotten som begåtts under konflikten. Exakt hur processen mot de anklagade kommer att se ut och vilka straff som kan väntas är dock inte definierat i avtalet och fortsatta förhandlingar är därför planerade.

Antydningar om att rebellerna kan komma att ställas inför rätta genom traditionella sätt att skapa rättvisa oroar dock många människorättsaktivister.

• Uppgifter som tyder på att förhandlingarna har fokuserat på att undvika att LRA-ledarna utlämnats till ICC genom att upprätta nationella mekanismer bekymrar oss på Amnesty, säger Godfrey Odongo, Amnestys utredare för Östafrika, till Amnesty Press.

• Många delar av överenskommelsen, till exempel avsikten att implementera "alternativa straff” och ”alternativa mekanismer för rättvisa”, kan därför tolkas som avsiktliga försök att förhindra att fallen tas upp i ICC och inte som försäkringar om ansvarsskyldighet.

Enligt en del analytiker är det dock nödvändigt att rebelledarna garanteras lokala rättsprocesser eftersom fortsatta fredsförhandlingar inte kommer att fungera så länge ICC:s arresteringsorder kvarstår. Vincent Otti, en av dem som efterlysts av ICC, har vid ett flertal tillfällen gjort klart att LRA kommer att fortsätta fredsförhandlingarna endast när arresteringsordern är tillbakadragen. Alternativet, en fortsatt konflikt, är inte tänkbart för invånarna i norra Uganda.

Sverker Finnström, antropolog vid Stockholms universitet och expert på Uganda, säger till Amnesty Press att han är osäker på vad som kommer att hända om ICC:s arresteringsorder kvarstår men menar att hotet från LRA att avbryta fredsförhandlingarna måste tas på allvar.

Trots att de utsatts för enorma och brutala övergrepp från LRA-anhängare är det många från Acholi-folket, som bor i norra Uganda, som föredrar att rättvisa skipas genom det lokala och traditionella ”Mato Oput” systemet. Detta innebär att de som blivit utsatta för övergrepp förlåter sina förövare, som i sin tur erkänner sina brott och betalar en slags kompensation. Förlåtelse och försoning ställs här i centrum vilket många tror skapar en bättre chans till en långsiktig fred. Om arresteringordern kvarstår tror befolkningen även att konflikten kommer att kvarstå vilket innebär att ugandierna tvingas leva i fortsatt rädsla.

Nästan 2 miljoner människor har lämnat sina hem i norra Uganda på grund av konflikten och många av dem lever idag i flyktingläger i andra delar av landet. För att kunna återvända måste situationen få en slutgiltig lösning där LRA-anhängarna ger upp sina vapen och integreras in i samhället. En stor del av rebellstyrkorna är fortfarande barn och en av de personer som efterlysts av ICC rekryterades själv när han var tio år, poängterar Sverker Finnström.

Många har fått sina hus förstörda i den utdragna
konflikten i norra Uganda.

Kritiker menar dock att de traditionella mekanismerna inte passar för de grova övergrepp som begåtts. Människorättsorganisationen Human Right Watch menar att ”Mato Oput” är helt oacceptabelt eftersom straffen måste stämma överens med allvaret i brotten.

Arresteringsordern från ICC kommer att kvarstå så länge Ugandas regering inte kan bevisa att de på egen hand kan ställa rebelledarna inför rätta genom en process som motsvarar ICC:s krav.

• Enligt ICC:s riktlinjer kan domstolen inte hänvisa en rättsprocess till nationella myndigheter om de misstänker att syftet med processen är att undgå rättsligt ansvar, säger Godfrey Odongo.

Sverker Finnström beklagar att debatten idag har handlat om rättvisa eller försoning:

• Försoningsritualerna kommer att inkluderas i Ugandas fredsprocess men detta innebär inte att rättvisa förhindras. ”Mato Oput” ritualerna och försoning är en del i ett bredare sanningssökande i landet, liknande det i Sydafrika. Andra former av rättsprocesser är inte uteslutna för att man använder dessa ritualer, men ICC behandlar inte frågor relaterade till försoning.

I särskilda fall kan FN:s säkerhetsråd be ICC att lägga en arresteringsorder på is, dock bara för ett år i taget. Risken med detta är att andra krigsförbrytare runt om i världen kan misstolka beslutet och tro att även de kan komma undan den internationella domstolen. Situationen i Uganda leder därför också till en diskussion angående internationella tribunaler och hur vida de är lämpliga forum för hantering av brott begångna vid nationella konflikter.

Sverker Finnstöm hoppas att ICC i framtiden kommer att vara mer försiktig innan den ger sig in i pågående konflikter, särskilt eftersom domstolen bara har mandat att utreda brott som begåtts efter 2002:

• Just nu gör ICC-ordern att situationen i landet blir mer komplicerad. Vad tjänar egentligen Uganda på att rebelledarna grips?

Situationen i Uganda är helt klart komplex och någon enkel lösning finns inte. Bör ugandierna själva få bestämma hur processen mot människorättsförövarna ska se ut, eller är det viktigare att sätta ett exempel och visa att i dagens världsordning kan krigsförbrytare inte längre undgå internationell rätt? Att individer som begått grova och brutala övergrepp mot oskyldiga civila kan kringgå ICC är en besvärande tanke för de allra flesta, men om alternativet är att ugandierna tvingas att leva i fortsatt rädsla är frågan hur rättsprocessen ska se ut inte lika självklar.

Idag är det inte heller klart hur brott som begåtts av medlemmar av regeringsstyrkorna ska utredas. Trots ovisshet och djup problematik så har Sverker Finnstöm ändå en positiv inställning till framtiden i landet:

• Fredssamtalen har aldrig tidigare gått så långt. Både regeringen och LRA verkar ha viljan som krävs för att skapa fred vilket har öppnat upp för nationell försoning. Alla parter är trötta på kriget.

Text: Katarina Jansson
Bild: AP GraphicsBank