Kvinna för fred

Mitt i den sedvanliga ruschen vid Sergelstorg i Stockholm kan man varje lördagseftermiddag skåda en manifestation bestående av en liten grupp kvinnor från organisationen Kvinnor för fred, KFF. De håller upp en svart banderoll med stora vita bokstäver: Häv ockupationen av Palestina.
De står där som stöd för den internationella fredsrörelsen Kvinnor i Svart.

Ulrika Lindblad och Anne Casparsson visar sitt stöd för kvinnorna i Palestina.

KFF är sprungen ur 1970-talets kvinnorörelse. I snart 30 år har medlemmarna i KFF kämpat bland annat mot kärnvapen, militarism och för kvinnors medverkan i konflikthantering. En av KFF:s huvudaktörer är den pensionerade journalisten Bibbi Steinertz. Hon är redaktör för KFF:s tidning som kommer ut fyra gånger per år och organisationssekreterare för riksorganisationen. Hon är engagerad i olika projekt, varav ett utav dem är just stödmanifestationen för Kvinnor i Svart.

I flera års tid, varje fredagskväll, har KFF stått på ett torg i Uppsala i solidaritet med Kvinnor i Svart. Kvinnor i Svart bildades 1988 en månad efter att den första palestinska intifadan bröt ut. Israeliska och palestinska kvinnor beslöt sig för att förenas i protest mot ockupationen av Palestina. Sedan dess har de fortsatt med sin ickevålds-manifestation i Jerusalem varje fredag. Rörelsen har vuxit och spritt sig världen över och Sverige är en av de platser där manifestationer till stöd för Kvinnor i Svart pågår.

Sedan i våras har KFF Stockholm manifesterat på Sergelstorg. Varje vecka skickar KFF ut uppmaningar till olika organisationer om att ansluta sig, men till Bibbis besvikelse dyker ingen upp.

• Men vi ska inte ge oss. Det är ingen av de förbipasserande som blir arg på oss eller börjar gräla, utan folk kommer fram och pratar och det känns mycket bra. Jag har uppmanat väldigt många att komma och hjälpa till i en timme, det är inte mycket tycker jag. Det är en väldigt enkel fredsrörelseaktivitet som alla kan delta i, men det är otroligt svårt att få folk att komma, säger Bibbi.

Enligt henne är det ofta svårt att få in människor även i andra sammanhang när det gäller fredsarbete. Bibbi menar att människor är väldigt upptagna och att arbetet för fred och solidaritet inte är lika tydligt eller relevant längre, som det var under 1970- och 80-talet.

-Nya generationer kanske inte har den bakgrund eller det intresse som sådant arbete kräver, säger hon.

Trots att det inte är många som ansluter sig är Bibbi glad över de positiva reaktionerna som KFF får när de står vid Sergelstorg.

Särskilt positiva blir människor när de får reda på att KFF stödjer både israeliska och palestinska kvinnor. Ibland har det också hänt att ungdomar kommit fram och ställt sig bredvid dem i en halvtimme. Bibbi minns en rolig händelse:

• När vi stod på Plattan kom det ett gäng som åkte inlines. De tog våra plakat som de sedan höll över huvudet och körde runt med. Det var jättekul och väckte uppmärksamhet.

Ytterligare en orsak till den dåliga uppslutningen kan enligt Bibbi vara att människor, trots att de tycker det är bra att KFF står där, inte själva är beredda att offra tid och intresse. Dessutom kan det faktum att människor i dag utsätts för mycket information från olika håll spela in.

Anne Casparsson, Bibbi Steinertz och Marilyn Barden vill gärna bli fler i sin kamp för freden. Män är också välkomna att stödja organisationen.

• Det var annorlunda på 1960- och 70-talen då Vietnam- eller kärnvapenfrågan var viktiga. Men det vände när kriget började i Irak och miljoner människor i Europa och hela världen gick ut och demonstrerade. Sedan har intresset sjunkit tillbaka igen. Jag har också noterat att unga människor gärna börjar på något nytt i stället för att gå in i redan etablerade organisationer.

Enligt Bibbi har vissa ideella organisationer det inte lätt i Sverige i dag. De som får stora statsbidrag och som kan hålla sig med egen lokal och anställd personal är i en annan position än till exempel KFF, menar hon. KFF kan som alla andra söka pengar från år till år och gör det också. År 2006 fick KFF en ”allmosa” som Bibbi kallar det, på 50 000 kronor. Organisationen får också in pengar genom medlemsavgifter, men Bibbi är ledsen och besviken över att KFF inte får större grundbidrag.

• Det är en sådan himla orättvisa och på sätt och vis känns det som om den som redan har eller syns och hörs mest också får mest av bidragskassan, till exempel Svenska Freds och Svenska FN-förbundet. Jag missunnar inte dessa organisationer deras säkert välbehövliga bidrag, men skillnaden är så stor att man nästan kan tala om en viss ekonomisk styrning, säger Bibbi.

Ibland har det hänt att KFF inte har fått något organisationsbidrag alls. Något som förmodligen kan drabba även andra mindre organisationer, tror Bibbi som inte kan låta bli att misstänka att det i KFF:s fall kan bero på att de är kvinnor.

• Alltså, visst respekteras KFF bland annat för sitt arbete mot det ökade våldet mot kvinnor. Men det blir för oss som ett evigt Moment 22: Ni får inte bidrag till er verksamhet för att ni inte är ”tillräckligt många” och vi kan inte öka vår verksamhet för att vi inte får bidrag för vår existens.

Hon lägger dessutom till:

• I KFF måste vi lita till de ideella krafter som jobbar för att organisationen ska, liksom andra, nå ut med sitt budskap, sina idéer och aktiviteter. Kanske satsar vi på ”fel” saker i myndigheternas ögon, är lite kaxiga och radikala och säger emot, säger Bibbi och antyder att detta kanske skulle vara en ytterligare anledning till att KFF inte får tillräckligt ekonomiskt stöd och medial uppmärksamhet.

Bibbi har verkat aktivt inom KFF sedan början på 1990-talet när organisationen var på väg att avsluta sin verksamhet på grund av sviktande medlemsantal och ekonomi. I dag har KFF ungefär 550 medlemmar i Sverige, varav de flesta finns i Stockholm. KFF finns bland annat i övriga Norden, Tyskland och Schweiz. Organisationen är inte hierarkiskt uppbyggd, det finns till exempel ingen ordförande, utan varje lokalgrupp är självstyrande. KFF bildades delvis av föreningen Kvinnokultur i samband med kalla kriget och kärnvapenutvecklingen i världen. Under 1980-talet genomförde organisationen flera stora och långa fredsmarscher i Europa, Sovjetunionen och USA.

• Den första stora marschen som KFF gjorde samlade 20 000 människor över hela Sverige och sedan gick man till Paris från Köpenhamn, berättar Bibbi.

Längs med vägen anslöt sig människor och väl framme i Paris var de runt 40 000. Marschen var en protest mot att USA skulle placera ut kärnvapen i Europa, främst i Tyskland direkt riktade mot Sovjetunionen.

Men det är inte bara kärnvapen som är en viktig fråga för KFF också i dag, utan vapenproduktionen i sig.

• Vapenindustrin som göder militarismen är upphovet till krig. Vapenindustrin tjänar så kolossalt mycket pengar och det är klart att så länge de gör det så håller de ju krigen igång. Det finns andra sätt att lösa konflikter på än att döda varandra, säger Bibbi.

Bibbi Steinertz hoppas på en vapenfri värld.

Ett exempel på en konflikt som sannolikt hade kunnat lösas på ett annat sätt är Irakkriget, menar Bibbi. Fast det hade förstås tagit lite längre tid, men det hade blivit mindre blodigt och färre döda, både amerikaner och irakier, anser hon.

• Men världen känner inte till andra strategier i dag och vapenindustrin vill naturligtvis att man ska använda deras vapen, säger hon.

En vapenfri värld befriad från miltarism är än så länge en utopi, tror Bibbi. Och KFF arbetar inte konkret för att ta fram olika strategier i frågan, men de är ”konstant mot krig och konfliktlösningar med våld”. För Bibbi personligen, ligger kvinno- och barnfrågan henne varmt om hjärtat.

• Det skulle vara oerhört spännande att få uppleva en värld där hälften är kvinnor i alla beslutande organ. För det är på kvinnorna det beror om världen ska bestå. Alla kvinnor är förvisso inte fredliga, men enligt flera statistiska bedömningar vill kvinnor inte ha krig. Jämställda beslutsorgan i till exempel FN, har heller aldrig prövats- det återstår att se vad detta skulle innebära för världsfreden.

Text & Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press