MR-bevakning: Rapporteringen tystnar när våldet ökar

Är ni fortfarande där? – Svar. Det är orden i ämnesraden på det svarsmeddelande som blev Carlos Caseres sista. E-postmeddelandet är daterat den 6 september i år, och är skickat från FNs flyktingcenter i Atambua på Västtimor.

Utanför kontoret finns beväpnad milis. ”Vi väntar på fienden, vi sitter här som bete, obeväpnade, i väntan på att vågen ska träffa. Jag är glad att jag ska lämna den här ön i tre veckor. Jag önskar bara att jag kunde lämna redan i morgon”, skriver han.

Bara några timmar efter att meddelandet sänts stormas FN-kontoret av milisen. Carlos Caseres och två andra FN-anställda lynchas. De huggs ihjäl av den rasande mobben.

Attacken är den värsta någonsin mot flyktingkommissariatet. FN fördömde genast den indonesiska regeringens oförmåga att skydda personalen, och drygt 300 av FNs hjälparbetare och lokalt anställda evakuerades från området.

Även internationella hjälporganisationer som Oxfam och Care tvingades dra sig ur. Över 130 000 östtimorianska flyktingar i Västtimor lämnades samtidigt åt sitt öde. Återigen hade våldet tvingat bort omvärldens ögon och öron.

Morden på FN-personalen i Atambua är bara en av många attacker på biståndsarbetare runt om i världen. Enligt FN är det en trend. Allt oftare dödas obeväpnade hjälparbetare i de våldsamma och invecklade konflikter de befinner sig i.

Sedan 1992 har 198 civila anställda mist livet i FNs tjänst. Runt 240 har tagits som gisslan eller kidnappats. Östtimor, Colombia, Somalia, Burundi, Indonesien, Irak, Jemen och Albanien är de senaste platser där FN:s hjälparbetare mist livet sedan juli förra året.

Frågan är varför de som strider ger sig på obeväpnade biståndsarbetare. Svaret är lika enkelt som cyniskt, enligt Marika Fahlén, humanitär koordinator på enheten för globalt samarbete på UD.

– Man vill inte ha dem på ort och ställe. Man uppfattar FN som ett intrång, att de är partiska. Om vi tar vad som hände på Västtimor som exempel, så var det en mobb som riktade sig mot FN för man menade att den internationella närvaron utgjorde ett problem för milisen. Det är en del av krigföringen, säger hon.

Dagar efter morden i Atambua mördas minst elva människor i Bese Kama, en by som FNs flyktingkommissariat, UNHCR, jagats ut ur redan i juli. Göteborgs-Posten rapporterar att beväpnade ligor har tagit makten och nu går runt och söker efter personer med anknytning till utländska hjälporganisationer. Milis som bildats med hjälp från den indonesiska militären och säkerhetsstyrkorna.

För de stridande är biståndsarbetare och andra utomstående ovälkomna ögon och öron, som registrerar kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Många av dagens konflikter handlar om att döda eller driva civila på flykten. Något som beskrivs med det lika välbekanta som makabra uttrycket ”etnisk rensning”. Hjälporganisationerna motverkar detta syfte med sin närvaro.

– Det är civilbefolkningen man är ute efter. Och när de som hjälper civilbefolkningen är i vägen så eliminerar man dem, säger Marika Fahlén.

Hon var själv på både Väst- och Östtimor i september förra året. Hon beskriver stämningen som ”oerhört spänd” och ”obehaglig”. En journalist mördades när hon var där.

– Folk sprang och sköt vilt. Alla sköt mot alla, berättar hon.

Det är möjligt att UNHCR borde tagit allvarligare på de signaler som kom, om hur hotfull situationen var. Kanske borde man evakuerat tidigare. Men samtidigt vet man att när biståndsarbetarna försvinner så får terrorn mot civilbefolkningen definitivt fritt spelrum. Balansgången kan vara näst intill omöjlig.

– I alla de fall där FN-personal har mördats har de varit där för länge. I alla de fall där FN lämnat har de kritiserats för att lämna för tidigt, säger Marika Fahlén.

Det är dessutom svårt att skydda sig mot attacker. Säkerheten för biståndsarbetarna hänger till stor del på om de nationella myndigheterna vill och kan ge skydd. Den som är obeväpnad är inte alls fredad. Det är tvärtom lättare att angripa obeväpnad hjälppersonal, enligt Fahlén. Och det är ytterst sällsynt att någon ställs till svars för en attack på hjälppersonal.

Med morden i Atambua i färskt minne uppmanade nyligen generalsekreterare Kofi Annan medlemsländerna att satsa motsvarande 300 miljoner årligen på ökad säkerhet för den civila FN-personalen.

Det är inte längre samma konflikter som för 20 år sedan. Det behövs specialträning, kommunikationsutrustning, tillgång till expertråd och ledning från professionell säkerhetspersonal i risksituationer. Men ingenting i generalsekreterarens kravlista om beväpning.

– Det är inget skydd att vara beväpnad. Du kan inte beväpna den humanitära hjälppersonalen. De är där i ett uppdrag som är helt civil och humanitärt i sin karaktär och ska inte vara beväpnade, säger Marika Fahlén.

När biståndsorganistionerna försvinner kommer tystnaden. På Amnesty International i London märker man tydligt när den internationella närvaron i ett land dör ut, och rapporterna sinar.

I Tadzjikistan, ett av världens fattigaste länder, som gränsar till Afganistan, har FN-personal kidnappats ett flertal gånger. Kaoset och våldet har lett till att få biståndsorganisationer vågar vara där. I början av 1997 kidnappades två rödakorsarbetare av en rebelledare, tillsammans med 16 andra personer.

De frigavs med livet i behåll en vecka senare. Men Röda korset ställde in arbetet efter kidnappningen. Senare under året kidnappade en av landets krigsherrar två biståndsarbetare, ett gift par som arbetade för EU respektive UNHCR. Kvinnan dödades under fritagningen ett par veckor senare.

– De få ambassader som var där drog sig tillbaka. Stämningen var sådan att man inte ville tala om mänskliga rättigheter eftersom man inte visste inte vad som skulle hända, berättar Maisy Weicherding, ansvarig för Tadzjikistan i Centralasiengruppen på Amnesty International.
Året efter dödades tre FN-arbetare i ett bakhåll, berättar hon. Biståndsorganisationerna drog sig tillbaka.

– Det gjorde det väldigt svårt att få ut viktig information ur landet. Jag har talat med biståndsarbetare som skickats till Tadzjikistan. De har fått rådet att inte gå in i några frågor rörande mänskliga rättigheter. Så det blev färre rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Maisy Weicherding.

Även journalister blir ofta måltavlor i konflikter eftersom deras rapportering upplevs som obekväm av de stridande parterna. Minst 36 journalister dödades förra året. Bara i Sierra Leone mördades ungefär tio journalister av rebellstyrkor.

Leif Norrman är Dagens Nyheters afrika-korrespondent, med 13 års erfarenhet av arbetet som utrikeskorrespondent. Under 80-talet var han i Latinamerika. Han anser att läget hårdnat för journalister.

– Speciellt om man talar om Afrika. Krigen och intressekonflikterna är så mycket brutalare och med så många olika parter inblandade jämfört med förut. Det kan vara etniska miliser, nationella arméer och rebellrörelser som strider mot varandra i samma konflikt. Det blir mer oförsägbart, säger han.

Leif Norrman har själv blivit gripen, i samband med oroligheterna när diktatorn Kabila tog över Kinshasa i Kongo. Många journalister blev upplockade av beväpnade grupper och ivägkörda. Vissa journalister tvingades klä av sig nakna, och utsattes för dödshot.

Ett teve-team som rapporterade framför en ambassad misshandlades av milis. De fick handgranater instoppade i munnen med hot om att säkringen skulle dras ut.

Även Leif Norrman misstänker att journalister och hjälparbetare är oönskade av ett specifikt skäl: de ser och hör för mycket.

– Man inte vill ha några vittnen. På många ställen begås uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna, och det vill förövarna inte ha vittnen till, säger han.

Dessutom har journalisternas förhållande till organisationer som FN blivit mer komplicerat på senare år, enligt Leif Norrman. Det var i mitten av 90-talet det hårdnade, anser han.

Journalisterna kan inte längre på samma sätt räkna med transport eller annan hjälp, om det inte ligger i FNs intresse. Massmedierna betraktas emellanåt som ”hyenor”, som bara är till besvär, enligt Norrman. Inte heller FN vill alltid ha största möjliga öppenhet.

– Det är obekvämt att ha en massa journalister som rotar i saker. De är rädda för att klimatet försämras i förhållande till de berörda regimerna.

Effekten blir att journalisterna känner sig oskyddade, kanske avstår från att åka in i ett konfliktområdet. Därmed minskar bevakningen.

Genèvekonventionerna gäller inte alltid längre i dagens konflikter. Det konstaterar Peter Örn, generalsekreterare på svenska Röda korset, i en debattartikel i samband med att organisationen hösten 1999 tvingats lämna Dili på Östtimor, efter en milisattack.

”Det går inte att jämföra riskerna för rödakorsarbetare idag med de risker som fanns i mer traditionella sammanhang”, som en erfaren rödakorsarbetare uttrycker det i en rapport från förra året. Hjälparbetarna är oönskade vittnen, deras arbete stör krigföringen och de är ”rika” i ”fattiga” länder. Dessutom har tillgången på dödliga handeldvapen ökat.

Efter att tre rödakorsarbetare skjutits till döds i Burundi sommaren 1996, avbröt organisationen alla operationer i landet eftersom man inte kunde garantera personalens säkerhet.

Hundratusentals flyktingar stod plötsligt utan det skydd som en internationell närvaro ger. Senare samma år mördades sex sjuksköterskor som arbetade för Röda korsets sjukhus i Grozny. Alla internationella organisationer avbröt sina insatser och lämnade Tjetjenien.

Biståndsorganisationerna tycks allt oftare vara brickor i ett spel där civilbefolkningen är de stora förlorarna. Malin Greenhill, folkrättsjurist på svenska Röda korset, konstaterar att situationen blev ännu svårare för befolkningen i Tjetjenien och Burundi när organisationen tvingades lämna.

– När den internationella närvaron försvinner finns inte längre någon neutral part i konflikten, ingen utomstående som kan se vad som händer, säger hon.

Text: Petter Ljunggren

Antalet dödade journalister har fördubblats

36 journalister dödades runt om i världen under 1999. Det är mer än en fördubbling av antalet dödsoffer jämfört med året innan. Under perioden 1985 till 1995 dödades sammanlagt 600 journalister, i genomsnitt 60 om året. Det mörkaste året, 1994, dödades över 100 journalister, varav 50 föll offer för det etniska våldet i Rwanda.
Källa: Reportrar utan gränser