Gazamonologer ger barn i Gaza en röst

Efter Gazakriget år 2008-2009 samlades barn och ungdomar via Ashtar-teatern. Genom texter fick de bearbeta sina drömmar, rädslor och upplevelser. Klockan elva den 17 oktober 2010 ställde de sig vid stranden i Gaza och läste högt sina monologer för att sedan skicka dem vidare till världen på små pappersbåtar.
I Stockholm läste elever från Södra Latins gymnasium upp texterna som ackompanjerades av piano och gitarr. __

Manifestationen skedde under en dag och monologerna lästes upp i 30 länder och på lika många språk. Texterna, skrivna av barn och ungdomar i Gaza, kommer även framföras under ett liknade framträdande i samband ett FN-möte i New York den 29 november som kommer att beröra konflikten mellan Israel och Palestina. En representant från varje land kommer då att medverka vid manifestationen och läsa upp en monolog på sitt eget språk.

Barn och ungdomar från Gaza började skriva texter för att bearbeta vad de varit med om under Gazakriget. Här tillsammans med Ali Abu Yassine Ashtar (andra raden framifrån, tredje från vänster) som initierade det arbete som sedan blev Gazamonologerna. Foto: Iman Aoun
Johanna Grüssner, konstnärlig utformare för Gazamonologerna i Stockholm,, berättar att hennes tanke var att skapa en föreställning som var enhetlig och där varje monolog lästes upp utan applåder. I början av föreläsningen bads därför publiken att rikta sin kärlek och uppskattning för eleverna på Södra Latin efter föreställningen.
Uppläsningen av Gazamonologerna i Stockholm var ett samarbete mellan Södra teatern som är en del av Riksteatern samt elever och lärare på Södra Latin.

Elever från Södra Latin i Stockholm spelade och sjöng på Södra teatern. Foto: Eva Wikdah__l
Riksteatern har översatt alla texter från arabiska som sedan frivilliga elever från Södra Latin fick välja mellan. Alla lärare och elever i projektet ställde upp på sin fritid, vilket enligt Johanna Grüssner visar vilket engagemang och hängivenhet det har funnits för projektet. I Stockholm valde man att uppföra Gazamonolologerna ackompanjerat av piano och gitarr som sedan varvades med egentolkad sång, musik och dans.
- Eleverna fick komma med förslag som jag sedan förkastat eller godkänt, förklarar Johanna Grüssner för Amnesty Press.

Uppläsningarna i Sverige skedde på teatrar i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå, men var individuellt organiserade från stad till stad.
Jacoba Arekhi läste monologen ”Jag bryr mig inte längre”. Foto: Eva Wikdahl
En samarbetspartner i projektet var studieförbundet Bilda som från och med den 18 oktober och tio veckor framåt ordnar en studiecirkel där deltagarna får möjlighet att diskutera och reflektera kring texterna.

Gemensamt för de flesta barn och ungdomar som skrivit monologerna är att de förlorade någon närstående under Israels anfall mot Gaza. Genom texterna förflyttas man till en helt vanlig dag där barn och ungdomar gjorde helt vanliga saker som att hänga med sin bror och vara med sin bästis. En vanlig dag som sedan i en kraftig explosion förvandlades till en dammigt moln med spruckna drömmar och blod. Genom texterna som Södra Latins elever läste upp får åhörarna veta hur de här barnen känner sig. Många av textförfattarna längtar bort men älskar samtidigt sitt land.

• Jag tyckte det var en väldigt stark text och jag reagerade på första raden; ”Gaza är en tändsticksask och vi är tändstickorna i den.” Han bryr sig inte om han lever eller dör. Det är svårt att förstå hur de har det där men genom de här monologerna så får man lite mer förståelse, säger hon till Amnesty Press.
  Jacoba Arekhi, 18 år, läste också upp en av monologerna och hon är noga med att betona att hon inte tar politisk ställning i konflikten Palestina-Israel.
• Jag känner solidaritet med alla barn och ungdomar i konflikten, för de har inte haft något val, säger hon.
  På Södra teaterns scen läste hon upp texten ”Jag bryr mig inte längre” skriven av Mahmoud Abu Shaaban och ackompanjerad av en improvisation på piano av Simon Ståckås.

Johanna Grüssner, konstnärlig ledare för Gazamonologerna i Stockholm och Tina Botina Pour-Davoy. Foto: Eva Wikdahl
Jacoba Arekhi tycker att man genom monologen kan höra pojkens röst. Hur hans ångest och rädsla sipprar fram i texten. Hur han inte orkar bry sig längre.
- När jag stod och läste kändes det inte som att det handlade om oss längre, utan om den där 14-årige pojken som står och läser vid havet, förklarar Jacoba Arekhi.
Johanna Grüssner menar att sådana här manifestationer är viktiga för att skapa uppmärksamhet och för att situationer som den i Gaza inte ska glömmas bort.

Text: Eva Wikdahl

Läs mer

Gazamonologerna