Skakande filmdokument från Burma hösten 2007

En skakande bild av Burma hösten 2007 när demonstrationerna skakade militärjuntan. En rumänsk by som mot sin vilja bjöd hela världen på skratt och två australiensare som lever på maten i sopcontainrar. Det var innehållet i några av de dokumentärfilmer som visades på filmfestivalen Tempo som hölls i Stockholm den 4 -8 mars.

Den enes skräp, den andres skatt
"The Leftovers”
Michael Cavanagh & Kerstin Übelacker
Land: Sverige
2007

Paul och Mykel är två australienare som har sysslat länge med något som kallas ”dumpsterdiving”, alltså att dyka in i sopcontainrar och leta efter ätbar mat. De är inte uteliggare eller väldigt fattiga, de gör det som en protest mot all ätbar mat som slängs. Tillsammans med tre nybörjare ger de sig iväg på en 2000 kilometer lång resa längs Australiens ostkust. De ska åka från Brisbane till Melbourne och bara leva på mat de hittar i sopcontainrar, något som filmmakarna kallar ”en roadtrip på samhällets överflöd”.

Ett problem är att ”dumpsterdiving” är olagligt. I filmen får vi se hur de resande klättrar över staket för att komma åt containrar bakom till exempel snabbköp. Ibland går larmet och ibland kommer en arg anställd ut och säger åt dem att lägga tillbaks all mat. De måste även se upp för väktare och poliser.

Men vad gäller mat så är utbudet faktiskt inte så illa. När man ser filmen kan man inte undgå att förundras över hur mycket ätbart som de faktiskt hittar. Allt från frukt och grönsaker till choklad och kakor.

"The Leftovers"

De svälter inte direkt, de har till och med utrymme att frossa. Vid ett tillfälle får vi se hur en av de resande kommer ner från ett sockerrus han fått efter att ha förätit sig på godis.

Det är på det sättet som filmen tar sina poäng. Till skillnad från till exempel ”En obekväm sanning”, dokumentären som bygger kring föreläsningar om växthuseffekten som Al Gore hade gett i flera år, så är det inte statistik och vetenskapliga fakta som presenteras här. Genom att följa Paul, Mykel och deras kamrater när de letar i soptunnor får man se konkreta exempel på vilket slöseri som pågår.

Man får väl inte direkt för sig att göra samma sak. Trots att de uppenbart följer strikta hygieniska regler när de hanterar maten så är det lite svårt att komma över det faktum att de faktiskt gräver i soptunnor. Sådana olustkänslor inför ”dumpsterdiving” avfärdar Paul som något inlärt: vi bryter inte mot en lag utan mot en norm. De bryter faktiskt mot en lag, men man kan förstå vad han menar.

Filmen gör definitivt att man tänker efter, för det hela känns så enormt onödigt. Under resans gång så blir det uppenbart, utan några grafer eller tabeller, att samhället måste bli bättre på att hantera sin mat.

"The Leftovers" kanske inte inspirerar till liknande äventyr men den funkar som en tankeställare. Du kommer aldrig att kunna slänga mat med gott samvete igen.

Av: Jasin Abdulssmed

Den sanna historien om Borat
”Carmen meets Borat”
Regi: Mercedes Stalenhoef
Land: Nederländerna
2008

Filmen ”Carmen meets Borat” är ett sammanträffande mellan två kamerateam i den lilla rumänska byn Glod. Det ena gestaltar byn som ett dårhus för kazak-karaktären Borat, i succéfilmen ”Borat”, och det andra dokumenterar manipulationen av byns verkliga invånare vid inspelningen av filmen.

• Om någon skulle fråga mig vad jag heter, skulle jag svara Carmen.

Det säger den romska huvudpersonen när hon presenterar sig själv för sitt filmteam. Carmen är ett spanskt namn och Spanien är det land Carmen längtar till. De butik- och barägande föräldrarna kallar henne däremot för Lonela och bybefolkningen kallar henne för mormor, då hon anses för gammal för att vara ogift.

När hon blåser ut tårtljusen på sin 17-årsdag önskar hon sig bort. Dokumentärfilmens Carmen drömmer om livet bortom Glod, likt en annan huvudkaraktär.

• Jag är Borat, säger en man till det andra kamerateamet när han står mitt i samma by. Glod får i den kommande filmen gestalta en kazakstansk bergsby och hemort för karaktären Borat. Huvudrollsinnehavaren Sasha Baron Cohen spelar en fiktiv kazastansk journalist som reser till verklighetens USA, och är en av de få personer i produktionen som känner till filmkonceptet. Amerikanerna han möter under resan tror att de är med i en riktig dokumentär, Glodinvånarna tror samma sak.

Till skillnad från amerikanarna, som är sig själva och stundtals får sina ansiktens utsuddade i censur, får den romska byn
ovetande agera som en kazakstansk nidbild skapad av Sasha Baron Cohen och hans filmteam.

"Carmen meets Borat"

Det första filmteamet smälter till en början in i byns olika miljöer. Glodfarbröder grälar i baren och Glodtanter slår dem i huvudet med handväskor, med ett leende mot filmkameran.

Men efter Boratbesöket börjar de fråga efter pengar, av det andra filmteamet fick de tre amerikanska dollar var.

Reaktionerna på den närvarande kameran förändras ytterligare när byborna samlas i baren då filmen ”Borat” visas på rumänsk TV. När de med hjälp av textning förstår hur dåraktigt de framställs känner de sig förödmjukade och förlöjligade.

Därefter möter vår vy genom filmkameran bara ilska på
Glodas gator.

De enda som vill låta sig fortsätta filmas är Carmens familj. Hennes farfar är en av dem som känner sig utnyttjad, då han har gestaltats som den som utför aborter i byn. men när det kommer mer besök i den lilla byn visar det sig att de kanske har blivit så pass utnyttjade att de kan få skadestånd.

En amerikansk och en tysk advokat övertalar byborna om att stämma filmbolaget 20th Century Fox på 30 miljoner dollar. Hollywoodmiljonerna förvandlar Carmens tidigare vision, från ett spanskt såpoperaliv till den amerikanska drömmen, samtidigt som girigheten förändrar atmosfären i byn.

Sammanträffandet, att två kamerateam någon gång svängde in i den lilla byn Glod istället för att låta den passera som en anonym kåkstad på andra sidan vindrutan, resulterar åtminstone i en hjärtlig dokumentär.

Den fula byn visar sig även vara en riktig charmör, med hetsigt humör och härlig humor, som porträtteras i samma anda.

Av: Hanna MI Jakobson

Från rädsla till protest
"Burma VJ”
Producent: Anders Østergaard
Land: Norge, Sverige, Danmark, Storbritannien
2008

Filmen ”Burma VJ” visar hur ett trettiotal organiserade videoreportrar inom nätverket Democratic Voice of Burma (DVB) lyckas förmedla det uppror mot militärregimen i Burma som exploderade under sensommaren 2007, och som snabbt och brutalt slogs ned av militären. Protesterna leddes av buddistmunkar som slöt sig samman och i kraft av sitt antal och den respekt de åtvinner i samhället, vågade sig ut på gatorna, och fick upp mot 100 000 människor att ansluta sig.

Vi får följa en av undercover-reportrarna, ”Joshua”, på hans uppdrag när han åker in till den tidigare huvudstaden Rangoon en dag i mitten av augusti 2007. Han känner redan på bussen in till stan att något är på gång. Priserna har fördubblats på bränsle och resenärerna muttrar över de höjda priserna, men ingen vågar låta sig intervjuas in i kameran.

Burma är tyst och slutet och alla är rädda.

Men just idag ligger en spänning i luften.

Protesterna i Burma under sensommaren 2007 går under namnet ”Saffransrevolutionen”, efter färgen på munkarnas orange-röda kläder. Här fångas en av munkarna under en demonstration av en videoreporter med en liten handkamera som lätt kan gömmas under kläderna.

Den nära två timmar långa filmen är ett hopklipp av videoreportrarnas bilder om vad som hände under de dramatiska dagarna när protesterna eskalerade – och hur allt slutar med att militärjuntan öppnar eld mot munkar och demonstranter, misshandlar dem och slänger in dem i sina polisbussar. Det är ett fantastiskt tidsdokument. Närvaron är total.

"Burma VJ"

Jag är själv rädd när polisen kommer. Jag ser skräcken i människors ögon, och hör hur videoreportrarna chockade berättar om scener de bevittnat där människor slås blodiga framför deras ögon, man hör också deras dunkande hjärta när de jagas av polisen tillsammans med tusentals demonstranter. En person i klungan säger ”ta det lugnt, om det är meningen att vi ska dö, så får det ske”. Men vi får också närbilder på poliser som ser obeslutsamma och osäkra ut. Och det finns ett ögonblick när majoriteten av befolkningen frågar sig om de inte ska vända militärjuntan ryggen och ansluta sig till demonstranterna.

De har också fått det sämre.

Men de vågar inte. Istället börjar polisen skjuta mot demonstranterna och fängsla de modiga munkarna som tog parti för folket och begav sig ut på gatorna och med knutna nävar ropar:

"Frihet från rädsla, frihet från svårigheter, frihet från fattigdom”.

En filmsekvens visar ett kloster med blåslagna och oroliga munkar där bara ett fåtal är kvar efter polisens besök kvällen innan. En stund senare när reportern är på väg därifrån kommer polisen igen med stora påkar och batonger. Denna gång tog de med sig samtliga munkar som fanns kvar i klostret. Och ingen vet var de tog vägen.

"Burma VJ” handlar om hur reportrarna tänker och vad som driver dem. De vill nå ut med sanningen, och riskerar hela tiden att tas till fånga och fängslas. Joshua själv får gå i exil till Thailand ett tag när det hettar till och får följa de mest dramatiska dagarna i slutet av september tillsammans med omvärlden när bilderna kablas ut.

Joshua säger att ingenting av protesterna 1988 finns kvar och att de cirka 3 000 som sköts till döds i samband med de demonstrationerna dog förgäves. ”Det är bara mörker. Omvärlden har glömt oss”.

Det är otroligt gripande hur alla gråter när Aung San Suu Kyi visar sig utanför sitt hus när munkarna vågar ta sig fram till hennes hus den 22 september.

Och det är här någonstans det vänder. Ett par dagar senare är det omöjligt att komma i närheten av huset eftersom säkert 100 poliser omringar huset i flera led. Munkarna stoppas från två håll när de ska ta sig därifrån, polisen slår dem och plockar med dem i piketbussarna. Sedan trappas våldet upp, man skjuter skarpt in i folkmassorna och massarresteringar av munkar och andra demonstranter tar vid.

Jag tror aldrig jag upplevt rädslan på så nära håll tidigare. När upproret är kväst infinner sig den totala tystnaden och de hoppfulla leenden som för några dagar sedan visade sig på människors läppar inne i Rangoon, är åter utbytta mot bortvända och nedslagna blickar, tunga axlar och tomma ansiktsuttryck.

Filmen ”Burma VJ” kommer att få biopremiär 21 mars och kommer även visas på SVT i september.

Av: Solveig Hauser

Kan en bild vända en opinion?

• Vad gjorde jag som var så viktigt att jag inte var medveten om det som hände i Burma sommaren och hösten 2007, säger dokumentärfilmaren Kirsi Nevanti på ett seminarium som anordnas i anslutning till filmvisningen av ”Burma VJ”.

Sanningen kanske är att vi inte fick ta del av alla de bilder som visas i filmen ”Burma VJ”, att den bild vi får av ett krig eller en kris är välregisserad och inte komplett. Att få möjlighet att följa ett politiskt förlopp, att nästan själv vara närvarande som tittaren är i ”Burma VJ”, är nästintill unikt.

En bild kan vända en hel opinion. Men är bilden ett vapen? Den frågan diskuterades vid seminariet: ”Bilden som vapen”, där bland annat Carl Johan de Geer (fotograf och konstnär), Urban Hamid (journalist), Kirsi Nevanti (filmare) och Elisabeth Ohlson Wallin (fotograf och moderator vid seminariet) deltog.

• Ett motvapen kanske, försöker Kirsi Nevanti, eller en kärlekshandling.

Kirsi Nevanti har bland annat gjort en uppmärksammad film om hemlösa i Stockholm ”Tomorrow never knows”, som hon hade problem att övertyga SVT att visa eftersom ”alla var trötta på filmer om hemlösa”. Hon räknar inte med att starta en revolution. Om hon bara berör en enda människa med sitt arbete är hon nöjd. Ett lågintensivt krig, med andra ord, med ett trubbigt vapen.

Carl Johan de Geer vill inte heller hålla med. Han pekar på hur bilder kan manipuleras och hur samma bild kan användas i olika syften. Det är alltså svårt att hålla kontroll över sitt vapen.

Ett intressant perspektiv presenterades också av Urban Hamid som upplevt hur svårt det kan vara att sälja in bilder från kriser som inte upplevs som nyhetsmässiga av redaktionernas gatekeepers:

• Om inte CNN eller New York Times uppmärksammat frågan är det ingen nyhet.

De bilder av krig han vill sälja passar inte heller alltid den föreställning vi har av krig. Alltför realistiska bilder sorteras bort. Vi får små valvalda smakbitar. Fragment. Och verkligheten censureras därför även vid nyhetsredaktionerna – förutom den censur som sker när journalister hindras från att rapportera fritt på olika sätt, eller inte ens släpps i närheten, som nu senast i Gaza.

Internet kan vara revolutionerande och kan kanske fungera som en demokratisering av medierummet.

• Det är där vi får föra gerillakrig, säger Kirsi Nevanti.

Alla i panelen är rörande överens om att nyckeln till hur man når ut med sina bilder är att fånga den enskilda människan – att det skapas en länk mellan oss och dem - som tar sig igenom mediebruset.

Av: Solveig Hauser