Kampen för det fria ordet

reportage | 2008-07-02

De senaste dagarna har internationella röster för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter höjts i Stockholm. Den litterära kongressen Waltic som pågått mellan den 29 juni och den 2 juli samlade omkring 600 författare, forskare, översättare och aktivister från hela världen och är den första i sitt slag.

Läs- och skrivkunnighet, yttrandefrihet och författares rättigheter var några av de teman som stod i fokus under kongressen. En av huvudtalarna, den egyptiska författaren och sociologen Nawal El Saadawi, insåg att ord kan ha större makt än vapen när hon på grund av sina politiska åsikter satt fängslad i Kairo 1981 under presidenten Anwar Sadats styre. Fångvaktaren kom in i hennes cell och letade noggrant i alla hörn för att se om hon gömde penna och papper någonstans. Han sade:

  • Om jag hittar penna och papper här är det farligare för dig än om jag hittar en revolver!

Nawal El Saadawi berättar under sin föreläsning att det var då hon verkligen förstod vilken enorm makt det finns i skrivandet. Hon bad en av de prostituerade kvinnorna som också satt i fängelset att smuggla penna och papper till henne. Kvinnan smugglade in toalettpapper och en ögonbrynspenna och Nawal El Saadawi skrev under tre månader sina memoarer från fängelset (Memoirs from the Women's prison publicerad 1983).

  • Toalettpapper är väldigt skört så det gällde att balansera det på rätt sätt för att kunna skriva på det, säger Nawal El Saadawi med sitt varma leende.

För Nawal El Saadawi var skrivandet ett sätt att överleva månaderna i fängelset och komma ut som en starkare person. Hon säger att i fängelset är det viktigt att finna styrka inom sig själv men också att få stöd från vänner och samhället utanför.

Författaren Nawal El Saadawi har i många år kämpat för mänskliga rättigheter och var den första som skrev om flickors socialisation till kvinnor genom könsstympning.

Nawal El Saadawi, som just nu är bosatt i USA, föddes 1931 i Egypten. Hon var den första kvinnan som skrev om flickors socialisering till kvinnor genom traditionen att skära bort klitoris och andra delar av deras könsorgan. Hennes internationella genombrott som författare kom med boken The Hidden Face of Eve (1980), där hon berättar om sina egna smärtsamma upplevelser av den grymma ritualen. Hon har varit starkt engagerad i kampen mot könsstympning och för kvinnors rättigheter, något som har gjort henne mycket kontroversiell, inte minst i sitt eget hemland.

Mellan 1988 och 1993 levde hon i exil eftersom hon fanns på fanatiska organisationers svarta listor. Det senaste i raden av angrepp mot henne är att hon anklagades för att vara emot religion och moral efter att ha skrivit en pjäs (God resigns at the Summit Meeting) där hon ställer frågan varför Gud är emot kvinnor och kunskap, det vill säga varför fördömdes Eva efter att ha ätit ett äpple från kunskapens träd? Nawal El Saadawi kunde på kongressen berätta att hon i maj gick segrande ur rättegången där åklagaren ville ta ifrån henne hennes egyptiska medborgarskap.

Nawal El Saadawi har inte låtit sig avskräckas av allt motstånd. Under sina framföranden på Waltic återkommer hon ständigt till den nödvändiga kampen för rättvisa och en jämlik värld. Hon menar att vi lever i ett ”postmodernt system av slaveri”, på både global, lokal och familjenivå, ett system byggt på ojämlikhet.

  • Vi måste vara dissidenter och rebeller och förändra systemet, säger hon.

Nawal El Saadawi framför också en stark kritik mot vad hon kallar det koloniala språket. Hon delar själv inte in världen i öst och väst och om någon säger till henne att hon kommer från tredje världen tar hon det som en förolämpning. Vi har bara en värld, inte tre, konstaterar hon.

  • Ett ord som måste bort är ”Mellanöstern”. Mellan för vem? Jo, för de brittiska kolonialisterna. När jag nu åker till London kallar jag det för ”mellanvästern” och USA kallar jag för ”fjärran västern”. Då skrattar människor, men de skrattar inte då man säger mellanöstern. Man talar om postkolonialism, men vi är fortfarande i neokolonialistisk tid, säger Nawal El Saadawi.

Identitet är ett annat ord hon inte alls tycker om. Det skapar enligt Nawal El Saadawi lätt dimridåer och klyftor mellan människor.

  • Det finns ingen renodlad identitet. Vi är alla människor. Ingen är hundra procent man eller kvinna eller hundra procent afrikan, asiat eller europé.

Författarna Nawal El Saadawi och Jamaica Kincaid samt etnologen Fataneh Farahani diskuterade kvinnors erfarenhet av migration.

Tillsammans med författaren Jamaica Kincaid och etnologen Fataneh Farahani, verksam vid Stockholms universitet, diskuterade Nawal El Saadawi under ett seminarium kvinnors erfarenhet av migration. Jamaica Kincaid, en av Västindiens mest framstående författare, anser liksom Nawal El Saadawi att begreppet identitet tillhör det koloniala språket.

  • Jag har ingen identitet. Jag är misstänksam mot denna idé. När någon behöver definiera mig så är det något ondskefullt som pågår. Ska min person behöva bestämmas utifrån att Columbus åkte förbi mitt hemland 1492 och sade, ”titta, där ligger Antigua”, frågar sig Jamaica Kincaid och lockar publiken till skratt.

Jamaica Kincaid flyttade till USA från Antigua när hon var 16 år. Hennes genombrottsroman (_At the bottom of the river,_1983) handlar om färgade flickors identitet och deras längtan efter att migrera för att kunna bli frigjorda från en förtryckande kolonial kontext. Med humor avfärdar hon snabbt idén om att kunna definiera människor utifrån nationalitet, etnicitet eller religion.

  • Identitet är tydligen en stor sak i Europa idag när människor migrerar hit. Men det är kanske inte så konstigt. Européer är vana att åka ut i världen och definiera ”de andra”, inte vid att människor kommer och skapar oordning hos dem, säger Jamaica Kincaid.

Jamaica Kincaid har fått flera priser och utmärkelser för sina böcker som behandlar teman som ras, kön och relationen mellan mor och dotter.

Nawal El Saadawi menar att fixeringen vid identitet har kommit på senare tid och berättar att ingen frågade henne om vilken religion hon hade för 50 år sedan.

  • Mina två bästa vänner var en judisk och en kristen flicka och det var inget vi reflekterade särskilt mycket över. Vår utveckling går bakåt. Jag är trött på all denna nationalism och prat om den amerikanska identiteten i USA. Till och med Obama talar om ”Great America”. Ska jag ställa mig upp och säga att jag är minsann egyptier. Det är inte hälsosamt, vi måste vara kritiska till denna idé som delar oss människor, säger Nawal El Saadawi.

Både Nawal El Saadawi och Jamaica Kincaid problematiserar vad vi definierar som hem. Nawal El Saadawi anser att alla som är emot det rådande systemet kan anses hemlösa eftersom de när en dröm om en annan värld. Jamaica Kincaid säger att hon skäms över sitt trygga hem i USA:

  • Tanken på ett hem är skamfull för mig idag. Jag älskar tradition och trygghet, mitt hus i Vermont. Men alla dessa saker som är menat att vara för välbefinnande är en källa till grymhet och krig. Jag vill känna mig trygg men jag vill inte vara så bunden till mitt hem att jag är beredd att ödelägga mänskligheten för det.

Någon som längtar väldigt mycket efter att kunna vara trygg i sitt hemland är författaren Taslima Nasrin från Bangladesh som deltog i seminariet A dangerous pursuit (En farlig sysselsättning)_._På grund av en stark hotbild mot Taslima Nasrin offentliggjordes hennes medverkan i Waltic bara några dagar innan författarkongressen började.

Taslima Nasrin har skrivit många böcker som rör jämlikhet och kvinnans roll i samhället. Hon är mycket kontroversiell i hemlandet där hennes böcker förbjudits. Islamistiska fundamentalister har utfärdat flera fatwor emot henne och hon tillåts inte att återvända till Bangladesh.

  • Jag är hemlös idag. Ska rätten att kritisera islam inte existera? Hur många moderna muslimer sätter sig emot de muslimska fundamentalisterna? Mitt hem är idag hos de sekulära, hos de mänskliga rättigheterna, hos människors hjärtan. Alla ni som stödjer mig, ni är mitt hem, mitt land, säger Taslima Nasrin.

Taslima Nasrin, Farzaneh Taheri, Barys Piatrovich och Yusuf Azemoun diskuterade vad författare och översättare ska göra när det införs begränsad yttrandefrihet.

Taslima Nasrin har nyligen fått en fristad i Uppsala efter att ha lämnat Indien. Hon vädjar om att man i de europeiska länderna ska kräva att Indien respekterar yttrandefriheten. Hon berättar att när de muslimska fundamentalisterna i Indien hotade henne och satte ett pris på hennes huvud gjorde den indiska regeringen inget för att hjälpa henne. Istället satte de henne i husarrest och sedan blev hon utkastad ur landet.

  • Är det verkligen tillräckligt att ge förföljda författare skydd i Europa? Borde man inte också kräva yttrandefrihet? Jag trodde att Indien skulle bli mitt hem men det finns ingen verklig demokrati i Indien. Intellektuella i Europa kritiserar Kina men kritiserar ni Indien för att bryta mot yttrandefriheten, frågar Taslima Nasrin publiken.

Taslima Nasrin var en av de som tog initiativ till ett spontant möte under Waltic för att bilda författarnätverket Waltic gender workshop. Kvinnors specifika villkor och behov kan därmed bli fokus för nästa Waltic-kongress som ska hållas år 2010. Var Waltic 2010 kommer att äga rum är ännu inte bestämt.

Text: Johanna Smulter och Nina Eneroth
Bild: Nina Eneroth

reportage | 2008-07-02