En udda kärlekshistoria

Den bioaktuella dokumentären “Josefin & Florin” skildrar kärleksrelationen mellan romske Florin från Rumänien och sexbarnsmamman Josefin från Sverige. Han är 22 år och söker efter jobb och ett bättre liv. Hon är 38 år och längtar efter trygghet och värme. Amnesty Press har träffat regissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg och pratat om kärlek, fördomar och självcensur.

reportage | 2019-09-18
Av: Clara Lee Lundberg
Ellen Fiske och Joanna Karlberg har gjort filmen "Josefin & Florin" som har svensk premiär 20 september.

Ellen Fiske och Joanna Karlberg har gjort filmen "Josefin & Florin" som har svensk premiär 20 september. Foto: Clara Lee Lundberg

Allt började 2015 när dokumentärfilmsregissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg hade bestämt sig för att de ville filma en historia om personer som tigger, men som inte skulle fokusera på själva tiggeriet.

– Vi ville skildra de som tvingas tigga på en mänskligt sätt, eftersom de ofta avhumaniseras i både media och inom politiken. Därför ville vi hitta något som vi har gemensamt med dem, som andra människor också kan känna igen sig i. Först ville vi filma tonårstjejer och ha ett ungdomsperspektiv i filmen, men när vi läste om Josefin och Florins kärlekshistoria i en tidningsartikel kände vi att vi hade hittat rätt. För fattigdom kanske fortfarande är svårt för många i Sverige att relatera till, men kärlek däremot är allmängiltigt, berättar Joanna Karlberg.

Den varma och bitvis sorgliga dokumentärfilmen ”Josefin & Florin” handlar om hur den frånskilda sexbarnsmamman Josefin, som bor i en förort i Göteborg, börjar prata med Florin från Rumänien som sitter utanför hennes lokala mataffär och tigger. De blir kära, gifter sig och flyttar sedan ihop i ett hus utanför Halmstad för att förverkliga sina drömmar om ett lantliv med djur, natur och en stor, trygg familj.

– Vi började filma dem precis när de skulle gifta sig 2015, och fortsatte att filma i två år och ett halvt år. De var väldigt öppna och peppade på att bli filmade, vilket kändes som en förutsättning för att vi skulle kunna göra den film vi ville på ett respektfullt och värdigt sätt. Men till exempel så är bara ett av Josefins sex barn med i filmen, eftersom deras pappa inte ville att de andra skulle bli filmade. säger Ellen Fiske.

Filmen om Florin och Josefin skildrar både lyckliga stunder och problem i äktenskapet.

Filmen om Florin och Josefin skildrar både lyckliga stunder och problem i äktenskapet. Foto: Folkets Bio

Klassperspektivet går som en röd tråd genom hela filmen, och att Josefin och Florin trots åldersskillnad och olika etnisk bakgrund ändå har klasserfarenheten gemensamt är något som regissörerna vill lyfta fram.

– Visst kan man tänka att det är en osannolik, udda kärlekshistoria och tro att de kommer från helt olika världar, men det gör de egentligen inte. Båda har erfarenheter av att ha vuxit upp med fattigdom, ensamhet och känslan av att behöva ta stort ansvar för sitt liv redan som små barn. Så egentligen har de mer gemensamt än man kan tro, säger Joanna Karlberg.

I filmens början ligger det ett romantiskt skimmer över Josefin och Florins nya liv på landet. De har köpt grisar och höns som han bygger hus till, hon hänger tvätt som vajar i vinden och lagar mat som de äter framför den öppna spisen. Men ganska snart börjar utmaningarna torna upp sig i horisonten. Florian vill inte tigga mer och letar efter jobb, men får inget. Han går på SFI, men tycker att det är för svårt och tråkigt att lära sig svenska och blir arg och inåtvänd.

Regissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg började filma Josefin och Florian 2015.

Regissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg började filma Josefin och Florian 2015. Foto: Clara Lee Lundberg

Josefin, som jobbar hemma med att vårda ett av sina barn som är funktionsnedsatt, blir alltmer desperat och försöker förstå varför hennes nya man som hon är så kär i inte kan prata om hur han känner och anstränga sig lite mer för att få ett jobb eller lära sig svenska.

– Ganska snart blev det också klart vad som kom att bli filmens huvudkonflikt, nämligen Florians familj i Rumänien som ringer och ber om pengar. För oss var det ibland svårt men nödvändigt att filma sådana scener, när Florin slits mellan sin familjs behov och Josefin som inte kan hjälpa dem ekonomiskt eftersom hon själv inte har en stor inkomst. Florin var väldigt naturlig och brydde sig inte om kameran så mycket, och vi kom ju också väldigt nära dem eftersom vi var där så mycket. Vi hejade på dem som par, vilket de kände, och ibland när de hade bråkat kunde Josefin ringa till oss för att be om råd, eller ventilera. Vi blev nästan en del av relationen, säger Joanna Karlberg.

Till Josefin och Florins hus börjar också andra rumäner komma, dels ytligt bekanta till Florin som behöver låna dusch eller tvättmaskin, men även Florins pappa och bror som även flyttar in i husets övervåning. Huset är ständigt fullt av människor, något som Josefin ofta tycker är mysigt, men det blir till slut för mycket och bråken mellan henne och Florin eskalerar eftersom de aldrig får egentid eller har möjlighet att göra något tillsammans. Dessutom möts de av mycket fördomar, det pratas illa om deras relation i det lokala samhället och deras hus kallas för Lilla Rumänien.

– Människor som tigger får utstå väldigt mycket hat, vilket vi också har försökt visa i filmen. Men det har också känns viktigt att skildra varje person som subjekt. Till exempel Florins familj där alla har helt olika inställningar till att lära sig språk och anpassa sig till ett nytt land, säger Joanna Karlberg.

Många matgäster runt bordet.

Många matgäster runt bordet. Foto: Folkets Bio

Att filma människor som lever i utsatthet medför ett särskilt ansvar och en stor dos själv-reflekterande analys, medger de båda regissörerna. De beskriver att det ibland har varit en balans-gång mellan att inte vilja reproducera fördomar å ena sidan, men inte heller undvika att visa vissa scener av rädsla för att förstärka stereotyper å andra sidan.

– Det har absolut förekommit ett mått av självcensur från vår sida, det är delvis därför den har tagit så lång tid att klippa. Vi vill inte bekräfta rasistiska fördomar genom att till exempel enbart visa bilder när de kör hem sina nyinköpta grisar i en liten bil eller när pappan super sig full på vinden. Men samtidigt så förekommer ju en del sådana scener i filmen, för att det faktiskt händer och vi vill ge en ärlig, oförskönad bild av Florins liv. Både han och Josefin har självklart fått se filmen under redigeringsprocessen och båda två känner igen sig väldigt mycket i den, det känns bra, säger Ellen Fiske.

Filmen ”Josefin & Florin” är en del av Amnestykampanjen ”Också människa” som uppmärksammar tiggande EU-migranternas utsatta situation i Sverige idag. På visningar av filmen runtom i landet kommer därför representanter för Amnesty att närvara och kunna svara på frågor från publiken.

– Det känns jätteviktigt och bra för oss att vår film kan få den inramningen och att vårt porträtt av Florin och hans familj kan bidra till ökad förståelse för de som tigger i Sverige idag. När vi började med filmen 2015 var det väldigt mycket tiggare och då uppfattades Sverigedemokraternas förslag om tiggeriförbud som absurt. Men nu 2019, när filmen är klar, så har flera kommuner i Sverige faktiskt infört tiggeriförbud och det har normaliserats mycket mer. Det är skrämmande, säger Joanna Karlberg och Ellen Fiske.

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Fakta
Dokumentärfilmen ”Josefin och Florin” har Sverigepremiär fredagen den 20 september. Den har även sålts till TV-kanaler i Norge och Finland; norska NRK och finska Yle. Filmen ska även få rumänsk översättning och visas i Rumänien.

Läs mer om Amnestys kampanjOckså människa

reportage | 2019-09-18
Av: Clara Lee Lundberg