Ett ljus som har brunnit i 50 år

Lördag 28 maj tändes ljus över hela världen och det skålades för friheten som en påminnelse om att 50 år hade gått sedan den brittiske advokaten Peter Benenson i tidningen The Observer publicerade sin artikel om ”The forgotten prisoners” med uppmaningen att engagera sig för världens samvetsfångar och Amnesty International föddes. Amnesty Press gick på Södra teatern i Stockholm.

På Södra teatern var det en högtidlig stämning på lördagskvällen när folk strömmade till för att fylla teatern till sista plats när Amnesty och Riksteatern inbjöd till 50-årsfirandet av den största människorättsorganisationen i världen. I trapphuset hängde affischer från Amnestys första halvsekel som tagits fram för att visa bredden både geografiskt och ämnesmässigt i organisationens arbete. Bland besökarna blandades veteraner i 80-årsåldern som gått med i Amnesty på 1960-talet med gymnasieelever som nyligen gått med i ungdomsgrupper. Här fanns också kända profiler som Sveriges förre FN-ambassadör Pierre Schori, förre utrikesministern Jan Eliasson och Mehdi Zana, den kurdiske borgmästaren i Diyarbakir som fängslades och torterades av de turkiska myndigheterna – en av de många samvetsfångar Amnesty arbetat för i Turkiet.

Lise Bergh tänder ett Amnestyljus modell grande.

När Lise Bergh, svenska Amnestys generalsekreterare, inledde festkvällen beskrev hon hur Amnesty vuxit till tre miljoner medlemmar, bidragsgivare och aktivister i 150 länder och att arbetet har nått framgångar:
– När vi på 1970-talet började arbeta mot dödsstraffet var det 16 länder som hade avskaffat dödsstraffet. Nu är det avskaffat i 98 länder och räknar vi med de länder som i praktiken har avskaffat dödsstraffet så handlar det om 139 länder.
Amnesty fortsätter arbeta för samvetsfångar och Lise Bergh kunde rapportera om den senaste framgången:
– Eynulla Fatullayev har nu frigivits av myndigheterna i Azerbajdzjan. Han var dömd på anklagelser om terrorism för artiklar han hade skrivit. I Sverige har två Amnestygrupper arbetat för hans frigivning och vi är mycket glada att han nu är fri och i en hälsning efter frigivningen sade han att ”Det är min uppfattning att ni räddade mig_”._
Eynulla Fatullayev dömdes 2007 till åtta och ett halvt års fängelse för terrorism och uppmaning till etniskt hat sedan han skrivit en artikel där han ifrågsatte den officiella bilden av en massaker 1992 på azeriska civila i staden Khojaly i samband med kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan. Sedan Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg 2010 hade beordrat att han skulle friges åtalades han istället för narkotikainnehav och dömdes till två och ett halvt års fängelse. Den 24 maj satte brittiska Amnestysektionen igång en twitteraktion för att Eynulla Fatullayev skulle friges och presidenten i det land som vann årets Eurovisionsschlagerfinal beslöt att benåda honom.

Peter Benenson hade upprörts efter att ha hört talas om två studenter som i Salazarregimens Portugal hade dömts till fängelse sedan de skålat för friheten. Det var hans ingång till att uppmana till bildandet av Amnesty International. Mycket har hänt i världen sedan 1961. Den fascistdiktatur som då hade styrt Portugal sedan 1926 föll 1974.

Den Berlinmur som byggdes 1961 revs 1989 och berlinarna kunde åter fritt röra sig i hela sin stad. Men vissa saker tycks bestå, samma regim som styrde Nordkorea 1961 sitter kvar än idag även om ledaren nu heter Kim Jong Il istället för Kim Il Sung.

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog under mystiska omständigheter under krisen i Kongo som följde 1960 på Belgiens uttåg ur sin koloni och FN gjorde stora insatser för att förhindra landets sönderfall. 50 år senare har FN en stor militär styrka i Demokratiska reubliken Kongo och Amnesty driver en kampanj mot den straffrihet som gjort att väpnade grupper kunnat mörda, våldta och plundra i östra Kongo där jakten på mineraler till all världens mobiler och datorer håller konflikten igång.
1961 stod den nazistiske massmördaren Adolf Eichmann inför rätta i Israel för folkmord och brott mot mänskligheten sedan han kidnappats i Argentina av israeliska underrättelsetjänsten Mossad och han avrättades genom hängning 1962.  Den 26 maj 2011 greps Ratko Mladic, bosnienserbisk överbefälhavare under kriget 1992-95, efter att ha  levt underjordiskt sedan 1996 för att hålla sig undan efterlysningen för folkmord och brott mot mänskligheten under tio års tid. Han kommer att överlämnas från Serbien till FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien i Haag men Ratko Mladic riskerar inte dödsstraff.

Amnesty International valde från början att stå oberoende av regeringar och beslöt att inte ta emot statliga pengar. Den grundprincipen finns kvar även om Amnesty sedan 1999 tar emot statliga pengar för biståndsverksamhet och utbildning kring mänskliga rättigheter.
Den svenska regeringen skickade den 28 maj genom integrationsminister Erik Ullenhag gratulationer till Amnesty.

– Amnesty International är en av de viktigaste aktörerna i världen i kampen för de mänskliga rättigheterna. Jag är glad att vi har en så stark organisation som bygger på vanliga medlemmars engagemang, sade Erik Ullenhag.
Erik Ullenhag gästade också den 4 maj Angelägets filmfestival som arrangeras av Amnesty och Kultur Ungdom i Göteborgsregionen.

Titti Nylander, Theodor Kallifatides, Cecilia Nilsson och Simon Norrthon framför "En värld att leva i".

Vanliga medlemmars engagemang stod i fokus för pjäsen ”En värld att leva i” som fick sitt uruppförande denna dag på tio platser runt om i Sverige.
– Ni kommer att få se en reading, sade Riksteaterns vd Birgitta Englin. Det innebär att de läser manuset och bara har repeterat en gång.

Så klev de upp på scenen; Titti Nylander, legendarisk utrikeskorrespondent för Sveriges radio, Simon Norrthon, skådespelare, Theodor Kallifatides, författare och Cecilia Nilsson, skådespelare. Under en timme fick sedan publiken möta fyra Amnestyaktivisters berättelser omvandlat till dramatik av Hedda Krausz Sjögren och Jonas Jarl.

När den grekiska militärjuntan 1967 tog makten i Aten blev kompositören Mikis Theodorakis en av många fångar vars öde upprörde omvärlden. Hans sånger översattes till svenska och Arja Saijonmaa, som fanns i publiken på Södran, och Sven-Bertil Taube gjorde tolkningar av Theodorakis som idag tillhör den svenska musikskatten, däribland ”En sång om frihet”:
så bygg en värld
en värld att leva i
nu gäller det ditt liv
ditt eget liv

I pjäsen berättar Lars Åke Augustsson (Simon Norrthon), Rose-Marie Asker (Titti Nylander), Rona Morän (Cecilia Nilsson) och Bo Lindblom (Theodor Kallifatides) om sitt engagemang och sina tankar.

Här finns ilska och skam som i Rose-Marie Askers berättelse om hur Sverige behandlat Hanan Attia och hennes fem barn sedan maken Ahmed Agiza överlämnades till maskerade CIA-agenter på Bromma flygplats den 18 december 2001 som ett led i Sveriges deltagande i USA:s krig mot terrorismen.
15 juni 2004 fick Hanan Attia och barnen till sist uppehållstillstånd grundat på humanitära skäl men maken sitter fortfarande i egyptiskt fängelse, dömd till 15 års fängelse, och fick 2009 avslag på sin begäran om uppehållstillstånd i Sverige. Det skadestånd Sverige betalat Ahmed Agiza har dock gjort att Hanan Attia numera kan besöka sin man i fängelset, besök som har resulterat i ytterligare ett barn.

För Rose-Marie Asker var det en självklarhet att Ali Bourequat skulle komma till Sunne i Värmland när han efter 18 år i marockanskt fängelse till sist var fri. Det var 18 år då ingen visste om Ali Bourequat levde eller var han fanns, ett exempel på de glömda fångar Amnesty arbetat för.

Lars Åke Augustsson har engagerat sig för de dödsdömda i USA i nästan tio år och arbetar inom Amnestys aktionsgrupp mot dödsstraffet, AMD. År 2003 kom hans bok ”Nära döden. Om dödsstraffet i Texas, USA - och om oss” och i en intervju i Amnesty Press svarade han på frågan om chansen att den dödsdömde fången Anthony Graves ”kommer att bli frikänd”.
– Det beror på, säger Lars Åke Augustsson. Jag tror inte ens att Anthony vågar hoppas på det. De flesta inser ju att de inte har några chanser, deras bästa hopp är att de hinner dö av naturliga orsaker innan de avrättas.
I maj i år var så Anthony Graves gäst på Amnestys årsmöte i Göteborg. Efter 18 år i fängelse, oskyldigt dömd, hade han lämnat dödscellen.

I pjäsen betonar Lars Åke Augustsson att arbetet mot dödsstraffet handlar om att bekämpa straffet som sådant:
– Vi är mot dödsstraffet för vem det än må vara. I Hollywoodfilmen handlar det alltid om att rädda oskyldiga. Men arbetet mot dödstraffet handlar också om dömda massmördare som är skyldiga.
Lars Åke Augustsson berättar om hur han kan ”bli trött på dessa killar” som år efter år sitter i en cell 23 timmar om dygnet men att han inte skulle kunna se sig själv i spegeln om han gav upp.

Rona Morän berättar i pjäsen om sitt personliga öde med en kinesisk man som hamnade i ett förvar i Skåne medan Bo Lindblom återvänder till tiden före 1975 då Franco styrde Spanien efter falangisternas seger i spanska inbördeskriget 1939. Det var då Bo Lindblom tillbringade semestrar i arbetarkvarteren i spanska städer för att samla information om fångar och det var då han mötte
Lidia Falcón, som efter Francos död blev en av Spaniens ledande feminister.
En värld att leva i blev en inblick i ett engagemang som för de fyra personerna har blivit en självklar del av livet.

Södra teaterns publik står upp för friheten.

Festkvällens första akt avslutades med att Thomas Hammarberg, Amnesty Internationals tidigare generalsekreterare och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, i ett kort tal tog upp behovet av fortsatt arbete för alla de mänskliga rättigheter som finns i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Den skål för frihet som i Amnestys 50-årsfirande över hela världen skulle återknyta till den ödesdigra skålen i Portugal hade på Södran ersatts med att publiken stod upp vilket blev något av ett antiklimax.

Firandet på Södran pågick i nästan fyra och en halv timme och skulle i fortsättningen pendla mellan skratt och djupaste allvar när Emil Jensen presenterade sina "absoluta favoriter".

Patriarkatet är roten till ondskan, ansåg Nour El-Refai.

Nour El-Refai slog slag mot patriarkatet och undrade varför hon som ung tjej ska ta ansvar för bloggaren Kissie när män inte förmodas ta ansvar för Muammar Khadaffi.

Jonas Hassen Khemiri berättade om hur på skolor får frågor som sträcker sig från hur man blir författare till om han skulle vilja ha sex med fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic, underförstått om Jonas Hassen Khemiri är bög. Så läste han sin uppmärksammade text ”Jag ringer mina bröder” som han skrev efter självmordsattentatet på Drottninggatan i december 2010.

Mikael Wiehe sjöng ”Keops pyramid” som om det var 1971 när låten skrevs och Emil Jensen pratade om att demokrati och mänskliga rättigheter är värden som inte bara finns där, utan ständigt måste återerövras.
– Det innebär att jag tror att Amnesty också skulle behövas i den bästa av världar, sade han.

Ane Brun.

Och Ane Brun, Edda Magnusson och Lonely Dear bjöd på provsmak ur sin musikaliska repertoar innan Emil Jensen berättade att sångerskan Monica Zetterlund en gång i en intervju hade fått frågan om hon var nöjd med sitt liv och hade svarat:
- Hur ska jag kunna vara det när världen ser ut som den gör?

Emil Jensen lockade till skratt och eftertanke.

Emil Jensen manade till sist publiken att tänka på att en mur bara är en bro på högkant och det var ett budskap som gick hem bland alla Amnestymedlemmar och sympatisörer som hade samlats till denna historiska kväll.

Text: Ulf B Andersson Bild: Olle Kirchmeier

Läs mer om Amnestys 50-årsjubileum

Tidslinje 1961-2011

Se Livesändning från Södra teatern!

Om Amnesty 50 år

BBC:s dokumentär om Amnesty på SVT