Nu kommer Emil Jensen till Södra teatern för att fira Amnestys 50 år

reportage | 2011-05-25

Utdrag ur låten ”Tror du det?”
– Den är en av få politiska låtar, förklarar Emil Jensen. Jag vill inte göra för optimistiska grejer, glättiga. Det blir inte trovärdigt. Jag vill vara på en plats bortom cynismen.”DET fixar sig aldrig, men om Vi fixar det” är en uppmaning till att fortsätta försöka, handlingens optimism. En slags brasklapp till att det är lönt att engagera sig.

”Finns det nåt mer deprimerande än en läggmatch i pingis på psyket?” sjunger Emil Jensen till en finstämd melodi i låten ”Maj förra året”. Med tragikomik och genuin ödmjukhet får han publiken att skratta åt det svarta. Den 28 maj kommer musikern och diktaren till Amnestys 50-årsgala på Södra teatern i Stockholm.

Sommaren 2007 gjorde Emil Jensen sin egen variant av miljöaktion. Med gitarren på ryggen, kläder och rekvisita i väskor på sidorna och med all elektronik på styret, cyklade han sig igenom en 270 mil lång turné. Inte en enda gång blev han försenad till ett uppträdande. Däremot, på cykelturnéns sista natt, blev han misshandlad. Det var inte första gången Emil Jensen bokstavligen fått lida för sitt engagemang men det har inte avskräckt honom från att fortsätta kampen:
–  I den lilla hålan jag växte upp i utanför Lund fanns det mycket rasism, till och med nazism. Vi var tre antirasister på skolan...vi fick en del stryk kan man säga. Då upptäckte jag att jag ändå höll fast vid mina övertygelser. Det var en bra grej att upptäcka som har följt mig sedan dess.

I Emil Jensens värld är steget mellan miljöaktivism och att arbeta för djurens eller människors rättigheter inte långt:
– Jag har upptäckt att allt hör ihop. Jämställdhet, mänskliga rättigheter, till och med hållbar utveckling. Hållbar utveckling är en social fråga. Inte förrän alla fattar det – att det inte bara handlar om natur och miljö – det är för abstrakt för att ta in, men att det är en rättvise- och fördelningsfråga, kommer vi kunna ta riktiga kliv framåt där.

Uppdraget att få leda Amnestys 50-årsgala i Stockholm den 28 maj tycker Emil Jensen är en ära och säger att det blir ”pricken över i:et” i hans engagemang för mänskliga rättigheter. Han vid flera tillfällen tidigare uppträtt i Amnestysammanhang:
– Mänskliga rättigheter är grunden för allt mitt engagemang. Alla måste få samma
förutsättningar. Den gamla klyschan "ingen är fri förrän alla är fria" - det är vad solidaritet och medmänsklighet bygger på. Något som försvunnit de senaste åren känns det som.
Särskilt roligt, tycker Emil Jensen, att detta uppdrag är eftersom att det är så sällan engagerade människor kommer samman för att fira något som är bra:
– Oftast är det för att nåt jävligt har hänt. Man ska protestera mot något. Men här ska vi fira att det går att göra något och att några faktiskt har gjort något!

När många artister vänder sig mot musiksajter där man kan lyssna på musik gratis har Emil Jensen valt att lägga upp alla sina verk på sin hemsida:
– Det finns en donera-knapp för dem som vill stödja mig efter att ha laddat ner mina låtar. Om några ryska oljemiljadärer går in på min hemsida och gillar mig får de gärna donera, så resonerade jag.

Samhällsengagerad, skåning och 70-talist. Att tro att proggen varit en särskild inspirationskälla för honom är lockande. Men inte. Emil Jensen nämner ingen genre eller inspiratör vid namn. Det närmaste jag lyckas dra ur honom är att hans 94-åriga granne, som ibland knackar på, ”kan ge honom inspiration”.
– Mina verk är snarare en reaktion mot det kalla hårda 80-talet än en följd av det mjuka 70-talet. Det är en extrem sammansmältning av allt jag lyssnar på, har lyssnat på och även sådan skit jag tvingas lyssna på. Men när jag skriver musik då är jag helt ensam igen. Det finns inget specifikt, vilket är lite av min lycka. Jag har inte en vision ”så här ska jag låta” som jag försöker uppfylla, och det här är inget jag säger för att tuffa mig.
Emil Jensen skrattar lite och fortsätter:
– Jag utgår från vad jag själv vill lyssna på.

Trots att han säger sig bara vilja uttrycka det som finns inom honom för stunden och inte drivs av en vision att förmedla något särskilt, så försöker Emil Jensen ändå att ”uppvigla folk att tro att just de är nåt”:
– Självförtroende är viktigt för allt engagemang. Om man tänker att ”mitt liv betyder något”, så måste också andras liv göra det.

Under intervjun, som genomförs i en snygg men ganska ocharmig hotellobby vid Medborgarplatsen i Stockholm, återkommer Emil Jensen flera gånger till just vikten av självförtroende som grunden för engagemang:
–  Man ifrågasätter dem som gör något. Man får ofta frågan ”hur orkar du bry dig?”. Man hör sällan den motsatta frågan "hur orkar du låta bli att bry dig?". Jag tror att det tar mer energi i längden att inte bry sig. Den känslan jag får i Sverige i dag är att likgiltigheten har blivit norm. Det är skrämmande.

Emil Jensen har precis avslutat en månadslång turné i Norrland när han möter Amnesty Press i Stockholm för denna intervju. Turnerandet gör att han kan leva på sitt artisteri:
– Lyx att ha det så! Jag har en stor publik, dem är jag skyldig allt! Det blir många turnér, det är livebiten som gör att jag kan leva på det.

Emil Jensens politiska ställningstaganden märks främst i hans mellansnack, som han också samlat på en skiva med samma namn. Ett av dessa verk – Brevet till J.O. – kom till
efter att Emil Jensen deltog i demonstrationerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. Han bodde på Hvitfeldtska gymnasiet när polisen stormade byggnaden och grep de som befann sig i byggnaden.
– Jag blev frihetsberövad. Fängslad i dubbel bemärkelse, både infängslad och fängslad av det som hände. Jag tappade all kraft, hopp och tro, för en lång tid framåt då. Det var svårt att hitta tillbaks.
Samtalet glider in på att många engagerade människor upplever perioder av hopplöshet. När det känns som att deras gärningar inte har någon betydelse:
- Amnesty är en organisation som har en helhetssyn samtidigt som det finns en uttalad ambition att arbeta med enskilda människor, enskilda fall. Precis som nätverket ”Ingen människa är illegal” som jag länge engagerat mig i. Där tar man sig an just den här familjen för om den inte får uppehållstillstånd så avvisas de till tortyr och död. Men det finns tusen till i samma situation och när man tänker på det blir ju kroppen alldeles spaghetti. Men lättnaden och glädjen när man lyckas hjälpa den familjen, när man inser att det går att förändra, är värt det. Sedan får man ta sig an nästa.

För att inte bli handfallen av spaghettin tror Emil Jensen att man måste hitta fokus i hur man engagerar sig:
- Nu, i och med min yrkesroll, kan jag välja att delta i stödgalor för till exempel gömda flyktingar, lyfta särskilda frågor och sprida lite jävla medmänsklighet och mänsklig värme.
Något recept för hur man exakt kan gå tillväga har han inte:
- Hade jag det hade jag publicerat en kokbok, säger Emil Jensen och skrattar.
Men en ”skitviktig” sak kommer han på:
- Sverige kan vara lite konsekvent-fascistiskt! Gör man en bra sak så ska man göra allt perfekt. Vilket gör att många inte vågar göra något alls. Man ska ha koll på allt och vara en perfekt konsument och agera rätt i alla frågor och uttryck. Men man kan inte veta allt.
Det är inte mycket man behöver veta om världen för att fatta att man måste bry sig.

Text och bild: Emilie Holmstrand

Läs mer

Emil Jensens egen hemsida

Läs mer om Amnestys 50-årsfirande i Sverige

reportage | 2011-05-25