Palestinska arbetare i israeliska bosättningar organiserar sig

Många palestinska arbetare exploateras i israeliska bosättningar på Västbanken. En del har nu börjat organisera sig – i en israelisk fackförening. Man kämpar mot en uppsjö av diffusa lagar som legitimerar exploateringen.

reportage | 2015-09-01
Av: Bengt Sigvardsson
 Arbetsdagen är slut. Palestinska arbetare lämnar den israeliska industrizonen Nitzane Shalom som breder ut sig på ockuperad palestinsk mark i utkanterna av staden Tulkarm på Västbanken.

Arbetsdagen är slut. Palestinska arbetare lämnar den israeliska industrizonen Nitzane Shalom som breder ut sig på ockuperad palestinsk mark i utkanterna av staden Tulkarm på Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson

Klockan fyra på eftermiddagen öppnas porten i en cirka fyra meter hög mur, med övervakningskameror och taggtrådsrullar på toppen, som omringar ett stort område i utkanterna av staden Tulkarm på palestinska Västbanken. Grupper av män traskar ut genom porten. Några viftar avvärjande med händerna när de ser undertecknads kamera. Ingen vill prata.

– De skäms över att jobba för israeliska arbetsgivare, men framförallt vill ingen prata eftersom de är rädda för att få sparken. Facket har inget inflytande här, säger 45-årige Mogahed Khrishi från Tulkarm.

Innanför murarna ligger den israeliska industrizonen Nitzane Shalom där fabriken Yamit Purification and Filtration Systems är belägen. I sju år var det Mogahed Khrishis arbetsplats.

– Israelerna på fabriken hade upp till fem gånger högre lön än oss palestinier. Jag och två andra arbetare sparkades när vi krävde samma löner och rättigheter som israelerna, säger han.

Palestinska arbetare och israeliska fackföreningsmedlemmar och aktivister demonstrerar utanför Arbetsdomstolen i Jerusalem i juli 2015. Protesterna är bland annat mot ett domslut om att jordansk arbetslagstiftning gäller för palestinska arbetare i den israeliska industrizonen Nitzane Shalom.

Palestinska arbetare och israeliska fackföreningsmedlemmar och aktivister demonstrerar utanför Arbetsdomstolen i Jerusalem i juli 2015. Protesterna är bland annat mot ett domslut om att jordansk arbetslagstiftning gäller för palestinska arbetare i den israeliska industrizonen Nitzane Shalom. Foto: Bengt Sigvardsson

I strid med internationell lagstiftning finns det 16 israeliska industrizoner och hundratals officiella och inofficiella bosättningar med ungefär 400 000 invånare på Västbanken samt omkring 300 000 bosättare i östra Jerusalem. Cirka 20 000 palestinier har israeliska tillstånd att jobba i bosättningarna på Västbanken. Tusentals andra arbetar svart.

Västbanken ockuperades av Israel i samband med sexdagarskriget 1967, men efter att palestinska och israeliska ledare skrev under Osloavtalet 1993 delades området upp i A-zoner, som är under palestinsk kontroll, och B-zoner som delvis kontrolleras av Israel. 60 procent av Västbankens yta är dock C-områden som är under total israelisk kontroll där palestinska myndigheter och fackföreningar saknar inflytande. Här ligger majoriteten av bosättningarna där arbetsgivare länge har exploaterat palestinska arbetare. Yamit-fabriken var – och är – inget undantag.

– Ingen hade anställningskontrakt. Vi var som maskiner som arbetade så länge vi fungerade. Om någon blev sjuk eller skadad slängdes han ut, berättar Mogahed Khrishi.

År 2007 fastslog Israels högsta domstol att israelisk arbetslagstiftning även gäller palestinska arbetare i bosättningarna, men på många platser har mycket lite förändrats. År 2008 utbröt strejk på Yamit-fabriken för högre löner. De höjdes något, men låg fortfarande under den israeliska minimilönen.

45-årige palestiniern Mogahed Khrishi står utanför murarna till den israeliska industrizonen Nitzane Shalom där han arbetade på fabriken Yamit Purification and Filtration Systems i sju år. Han sparkades för att han krävde samma lön och rättigheter som israeliska arbetare.

45-årige palestiniern Mogahed Khrishi står utanför murarna till den israeliska industrizonen Nitzane Shalom där han arbetade på fabriken Yamit Purification and Filtration Systems i sju år. Han sparkades för att han krävde samma lön och rättigheter som israeliska arbetare. Foto: Bengt Sigvardsson

– Arbetsgivaren sade att lönerna skulle höjas årligen, men endast några av oss fick lönehöjningar. När jag krävde högre lön och fler rättigheter fick jag höra ”är du inte nöjd så börja arbeta i Tulkarm istället”, berättar Mogahed Khrishi.

2010 stämde Mogahed och två andra arbetare Yamit-fabriken i en domstol i Tel Aviv. Det ledde till att de miste sina arbeten. Tre år senare fastslog domstolen att israelisk arbetslagstiftning inte gällde i Nitzane Shalom.

– Enligt domstolen gällde jordansk lagstiftning och vi dömdes att betala 7000 shekel (cirka 15 000 kronor) vardera till företaget i rättegångskostnader, säger Mogahed Khrishi.

Västbanken var under jordanskt styre fram tills den israeliska ockupationen år 1967. Därmed ansåg domstolen att den jordanska arbetslagstiftningen från 1966 gäller för palestinska arbetare – även om denna lagstiftning inte ens gäller i Jordanien längre. Mogahed Khrishi och de två andra arbetarna kontaktade den israeliska fackföreningen WAC-MAAN som överklagade beslutet. I mitten av juli togs det upp i arbetsdomstolen i Jerusalem. Utslaget är framskjutet på obestämd tid.

– Men allt tyder på att domaren kommer att följa det gamla domslutet, suckar Mogahed Khrishi .

Det är inte okontroversiellt att arbeta i bosättningarna. En del menar att det normaliserar ockupationen. Mogahed Khrishi försörjer sig numera som lantbrukare, men säger att många palestinier inte har andra val. Arbetslösheten på Västbanken ligger på närmare 25 procent. Området omringas av en separationsmuren/barriären som israelerna började bygga år 2002 och som ska bli över 700 kilometer lång. Alla gränser kontrolleras av Israel, likaså all import och export.

– Det viktigaste är att ockupationen upphör. Den hindrar all utveckling, men vi måste försörja oss. Vad finns det för andra alternativ än israeliska industrizoner när man inte hittar jobb på palestinska arbetsplatser? frågar sig Mogahed Khrishi.

Sedan Hatam Abu Ziyada sparkades från sitt arbete på Zarfati Garage i den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim kör han kollektivtaxi i Ramallah 15 timmar om dagen, alla veckans dagar. Hans dagslön är 70 shekel.

Sedan Hatam Abu Ziyada sparkades från sitt arbete på Zarfati Garage i den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim kör han kollektivtaxi i Ramallah 15 timmar om dagen, alla veckans dagar. Hans dagslön är 70 shekel. Foto: Bengt Sigvardsson

Ett par mil söderut, i Ramallah som är säte för den Palestinska myndigheten, kör 45-årige Hatam Abu Ziyada kollektivtaxi. I 17 år arbetade han som mekaniker på verkstaden Zarfati Garage i industriområdet Mishor Adumin i den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim.

– Man tar inte ett moraliskt beslut om att börja arbeta i en bosättning. Det är ett beslut om att överleva eller inte, säger Hatam Abu Ziyada. . Han var facklig ledare på Zarfati Garage, något som kostade honom hans jobb. Idag överlever han med nöd och näppe. Som chaufför tjänar han 70 shekel per dag (cirka 150 kronor).

– Jag har sex barn. Det är väldigt svårt att försörja dem på vad jag tjänar, konstaterar Hatam Abu Ziyada.

Även på Zarfati Garage påstod ägaren att jordansk arbetslagstiftning gällde. Lönerna låg under den israeliska minimilönen.

– Vi fick ingen sjuklön, semester eller annat som den israeliska arbetslagstiftningen garanterar, säger Hatam Abu Ziyada.

Palestinierna Ahmed Shaiyb och Hatam Abu Ziyada protester utanför Arbetsdomstolen i Jerusalem mot att de sparkades från sina arbetsplatser på israeliska bosättningar på Västbanken.

Palestinierna Ahmed Shaiyb och Hatam Abu Ziyada protester utanför Arbetsdomstolen i Jerusalem mot att de sparkades från sina arbetsplatser på israeliska bosättningar på Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson

I juni 2013 gick de anställda med i WAC-MAAN och Hatam Abu Ziyada utsågs till facklig representant. Efter segdragna förhandlingar och ett strejkvarsel gick arbetsgivaren med på att uppfylla 20 krav på förbättringar.

– Under året som följde skedde många förbättringar, säger Hatam Abu Ziyada.

Arbetsgivaren vägrade dock att betala uteblivna lönehöjningar och pensionsavgifter retroaktivt, likaså att höja lönerna för dem med kvalificerat yrkeskunnande och lång tjänstgöring. När facket tryckte på fick Hatam Abu Ziyada ett kuvert i handen.

– I kuvertet låg samma dokument som några andra arbetare hade fått ett par månader tidigare innan de avskedades, berättar han.

När fallet togs upp i domstol hävdade arbetsgivaren att hotet om att sparka Hatam berodde på att han var terrorist och hade försökt sabotera ett militärfordon på reparation. Under följande polisutredning miste han sitt arbetstillstånd. Utredningen friade honom och facket krävde att han skulle få tillståndet och jobbet tillbaka, men arbetsgivaren hävdade att armén vägrade bevilja det. I februari blev Hatam Abu Ziyada officiellt uppsagd, något som varken han eller facket godtar. Han menar att om han ger upp kommer arbetsgivarna i bosättningarna att fortsätta med samma strategier.

– Jag måste stå upp och vara stark eftersom jag representerar många arbetare, säger Hatam Abu Ziyada.

WAC-MAAN är en israelisk fackförening som riktar sig till både arbetare i Israel och palestinska arbetare i israeliska bosättningar på Västbanken. Här ärWAC-MAAN:s samordnare Yoav Tamir, som är israelisk jude, och Rania Saleh som är israelisk arab och jobbar på WAC-MAAN:s kontor i östra Jerusalem.

WAC-MAAN är en israelisk fackförening som riktar sig till både arbetare i Israel och palestinska arbetare i israeliska bosättningar på Västbanken. Här ärWAC-MAAN:s samordnare Yoav Tamir, som är israelisk jude, och Rania Saleh som är israelisk arab och jobbar på WAC-MAAN:s kontor i östra Jerusalem. Foto: Bengt Sigvardsson

I östra Jerusalem huserar WAC-MAAN som sedan år 2009 är det en erkänd fackförening.

– Vi är den enda israeliska fackföreningen som representerar palestinska arbetare på bosättningarna. Palestinska fackföreningar tillåts inte verka där och Histadrut (Israels centralorganisation) anser inte att palestinierna är deras business, säger Yoav Tamir, samordnare på WAC-MAAN.

Yoav Tamir berättar att hög arbetslöshet och låga löner på Västbanken tvingar många palestinier att acceptera usla arbetsvillkor i bosättningarna.

– De har sällan anställningskontrakt. De kommer när det finns arbete och får gå när det inte finns. Många har jobbat på samma ställe i tio år under dessa villkor, säger Yoav.

Den israeliska minimilönen är på 25 shekel i timmen.

– Det finns palestinier som arbetar i bosättningarna för 100 shekel per dag utan lönespecifikation. Många arbetsgivare betalar inte sociala avgifter eller pensionsavgifter. Arbetare som blir sjuka eller skadar sig i arbetet får sällan ersättning, säger Yoav Tamir.

Fackföreningen har nu kollektivavtal på fem arbetsplatser och alltfler palestinier kontaktar WAC-MAAN för få hjälp i tvister med arbetsgivare på bosättningarna. Flera fall har hamnat i domstol, men fackets generalsekreterare, Assaf Adiv, säger att många är rädda för att organisera sig.

– Arbetsgivarna i bosättningarna brukar stå och glo hotfullt på arbetarna medan vi pratar med dem. Det skrämmer många, säger han.

Den israeliska fackföreningen WAC-MAAN: s generalsekreterare Assaf Adiv intervjuas av israelisk radio under en demonstration i Jerusalem mot exploateringen av palestinska arbetare på israeliska bosättningar på Västbanken.

Den israeliska fackföreningen WAC-MAAN: s generalsekreterare Assaf Adiv intervjuas av israelisk radio under en demonstration i Jerusalem mot exploateringen av palestinska arbetare på israeliska bosättningar på Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson

Nyligen ”ombads” palestinska arbetare i en bosättning att skriva på ett kontrakt om att de jobbar under jordansk arbetslagstiftning.

– Ingen ville skriva på, men alla gjorde det. De ville inte förlora sina jobb, säger Assaf Adiv.

Palestinier måste ha israeliska tillstånd för att jobba i bosättningarna och det är arbetsgivaren som ansöker om det. Det innebär att arbetsgivaren indirekt kan sparka en löntagare genom att inte förnya tillståndet. Även säkerhetslagar används för att ”avskeda” arbetare.

– Man säger bara att arbetaren är terrorist. Då mister han sitt tillstånd. Ett ärende som utreds av militären kan inte tas upp i arbetsdomstolar, säger Yoav Tamir.

WAC-MAAN är emot den israeliska ockupationen. Samtidigt är frågan om inte implementerandet av israelisk arbetslagstiftning i bosättningarna blir ett erkännande av dem som delar av Israel?

– Nej, vår roll är att försöka höja lönerna och förbättra arbetsförhållandena för palestinska arbetare i bosättningarna. Vi ger stöd och råd så att de kan gå samman och kräva sina rättigheter. Varför ska bosättarna tillåtas att exploatera dem? Alla arbetare ska ha rätt att organisera sig, även de som jobbar i bosättningar, svarar Assaf Adiv.

Assaf Adiv, till höger är generalsekreterare i den israeliska fackföreningen WAC-MAAN. Till vänster sitter den palestinske fackmedlemmen Ahmed Shaiyb från Tulkarm på Västbanken.

Assaf Adiv, till höger är generalsekreterare i den israeliska fackföreningen WAC-MAAN. Till vänster sitter den palestinske fackmedlemmen Ahmed Shaiyb från Tulkarm på Västbanken. Foto: Bengt Sigvardsson

Han menar att detta bidrar till att stärka det civila samhället och fackföreningsrörelsen i en framtida palestinsk stat.

– Vi arbetar endast på platser med israeliska arbetsgivare och palestinska löntagare. Vi försöker inte ta de palestinska fackens roll, men de tillåts inte verka i bosättningarna. Om inte vi stödjer arbetarna där kommer ingen att göra det, konstaterar Assaf Adiv.

Bengt Sigvardsson
bengt_report@yahoo.se

Bakgrund/ facklig organisering
* WAC-MAAN grundades som ett israeliskt Arbetsrättscenter 1998. Sedan 2009 är det en erkänd självständig fackförening.

  • Målet är att organisera arbetare oavsett nationalitet, religion, kön, sexuell läggning eller etnicitet. Man är öppen för både löntagare i Israel och palestinska arbetare på israeliska bosättningar

  • WAC-MAAN har kollektivavtal på fem arbetsplatser. Fler är på gång.

  • Andra självständiga arbetstagarorganisationer och fack i Israel är Sawt-el-Amel som fokuserar på arabiska arbetare med israeliskt medborgarskap. Kav LaOved är en ickestatlig organisation som koncentrerar sig på särskilt utsatta arbetsgrupper i Israel och palestinier med israeliska arbetsgivare på Västbanken.

  • Histadrut är den israeliska centralorganisationen med cirka 450 000 medlemmar (2012). Den äger även flera bolag och koncerner. Histadrut har kritiserats för att inte representera de mest utsatta arbetsgrupperna i Israel, som migrantarbetare och israeliska araber.

  • Centralorganisationen på de palestinska områdena är Palestine General Federation of Trade Unions (PGFTU). Den tillåts inte verka i de israeliska bosättningarna. PGFTU har kritiserats för sina nära band med al-Fatah, det styrande partiet på Västbanken. Det finns även självständiga fackföreningar.

Bengt Sigvardsson

reportage | 2015-09-01
Av: Bengt Sigvardsson