Två domar i Jugoslavientribunalen som blev historiska

Med bara en veckas mellanrum meddelades i slutet av mars domarna i två av de största rättegångarna i Haag-tribunalens historia – de mot Radovan Karadzic och Vojislav Seselj. Båda var politiker, den ena Republika Srpskas förste president och den andra framträdande partiledare i Belgrad under 1990-talet. I båda fallen hade åklagaren krävt långa straff, livstid för Karadzic och 28 års fängelse för Seselj. Båda domarna förvånade. Den ena mer än den andra.

En byggnad i Sarajevo brinner efter att ha blivit beskjuten av stridsvagnar i början av kriget år 1992. Belägringen skulle sedan pågå till 199 Foto: Mikhail Evstafiev/Wikipedia

Låt oss först titta på fallet Radovan Karadzic. Han är den högst uppsatte bosnienserben att få sin dom. Hans åtal i FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien, ICTY, innehöll elva punkter, varav två för folkmord och fem för brott mot mänskligheten. Han anklagades bland annat för folkmordet i Srebrenica, etnisk rensning av icke-serber från det område i Bosnien som idag heter Republika Srpska, för terrorisering av civila i Sarajevo under belägringen 1992-1995 och för att ha tagit FN-personal som gisslan.

En nyckelfråga inför domen var om brotten begångna i sju kommuner – Bratunac, Foca, Kljuc, Prijedor, Sanski Most, Vlasenica och Zvornik – i nuvarande Republika Srpska (den serbiska entiteten i Bosnien-Hercegovina, skulle karakteriseras som folkmord eller inte. Det blev ”inte”.

Radovan Karadzic dömdes till 40 års fängelse och fälldes bland annat för folkmord i Srebrenica där över 7 000 muslimska män och pojkar mördades sommaren 1995 av bosnienserbiska styrkor.

Från överlevande i Bosnien-Hercegovina hördes många besvikna röster dagarna efter domen, besvikelse över att de brott som Karadzic befanns skyldig till inte gav mer än 40 års fängelse. En av rösterna tillhör konstnären Adela Jusic som 9 år gammal flydde till Sarajevo och tillbringade fyra år i den belägrade staden. Hon skriver i kroatiska feministnättidningen Vox Feminae:

Radovan Karadzic får sin dom i Haag. Foto: ICTY

”Jag föreställer mig, sådär matematiskt, utan känslor, om det överhuvudtaget är möjligt, vad det hade inneburit om Radovan hade fått bara en dags fängelse för varje dag som var och en av oss tillbringade i det belägrade Sarajevo. 300 000 människor gånger omkring 1 500 dagar spenderade i skräck, mörker, hunger, kyla, i källare, i skyddsrum, i blöta diken… Hur många miljoner år skulle hans ben ruttna i fängelse då, och fortfarande skulle det inte vara tillräckligt, för det skulle bara vara för Sarajevobornas dagar.”

Den serbiska regeringen sade i ett uttalande efter domen mot Karadzic att Haag-tribunalens verksamhet har lämnat en bitter eftersmak eftersom de som orkestrerat brott mot serber knappt har blivit straffade. Vidare varnade regeringen för politisering av domen: ”Det är oacceptabelt att lägga skuld på ett helt folk för brott begångna av individer. Vi kommer inte att tillåta någon att använda domen mot Republika Srpskas före detta president för att peka finger mot oss.”

Minnesceremoni i Srebrenica 11 juli 2007. Foto: Adam Jones Adam/Wikipedia

Som väntat ledde domen till åtminstone tillfälligt försämrade relationer i regionen. Från Republika Srpska kom ett tydligt meddelande den 20 mars, fyra dagar innan domen mot Karadzic, då president Milorad Dodik invigde ett nybyggt studenthem i Pale, bosnienserbernas operativa center under belägringen av Sarajevo. Studentboendet heter ”Doktor Radovan Karadzic”, och med på invigningen var krigsförbrytarens fru och dotter.

Efter domen meddelade Bakir Izetbegovic, en av tre roterande presidenter för Bosnien-Hercegovina, att man i Sarajevo överväger att väcka ett nytt åtal i Internationella domstolen, ICJ, mot Serbien för aggression och folkmord, baserat på information i domen mot Karadzic. I ICJ kan stater dömas i tvister medan både Jugoslavientribunalen och ICC, internationella brottmålsdomstolen endast dömer individer.

Serbiens premiärminister Aleksandar Vucic kommenterade i dagstidningen Politika: ”Här har vi någon som inte vill ha försoning i regionen, och istället letar efter tillräckliga skäl att starta en spiral som är framförallt politiskt våldsam, och som kan leda till vem vet vad för slags våld.”

Men reaktionerna efter domen mot Karadzic var trots allt milda jämfört med vad som kom en vecka senare, den 31 mars. Att Vojislav Seselj frikändes på alla punkter – det var det få som hade förutspått. ”Är det första april idag?” frågade sig Belgradbor i ett TV-inslag samma dag.

Vojislav Seselj satt i häkte i Nederländerna 2003-2014. Foto: ICTY

Vojislav Seselj är ordförande för det nationalistiska Serbiska Radikala Partiet och samarbetade med Slobodan Milosevic under början av 1990-talet. Han var en av de mest fanatiska förespråkarna för ett Stor-Serbien, och använde sin partiorganisation till att rekrytera frivilliga till paramilitära grupper som verkade i Kroatien och Bosnien-Hercegovina. År 2003 överlämnade han sig frivilligt till Haag-tribunalen, och elva år senare beviljades han villkorlig frigivning för att behandlas för cancer i Serbien.

Seseljs rättegång har kantats av skandaler, inte minst hans öppna förakt mot domstolen, uttryckt i de grövsta termer, könsord inkluderade. Han har hungerstrejkat och publicerat skyddade vittnens namn. Andra vittnen har hotats. Rättegången fördröjdes ytterligare när huvuddomaren från Danmark byttes ut på grund av anklagelser om jäv.

Åtalet mot Seselj innehöll nio punkter, varav tre var brott mot mänskligheten och sex brott mot krigets lagar. Men två av de tre domarna i rättegången kom till slutsatsen att Seselj bara var en politiker och inte en krigsförbrytare. En politiker med extremhöger-åsikter, men inte direkt ansvarig för några kriminella handlingar som dessa åsikter kan ha inspirerat hans följare att utföra. Huvuddomaren Jean-Claude Antonetti förklarade: ”Att propagera för en nationalistisk ideologi är inte kriminellt.”

Minnesmärke i Potocari över de som mördades efter Srebrenicas fall sommaren 1995. Foto: Wikipedia

Det finns flera delar av domen som är svåra att förstå logiskt. Som att Seseljs män visst var närvarande i de nämnda regionerna, men inte för att tvinga bort bosniska muslimer eller kroater från områden som skulle ingå i ett Stor-Serbien, utan för att erbjuda dem transporthjälp ”på humanitära grunder”. Seseljs hatpropaganda bedömdes av tribunalen som ett sätt att motivera serbiska styrkor som var på plats för att skydda civila serber.

”Skandalöst!” säger fredsorganisationen Kvinnor i Svart i Belgrad om domen i ett uttalande som tar upp att många vittnen blivit trakasserade, hotade och erbjudna mutor och därför ändrat sina vittnesmål och att domstolen borde tagit hänsyn till detta. ”Den här domen har djupt förnedrat offren för Seseljs kriminella idé om ett Stor-Serbien. […] Haag-tribunalen har nu förklarat aggressivt krig och etnisk rensning som legitima former av uppförande.” skriver de.

Reaktionerna i Kroatien var också upprörda. Premiärministern Tihomir Oreskovic sa: ”Domen är en skam för Haag-tribunalen [..] Det handlar om en man som aldrig har visat någon som helst ånger för vad han gjort, inte ens nu. En man som bränner Kroatiens och EU:s flagga.”

Kroatien införde genast ett 20-årigt inreseförbud för Seselj. Senare stängde också Kosovo sina gränser för honom.

Jelena Subotic, författare till boken ”Hijacked justice: Dealing with the Past in the Balkans”, skriver i nättidningen Balkan Insight att domen gör störst skada i sin omskrivning av historien om Jugoslaviens sammanbrott: ”Medan de flesta historiska tolkningar av kriget understryker Serbiens expansionspolitik under Slobodan Milosevic som en av de främsta orsakerna till kriget, vände gårdagens dom på orsak och verkan och hävdar att Serbiens politik snarare var konsekvenser av Jugoslaviens sammanbrott. Efter att ha hört den här versionen av sitt förflutna berättas av den högsta internationella domstolen måste serbiska nationalistiska historiker just ha öppnat sin tredje flaska champagne.”

Radovan Karadžić i January 2008, deltar i en medicinsk konferens i Belgrad under namnet Dr. Dragan David Dabić. Medan han var efterlyst över hela världen levde han som New Age-doktor under falskt namn i Serbien. Foto: Serbian government/ BBC NEWS/Wikipedia

Hon argumenterar vidare att Seseljs dom ställer tribunalens tidigare slutsatser på ända: ”För bara en vecka sedan fällde ICTY Radovan Karadzic för folkmord och brott mot mänskligheten i Bosnien. Efter gårdagens dom måste man fråga sig om ICTY fortfarande tror att Karadzic och Seselj stred i samma krig? I samma land? På samma planet?”

Efter att Serbiens förra president Slobodan Milosevic dog i häktet i Haag 2006, har Seselj varit den kvarvarande individ som kunnat hållas ansvarig för Serbiens roll i krigen på 1990-talet. Frikännande av Seselj kan bli ett farligt vapen i händerna på extremhögerorganisationer och nationalistiska politiker.

En första indikator kommer i samband med valet till det serbiska parlamentet den 24 april, då Seselj och Serbiska Radikala Partiet hoppas ta sig tillbaka på den politiska scenen i landet. Seselj själv leder partiets torgmöten över landet och hävdar att partiet kommer att få över 20 procent av rösterna. Han tror att hans seger över tribunalen – ”det står 10-0 till mig”, som han uttryckte det, kommer att ge partiet vind i ryggen. Under tiden förbereder åklagaren i Haag sitt överklagande av domen. Än är inte striden över.

Christina Wassholm
[email protected]

Läs mer om domarna

Vojislav Seselj

Radovan Karadzic

Läs mer
DN Debatt. ”Meningslös vedergällning i stället för försoning” (10 april 2016)

Is the ICTY ashamed by its own Seselj judgment? (Spreading the Jam 31 mars 2016)

A historic moment for international justice (Amnesty International 31 mars 2016)

DN Debatt. ”Politikerna måste ta ansvar när Karadzic-domen faller” (23 mars 2016)

Folkmordet i Srebrenica juli 1995 – fortsatt politisk strid (Amnesty Press 10 juli 2015)

”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet (Amnesty Press 20 juli 2012)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nummer 1/2005)

Seselj flög från Belgrad - förs till tribunalen i Haag (Amnesty Press 24 februari 2003)