Filmer om arv, migration och afrosvensk identitet på Cinemafrica

"Connection" är årets tema på filmfestivalen Cinemafrica.Med ett fullspäckat program där 60 filmer trängs med regissörsbesök, workshops och studiecirklar vill festivalen få besökarna att känna igen sig, skratta, reflektera och diskutera. Clara Lee Lundberg har träffat festivaldirektören Dina Afkhampour, projektledaren Hawa Sanneh och Cinemafricas ordförande Josette Bushell-Mingo för att prata om festivalen som äger rum mellan den 22-26 februari i Stockholm.

reportage | 2017-02-21
Av: Clara Lee Lundberg
Josette Bushell-Mingo är ordförande i Cinemafrica.

Josette Bushell-Mingo är ordförande i Cinemafrica. Foto: Behzad Arta

Det är en dryg vecka kvar till invigningen av den 19:e upplagan av Cinemafrica och på det lilla kontoret i Hornstull jobbar festivalteamet för fullt för att få allt klart till den 22 februari. Fler filmer än någonsin tidigare i festivalens historia ska visas på olika biografer runt om i Stockholm, en del av dem följs av ett samtal eller ingår i evenemang där även publiken bjuds in att delta. Josette Bushell-Mingo, skådespelerska och regissör som de senaste fem åren varit ordförande för den ideella föreningen Cinemafrica där festivalen ingår, beskriver den som en av de viktigaste konstnärliga plattformarna för afrikansk film idag:

– För mig är det ett vitalt sätt för att undersöka identitet och filmens makt. Men också en plats där vi ta upp tunga och obekväma frågor som till exempel vår existens som svarta, vår relation till det vita samhället och till Afrika. Det blir möjligt tack vare det fantastiska utbudet av filmer från den afrikanska kontinenten och den afrikanska diasporan. Cinemafrica är också kul, fräckt, samtida, politiskt och framförallt så involverar det människor. Det är en väldigt viktig aspekt för mig, säger Josette Bushell-Mingo.

Hon beskriver att Cinemafricas publik förändrats de senaste åren, från att ha varit en festival med en övervägande vit publik har den blivit en festival som nu även lockar många afrosvenskar och personer ur den afrikanska diasporan i Sverige. Det syns även i festivalledningen där majoriteten numera utgörs av personer med rötter eller ursprung i den afrikanska kontinenten.

– Att Cinemafrica kan förändras är tack vare våra trogna medlemmar och publik som har stöttat oss under alla år. De ser förändringen, de vill ha förändringen och de förstår förändringen. Så skapas connection, säger Josette Bushell-Mingo.

Hon är också noga med att understryka att Cinemafricas filmer är allmängiltiga och inte bara kan förstås eller uppskattas av personer som själva har en koppling till Afrika.

Dani Kouyatés film ”Medan vi lever” kom förra året.

Dani Kouyatés film ”Medan vi lever” kom förra året. Foto: IMDB

– Att filmer om svarta bara skulle kunna tilltala svarta är ett väldigt uttjatat argument, eller att det inte finns en publik för filmer från Afrika med svarta huvudpersoner. Inget av dessa påståenden är såklart sant, men att det än idag existerar den här typen av idéer visar på vilken naivitet, ignorans och rasism som fortfarande finns i filmindustrin, anser Josette Bushell-Mingo.

En viktig del av årets festival är sektionen med filmer som är gjorda av afrosvenska regissörer och som på olika sätt belyser den verklighet som afrosvenskar befinner sig i dagens Sverige.

Josette Bushell-Mingo hade själv huvudrollen i filmen ”Medan vi lever” från 2016 av den afrosvenska regissören Dani Kouyaté. Filmen handlar om Kandia, en medelålders kvinna och mamma som efter 30 år i Sverige bestämmer sig för att flytta tillbaka till sitt hemland Gambia.

– Det är dessvärre en av de få svenska filmer där både regissör och skådespelarna är svarta afrosvenskar, men jag tror att det är på väg att förändras. Vi på Cinemafrica har till exempel startat en filmworkshop för unga afrosvenskar, det finns massor av historier som väntar på att berättas! Jag tror att ”Medan vi lever” visade vägen och den tog även upp Sveriges relation till den afrikanska kontinenten. Vi fick så många reaktioner från människor runt om i Sverige; de sade ”det där är ju min historia!”, berättar Josette Bushell-Mingo.

Dina Afkhampour och Josette Bushell-Mingo.

Dina Afkhampour och Josette Bushell-Mingo. Foto: Behzad Arta

På listan över de fem länder som gör mest film i världen finns Nigeria som med sitt Nollywood producerar över 1 000 filmer per år. Jag frågar festivaldirektören Dina Afkhampour vilka andra länder på den afrikanska kontinenten som hon tycker är intressanta ur ett filmperspektiv just nu.

– Kenya är number one för mig! Där finns det otroligt intressanta filmkollektiv och regissörer som både har fått nationellt och internationellt erkännande, svarar hon. De utforskar nya estetiker, jobbar mycket med soundtrack och detaljer. En av festivalens mest hajpade filmer”Kati Kati” är gjord av den kenyanska regissören Mbithi Masaya som kommer från indiekollektivet Just a Band. Den filmen är ett mycket bra exempel på vad som händer på den kenyanska filmscenen just nu.

– När det gäller Nollywood så har det skett ett skifte, från att mest ha fokuserat på att producera så många filmer som möjligt för att möta den enorma efterfrågan så har man nu börjat intressera sig för en ny estetik, lite större kvalitet i produktionerna och ett bredare kreativt tänkande, fortsätter hon.

Nyokabi Gethaiga i kenyanska filmen ”Kati Kati”.

Nyokabi Gethaiga i kenyanska filmen ”Kati Kati”. Foto: IMDB

Cinemafrica har, till skillnad från många andra filmfestivaler, nästan alltid haft lika många kvinnor som män bland regissörerna till de filmer som visats. Dina Afkhampour har varit festivalens direktör de senaste tre åren och beskriver Cinemafrica som en plattform för förändring. Enligt henne kan film vara precis lika kraftfullt och engagerande som vilken politisk manifestation som helst.

– Vi kan alla stå på gatorna och protestera, men det kommer inte nå en annan persons hjärta. När vi sitter tysta i en mörk salong tillsammans och blir djupt berörda av det vi ser kan vi få insikter om oss själva och världen som vi inte får annars. Det är därför årets tema Connection är så viktigt; det handlar inte bara om att skapa band till andra, vi skapar också band till oss själva, vad vi tror på, vilka vi är. Vi får möjlighet att tänka över hur vi själva beter oss och lever våra liv, säger Dina Afkhampour.

Mohammed Siams ”Whose Country” om Egypten.

Mohammed Siams ”Whose Country” om Egypten. Foto: IMDB

Nordafrika har under flera år varit rikt representerad med olika filmer på Cinemafrica, framförallt Algeriet har bidragit med många och uppskattade filmer. Men efter den arabiska våren och den våg av dokumentärer som skildrade denna tid upplever Dina Afkhampour nu en tystnad, framförallt från Egypten.

– För mig har det att göra med situationen för mänskliga rättigheter i Egypten, det har blivit så svårt för konstnärer att skapa fritt och säga vad de tycker. En av årets filmer,”Whose Country”, är en väldigt stark dokumentär från just Egypten som handlar om polisbrutalitet. Om hur det våldet var en katalysator för den arabiska våren, och om hur det är att leva i en polisstat där poliser och militärer håller landet i ett skräckvälde, säger Dina Afkhampour.

En lite yngre och nyare medlem i Cinemafrica-organisationen är projektledaren Hawa Sanneh. Hon har själv en bakgrund som filmare, hennes egen kortfilm ”Gay enough” från 2016 som handlar om hur hbtq-flyktingar bemöts av svenska myndigheter har även den visats på Cinemafrica. Hon beskriver hur glad hon var när hon hittade till Cinemafrica och känslan av att få se filmer där människor ser ut som henne själv:

– Under min uppväxt som afrosvensk tjej såg jag aldrig några afrikanska filmer eller svenska filmer med personer som jag kunde identifiera mig med. Den västerländska filmbranschen och filmutbudet är väldigt vit och därför är Cinemafrica jätteviktigt som alternativ, säger Hawa Sanneh.

Hawa Sanneh är projektledare på Cinemafrica.

Hawa Sanneh är projektledare på Cinemafrica. Foto: Behzad Arta

Cinemafrica har förutom festivalen även löpande aktiviteter under året. En av de viktigaste är skolbio där högstadie- och gymnasieelever och deras lärare får låna filmer som kan användes i undervisning eller i vanliga filmvisningar.

– Förhoppningsvis kan detta bidra till att unga afrosvenskar i generationen efter mig kan få möjlighet att se filmer där även de kan känna igen sig och kunna identifiera sig med personerna som skildras, säger Hawa Sanneh.

Text: Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Foto: Behzad Arta
behzad.arta@gmail.com

FAKTA/ Cinemafrica

Festivalen Cinemafrica pågår mellan 22-26 februari i Stockholm. Visningar och andra aktiviteter sker på biograferna. För mer info se festivalens hemsida

Tips på TV-serier

För den som även är intresserad av TV-serier som gjorts av och handlar om afroamerikaner, afrosvenskar och västafrikaner rekommenderar skribenten Clara Lee Lundberg följande:

  1. An African City (en slags remake på Sex and the City som utspelar sig i Ghanas huvustad Accra)
  2. Blackish (humorserie från USA som skildrar en svart överklassfamiljs liv i Los Angeles)
  3. Familjen Babajou (svensk delvis självbiografisk dramaserie av Baker Karim om en familj som tvingas fly från Uganda och hamnar i Sverige i slutet på 70-talet).

Läs också
Afrikansk film från kontinenten utan biografer (Amnesty Press 19 februari 2008)

reportage | 2017-02-21
Av: Clara Lee Lundberg