Modiga människor i Brechts politiska drama

reportage | 2010-02-19

En mörk industrilokal. Höga fönster försöker tappert släppa in kvällens ljus. Längs väggarna slingrar sig rostiga rör och ledningar. En hög med tegelstenar ligger som slängda i ett hörn. Nödutgångsskyltar lyser sitt gröna sken. När faller bomberna? När anfaller soldaterna? En flera meter hög garageport öppnas. Det blir kallt. Ljuset blir kallt. Vad är det som händer? In på scenen kommer två mörkklädda soldater springande med varsitt gevär. Utanför faller snöflingor sakta mot den frusna marken.

Orionteatern på Södermalm i Stockholm spelar just nu poeten och dramatikern Bertolt Brechts (1898-1956) pjäs Mor Courage och hennes barn. Den skrevs samma år som nazisterna kom till makten i Tyskland, 1939, och är en av hans mest kända pjäser. I _Mor Courage och hennes barn_tränger Bertolt Brechts motstånd mot nazism och fascism fram. Bertolt Brecht ansåg att teatern var ett forum för politiska idéer, vilket syns tydligt i Orionteaterns uppsättning med regi av Lars Rudolfsson. Trots att pjäsen skrevs för flera decennier sedan har den alltid varit aktuell, alltsedan de första krigen, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskeende och fortfarande i dagens krig i Afghanistan.

Mor Courage (Lena Strömdahl), hennes stumma dotter Kattrin (Lydia Flores Garcia) och sönerna Eilif (Richard Ahlman) och Schweizerosten (Martin Hasselgren) tillhör 2:a finska regementet, eller rättare sagt, gör affärer med dem. De lever på kriget.

  • Vi är fredliga människor, vi lever på att sälja, konstaterar Mor Courage.

Mor Courage och hennes barn i sin husbil.

Ett omen lägger sig i lokalen när person efter person, förutom Mor Courage, drar en lapp med ett svart kors - kriget kommer att leda till deras död.

  • Kanske gjorde jag fel när jag blandade lapparna, säger Mor Courage i ett ömkligt försök att lugna.

Redan nu visar föreställningen sina teman: människors död, lidande och försök att överleva. Vetskapen om detta innebär att den tre timmar långa föreställningen blir oerhört sorglig. Allt lider mot döden. Kan det inte bara hända? Måste jag stanna kvar här och ta del av plågorna och kvalen?

Eilif försvinner med de två soldaterna. Mor Courage sätter sig i husbilen och kör vidare med Kattrin och Schweizerosten. De bor i en turkos husbil och den fungerar effektivt som scenbyte och ger publiken möjlighet till ögonblick av reflektion och nya tag.

Det är oktober. Det är mörkt. De är i Polen.
- Jag följer honom till ett snår och sluter nattlig fred, sjunger Yvette Pottier (Malin From) om en man som aldrig släppte taget om sin pipa.

Hon ackompanjeras av en orkester, tangorytmer. Hon sjunger om olycklig kärlek. Bär röda klackskor. När hon sjungit klart greppar hon sin rödvinsflacka och dricker ett par klunkar och går sin väg. Barfota.

Fältkocken (Per Sörberg), som står med en pipa i munnen, är kåt på Mor Courage, ett tidigare köpslående om en tupp har satt spår... Hon bjuder in honom och Fältprästen på dricka, det vill säga sprit. De röda klackskorna står vid Kattrin. De väcker hennes nyfikenhet och hon puttar på dem med sina svarta kängor. Hon tar på sig de röda. Plötsligt börjar ett larm att tjuta och soldater rusar in över betonggolvet. Kocken springer i väg och Mor Courage ropar till honom:

  • Stanna! du glömde pipan.

  • Ta den du, jag klarar mig inte utan den.

  • Ta av dig skorna, genast! skriker Mor Courage till Kattrin.

Nu dödas Mor Courages yngste son Schweizerosten av soldater. Orkestern spelar lugna och sorgsna toner som påminner om det isländska bandet Sigur Rós musik. Mor Courage packar ihop. Tillsammans med Fältprästen (Thomas Roos) och Kattrin fortsätter hon.

Eilif, Mor Courages äldste son, skjuts till döds.

Det här är teater när det är som bäst. Föreställningen är en upplevelse utöver det vanliga. Skådespeleriet är övertygande och rollerna är i dialog med varandra. Lokalen är perfekt som stämningshöjare, det känns som om jag befinner mig i ett krig. Ljuset varierar passande till handlingen mellan kallt och varmt. Danserna och sångerna känns befriande nog inte ditlagda för publikfrieri. Perfekt.

När andra akten börjar bjuder Mor Courage och Fältprästen officerare på sprit. Framför dem ligger en soldat i trasiga och skitiga kläder. En gång var hans rang hög, nu är han Ingen. Ingen sjunger en visa. Det svävar en känsla av död och begravning i luften:

  • Soldatens tid är kort när trummorna hörs kalla. En bön av bästa sort. Soldatens tid är kort. För kejsaren ska han falla.

Mor Courage röker Fältkockens pipa som hon fortfarande har kvar och säger till Fältprästen:

  • Fattigt folk behöver mod. Varför? Därför att de är på botten. De har ingen framtid. Du kan hugga ved nu.

  • Jag är en själasörjare.

  • Jag har ingen själ. Jag behöver ved.

  • Den där pipan har tillhört en våldsman. Du behöver värme.

  • Det blir nog varmast om du ordnar med ved, avslutar Mor Courage dialogen sarkastiskt.

Starkt ljus sveper in över kriget genom fönstren, som om någon övervakar vad som sker här; med en ficklampa, ljuslyktor från ett militärfordon, en pansarvagn... Ljuset visar människor som försöker överleva, hur människor kämpar för sitt liv men inte lever.

Plötsligt börjar kyrkklockor att ringa.

  • Säg inte att freden har kommit nu när jag har köpt nya varor! utbrister Mor Courage.

  • Du är en slagfältets hyena, säger Fältprästen till Mor Courage, du vill ha krig istället för fred.

  • Jag har inget till övers för kriget, replikerar Mor Courage, och går in till stan för att sälja sina varor innan priserna sjunker.

Fältprästen återvänder med ett leende större än den störste Don Juan. Eilif skjuts tills döds av soldater. Han bärs i väg av soldaterna som mördat honom, Fältprästen går efter. Nu har Mor Courage bara Kattrin kvar.

Mor Courage kommer tillbaka. Det har även kriget gjort.

  • Eilif var här, berättar Fältkocken försiktigt.

  • Vad bra! då träffar jag honom på vägen, säger Mor Courage, ovetande om sin sons död. Tragiskt. Hon, Fältkocken och Kattrin kör vidare tillsammans.

  • Världen går under Anna, konstaterar Fältkocken till Mor Courage.

I slutet av pjäsen har Mor Courage förlorat sina söner. Kattrin och Mor Courage reser vidare. Vid pjäsens slut har hon förlorat alla sina tre barn.

Och slutligen är bara Mor Courage kvar... Kattrin har dödats av soldater. På husbilets tak spelade hon på en trumma för sin mammas liv, för att varna henne för soldaterna som var på väg in till stan; så istället tar de Kattrin. Kriget har dödat Mor Courages barn. Och Fältkocken och hans pipa har hon lämnat för Kattrins skull. Den ensamma modern Courage lägger en filt över Kattrin.

  • Nu sover hon.

  • Hon sover inte. Du måste förstå att hon är död, säger mannen som hyr ut mark till Mor Courage.

  • Har ni ingen ni kan gå till?

  • Jo, en, Eilif. Jag måste få igång affärerna nu.

Mor Courage lämnar Kattrin och hennes trumma och sätter sig i bilen. Garagedörren öppnas och Mor Courage kör vidare i kriget. För sin överlevnads skull.

Så var det bara en kvar; Mor Courage - som aldrig drog en lapp med ett svart kors på.

Snön faller fortfarande. In i industrilokalen kommer uppemot 100 barn, de utgör Barnkorståget. De är klädda i vuxna människors kläder. Trasiga och slitna. De sjunger om hur kriget hindrar dem att leva; att de en dag vill komma fram till ett ställe där det är fred. ”Slutna trippade barnen genom landsvägens dy och förde med sig egna barn som fanns i var nedbränd by.” De hittar inte vägen till fred. Den enda vägskylten de ser har någon vänt åt fel håll. De vill ha hjälp. Var finns den?

Text: Stina Thomsson

Foto: Martin Skoog, Orionteatern

Läs mer om pjäsen och speldatum på Orionteaterns hemsida.

På måndagar arrangeras samtal om under rubriken "Vad är moral i vår tid?". Politiker, aktivister, idealister, forskare och ungdomar bjuds in till samtal som leds av Stina Oscarson. Här finns programmet.

reportage | 2010-02-19