Göteborgs filmfestival: Abort till havs i ”Vessel” och när mamma byter kön i ”52 Tuesdays”

Den 38:e upplagan av Göteborgs filmfestival innehöll som vanligt ett gigantiskt utbud av filmer från när och fjärran och filmer som inte värsta fall aldrig kommer att få svensk distribution. Här blandas spelfilmer och dokumentärfilmer som inte sällan tar upp kontroversiella frågor och vill påverka i politiska frågor. Amnesty Press såg flera filmer som tog upp abortfrågan och en riktigt bra australisk film om vad som händer i familjen när tonårsmamman inleder en könskorrigering.

reportage | 2015-02-07
Av: Ulf B Andersson
Draken är centrum för Göteborgs filmfestival.

Draken är centrum för Göteborgs filmfestival. Foto: Gabriella Duraffourd/Göteborgs filmfestival

När kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke den 23 januari invigde Göteborgs filmfestival så hyllade hon filmens möjligheter men påminde om att det också behövs ekonomiskt stöd för att säkra den svenska filmsektorns långsiktiga överlevnad så att ”biobesökare kan njuta av ett brett och högkvalitativt utbud av filmer”.

Kontroversiella filmer kan också möta motstånd. Det hör dock till ovanligheterna att filmvisningar i Sverige utsätts för våldsamma attacker men i december hände det i Stockholm då tre maskerade män attackerade RFSU och tidskriften Ottars visning av filmen ”Vessel” med rökbomber. Ingen skadades men de 30-talet besökarna var chockade.

– Nu visas Vessel här på filmfestivalen, sade Alice Bah Kuhnke. Den visas inte bara för att det är en bra och viktig film utan också som en solidaritetshandling med RFSU och Ottar. Attacken var en attack mot yttrandefriheten, en attack mot alla människors lika värde och en attack på vår demokrati.

Diana Whitten, Vessels amerikanska regissör, var på plats i Göteborg och berättade efter visningen om sin förvåning över att en visning av filmen attackerades just i Sverige, där abortmotståndet hittills inte haft samma våldsamma karaktär som i USA. Detta är hennes första långfilm och hon berättar att det tog många år innan filmen blev klar.
– Jag började med arbetet för åtta år sedan och sedan dröjde det ett tag innan jag hittade finansiärer, berättar hon.

Rebecca Gomperts i filmen "Vessel".

Rebecca Gomperts i filmen "Vessel". Foto: Göteborgs filmfestival

Nu börjar filmen redan år 2001 då Women on Waves blev världsberömda genom att segla iväg med ett fartyg från Nederländerna till Irland med erbjudande till irländska kvinnor om att kunna få göra abort på internationellt vatten. Diana Whitten berättar för mig att hon hade turen att få använda filmmaterial som andra filmare gjorde under de första åren. Därmed har också Vessel blivit en historik över ett drygt 15-årigt projekt för att hjälpa kvinnor runt om i världen att få tillgång till en säker abort.

I filmens centrum står Rebecca Gomperts, en karismatisk och driven nederländsk kvinna, som upprörs över hur stränga abortlagar tvingar kvinnor att genomgå osäkra aborter. Det beräknas att upp till 47 000 kvinnor dör varje år i samband med en osäker abort.

Efter att ha arbetat som läkare på Greenpeace-fartyg bestämmer sig Rebecca Gomperts för att använda havets frihet för att hjälpa kvinnor som är oönskat gravida och vill avbryta graviditeten. I länder som Nederländerna, Sverige och Storbritannien har kvinnors rätt att göra abort varit självskriven i årtionden men Women on Waves väljer ut länder med strikt lagstiftning och Vessel är en dramatisk och nästan osannolik historia om det motstånd de möter men också hur den enorma publiciteten lyfter upp frågan på den politiska agendan.

Diana Whitten förklarar att hon ville lyfta de aktiva kvinnornas engagemang men också fascinerades över att det var just havet som var arenan:
– Women on Waves använder internationellt vatten för en dagordning om verklig social rättvisa. Annars är internationellt vatten mest förknippad med brottslighet eller försök att göra vinster för sig själv.

Den första resan till Irland år 2001 slutade med fiasko för Women on Waves då de inte hade inväntat de nödvändiga tillstånden från nederländska myndigheter för att kunna utföra abort för irländska kvinnor som då, och fortfarande, inte har laglig möjlighet att göra abort utan tvingas åka till England. Scenerna när Rebecca Gomperts får utstå hårda frågor från medieuppbådet om att de har spridit falska förhoppningar är skarpa. Rebecca Gomperts och hennes medsystrar tvingas erkänna sitt nederlag.

De reser sig dock från nederlaget och ger sig år 2003 iväg till Polen. Under kommunisttiden var abort laglig men en politisk kompromiss mellan Solidaritet och katolska kyrkan gjorde att aborträttigheterna år 1993 inskränktes och bara tillåts i undantagsfall. Lagen har levt kvar trots att det i den polska opinionen finns ett starkt stöd för en liberalisering. När fartyget ”Langenort” anländer till polsk hamn så är stämningen hätsk. Demonstranter vrålar ”nazister” och polska hamnmyndigheter förseglar fartygets utrustning.

Året efter, år 2004, lyckas Women on Waves nå ännu större publicitetsframgångar. För att stoppa kvinnornas båt att nå portugisiskt territorialvatten mobiliseras krigsfartyg. Rebecca Gomperts är inte ombord utan driver istället i land, tillsammans med portugisiska kvinnoaktivister, en rättslig och massmedial kampanj för att fartyget ska få gå in i portugisisk hamn medan kvinnor ringer in till organisationens hotline för att be om råd.

Det är närmast surrealistiska scener när denna lilla båt sägs hota Portugals nationella säkerhet och TV-debatten mellan Rebecca Gomperts och det officiella Portugal är mediedramatik på högsta nivå. Portugal var ett av de europeiska länder där abort var totalförbjudet och både läkare, sjuksköterskor och kvinnor straffades med fängelse i uppmärksammade processer. Efter fascistregimens fall 25 april 1974 trodde många att lagen skulle förändras men det skulle dröja ända till år 2007 innan en majoritet i en folkomröstning beslöt att legalisera abort i Portugal.

Grannlandet Spanien hade en abortlagstiftning med restriktioner fram till år 2010 och när Women on Waves anländer till Valencia år 2008 är det hätsk stämning vid kajen där motdemonstranter kallar abortaktivisterna ”fascister” och ”terrorister”. Och kvinnor döljer ansiktena när de går ombord för att åka ut på internationellt vatten.

Även om vi också får följa med på en båtresa år 2012 till Smir i Marocko där de sedvanliga scenerna med hätska motdemonstranter återupprepas så har Women on Waves utvecklats och filmen berättar också om upplysningskampanjer i Ecuador och traditionella utbildningar i Tanzania. Här finns också praktiska råd hur kvinnor själva genom att införskaffa rätt läkemedel kan genomföra en medicinsk abort och att en läkare då inte kan skilja eventuella följdeffekter från ett missfall.

Engagemanget hos de aktiva kvinnorna bakom Women on Waves är imponerande och uppläsningarna av några av de tiotusentals mejl som skickas med vädjan om råd och hjälp vid oönskade graviditeter är gripande och en påminnelse om hur politiska ledares kortsynthet och fega tassande för religiösa ledare påverkar livet för kvinnor över hela världen.

En brist i Vessel är dock att Diana Whittens vilja att visa engagemanget gör att vi aldrig riktigt får tränga in i dynamiken hos Women on Waves interna liv. Vi ser hur Rebecca Gomperts är en person som är van att snabbt fatta besluten på egen hand och jag undrar ibland hur de andra aktivisterna ser på interndemokratin. Det går inte att komma bort från intrycket att Diana Whitten har placerat Rebecca Gomperts på en piedestal och har svårt att hålla distans från filmens huvudperson.

Vessel kommer också visas när Amnesty Grupp 44 arrangerar filmfestivalen "Syster!Syster!" i Midsommarkransen i Stockholm den 21 februari.

Thuy Anh Nguyen som Huyen i ”Flapping in the middle of nowhere”.

Thuy Anh Nguyen som Huyen i ”Flapping in the middle of nowhere”. Foto: Göteborgs filmfestival

Abort är också en viktig del i ”Flapping in the middle of nowhere” (Dap cánh giua không trung), en vietnamesisk spelfilm av Diep Hoang Nguyen. Det är en imponerande debutfilm och det är bara att hoppas att vi får se fler filmer av henne.

Vi möter ett ungt par i ett regnigt och grått Hanoi. Det är en film om en vardag som är långt från heroisk politisk kamp mot utländska makter och där ingen sol skiner över palmkantade stränder där utländska turister får solbränna.

Thuy Anh Nguyen gör övertygande starkt den kvinnliga huvudrollen som studenten Huyen som blir gravid med sin pojkvän Tung (Hoang Ha). Han är kommunalarbetare och åker runt och byter lampor och försöker skapa sig en bättre ekonomi genom tuppfäktning, en obskyr sysselsättning bland kriminella typer. Deras relation är kall och de är båda överens om att hon ska göra abort. I Vietnam är abort tillåtet och att en tonårsgraviditet avbryts är inget konstigt men Nguyen Hoang Diep komplicerar historien genom att skildra Huyens tveksamhet medan tiden för att få möjlighet till abort minskar och Tung smiter med pengarna till aborten.

Huyens bästa vän och rumskamrat är Linh (Thanh Duy Pham Tran), sexarbetande Ladyboy, som ger en osminkad bild av sexsäljande utan moraliska kompasser i form av pekpinnar. Linh är liksom Tung skickligt gestaltade av för oss okända skådespelare. Med tanke på att Vietnam brukar beskrivas som ett socialt konservativt land och är en kommunistisk enpartistat är Nguyen Hoang Dieps skildring av sexualitet förvånansvärt öppenhjärtig.

Tonåringen Huyen ges en egen sexuell vilja och via Linh introduceras hon för Hoang (Ban Son Tran), en rik äldre man som är fascinerad av gravida kvinnor.
Filmen rör sig ibland i drömlika scener, speciellt när vi lämnar de tätbebyggda kvarteren inne i Hanoi, där dessutom järnvägsvagnarna rullar fram mitt i stan, och får åka upp i bergen.

Sam Althuizen och Tilda Cobham-Hervey i "52 Tuesdays".

Sam Althuizen och Tilda Cobham-Hervey i "52 Tuesdays". Foto: Göteborgs filmfestival

I 52 Tuesdays är det transfrågan som står i centrum. Sophie Hydes filmdebut är så imponerade att det bara är att uttala en from förhoppning att denna film får svensk distribution. Vad gör en 16-årig tonårstjej i Australien när hon får reda på att hennes lesbiska mamma ska genomgå en könskorrigering? Regissören Sophie Hyde och manusförfattaren Matthew Cormack har arbetat med amatörer och filmat kronologiskt under ett år. Det är så starkt och nära, så varmt och tankeväckande, att varje scen känns helt autentisk, något som också förstärks av de korta nyhetsklipp som binder ihop veckorna.

Vid sidan av mötena mellan Bille (Tilda Cobham-Hervey) och mamman Jane/James (Del Herbert-Jane) så handlar de 52 tisdagarna också om Billies sexuella uppvaknanden tillsammans med de något äldre studenterna Jasmin (Imogen Archer) och Josh (Sam Althuizen).

En videokamera spelar en viktig roll och det slutar i ett brutalt uppvaknande då de filmade scenerna riskerar att förvandlas till barnpornografi i ett land där detta brott bekämpas hårt. Den svenska succéfilmen ”Barnens ö” (Kay Pollaks film från 1980) klassades till exempel år 2013 som barnpornografi och att sälja eller visa filmen kan nu ge tio års fängelse.

52 Tuesdays ger lyckokänslor över att det finns regissörer som utmanar och vill testa nya vägar att göra film och på ett fullständigt fantastiskt sätt skildrar hur familjekärlek faktiskt kan överleva de mest svåra utmaningar.

Utmaningar fanns också bland alla de kortfilmer som visades i olika block. Rushema Vinbergs Fyra kvinnor var ett nyskapande inlägg i all identitetsdebatt och påminner tittaren om de fördomar som finns hos oss.

Ellen Fiske, Ellinor Hallin och Feronia Wennborg har i Det röda valt tältet som en skyddad plats för den förbjudna kärleken/sexualiteten på idrottslägret. Skickligt spelat om ett känsligt och skamfyllt ämne.

Ulf B Andersson

Film: Vessel
Regissör: Diana Whitten
Längd: 90 minuter
Land: USA, 2013
http://www.womenonwaves.org/

Film: Flapping in the Middle of Nowhere
Regi: Diep Hoang Nguyen
Skådespelare: Thuy Anh Nguyen, Thanh Duy Pham Tran
Längd: 99 minuter
Land: Vietnam, 2014

Film: 52 Tuesdays
Regi: Sophie Hyde
Skådespelare: Tilda Cobham-Hervey, Del Herbert-Jane
Längd: 109 min
Land: Australien, 2013

reportage | 2015-02-07
Av: Ulf B Andersson