Yttrandefrihetens många ansikten

Den 12 februari öppnade utställningen Yttrandefrihet – Var går gränsen? på Nobelmuseet i Stockholm. Den ska upplysa om yttrandefrihet, speciellt fall där den kränkts, men även föra in besökaren i diskussion kring yttrandefrihetens ansvar och risker.

Entrén till utställningen är en smal gång där hundratals bilder av yttrandefrihetskämpar flimrar förbi i snabb följd på golvet. Då och då stannar de upp och ett kort citat från den aktuella personen visas. Bland annat får man se en bild av Nelson Mandela och citatet lyder: ”Jag lärde mig att mod inte var frånvaro av fruktan, men segern över den. Det är inte den som inte känner fruktan som är modig, men den som övervinner denna fruktan.”

Därefter börjar det från grunden. Vi får veta vad ett yttrande är, det är en förmedling av tankar, åsikter eller information genom bland annat tal, text eller bild. Går man vidare får man en kort redogörelse för utvalda delar av den svenska grundlagen som berör yttrandefrihet.

Entrén till utställningen. Foto: Nobelmuseet.

När man kommer in i utställningen på allvar ser man att den främst tar sitt avstamp i enskilda fall. Internationella exempel som Aung San Suu Kyi, som hålls i husarrest i Burma på grund av sin kritik mot regimen, varvas med svenska exempel som Dawit Isaak. Han är en svensk-eritreansk journalist som suttit fängslad i Eritrea sedan 2001 utan att ha åtalats för något brott. Enligt Amnesty är Dawit Isaak en samvetsfånge.

Förutom en hel del att läsa finns det teveskärmar där man med hjälp av hörlurar kan ta del av diverse filmklipp. Det finns också ett ställe där man kan lyssna på musik av artister som blivit censurerade. Detta inkluderar artister så vitt skilda som hiphop-artisten Eminem, den nigerianske musikern Fela Kuti och den före detta Beatlesmedlemmen Paul McCartney.

Men det är inte bara en utställning med slagkraftiga citat och berättelser om hjältemodiga yttrandefrihetskämpar.

Det finns en del interaktiva inslag i utställningen. På en skärm ska man svara på en del frågor gällande ens egen syn på yttrandefrihet. Ett scenario byggs upp där man är en person som får reda på att ens chefer sysslar med miljöfarliga projekt som resulterat i att flera blivit sjuka i cancer. Vad gör man? Genom en serie ja- och nejfrågor förs man vidare i handlingen. Väljer man att avslöja allt för allmänheten slutar det med att man startar en debatt där man av vissa kallas modig och av andra en spion. I slutändan kan man inte få några jobb och måste ha konstant polisbeskydd på grund av hot.

Utställningen frågar även besökaren var gränsen för yttrandefrihet går. Bör yttrandefriheten även gälla uttalanden som är rasistiska och hatfyllda? Som exempel på detta finns Oriana Fallaci, en italiensk journalist som gjort kontroversiella uttalanden om islam. Under folkmordet i Rwanda 1994, där omkring 800 000 människor blev mördade, fanns det en radiostation som uppmanade människor att ”döda alla tutsier”.

Den långa, röda zick zack-formade tidslinjen med fack där yttrandefrihetskämpar och organisationer presenteras i kronologisk ordning. Foto: Nobelmuseet.

För den som vill veta lite mer har Nobelmuseet sina soppföredrag. Vid lunchtid serveras lite soppa och det blir en genomgång av livet och karriären för flera av mottagarna till Nobels fredspris. På fredagen den 27 februari fick besökarna en munter och folklig framställning om 1983 års pristagare Lech Walesa.

Lech Walesa föddes 1943 på den polska landsbygden och beskrivs som en trotsig ung man som aldrig backade när han ansåg sig ha rätt, vilket tydligen var ganska ofta. Vi får även ta del av den större historiska kontext där Lech Walesa verkade.

Ordet nation är ofta ett relativt begrepp och detta är särskilt sant i Polens fall. Landet har blivit annekterat vid ett flertal tillfällen och fått sina gränser ändrade många gånger, under långa perioder har det inte ens funnits ett Polen.

Andra världskriget skapade förödelse över hela Europa och i länder världen över men speciellt i Polen där det dog fler människor än i något annat land. Efter andra världskriget hamnade landet under kommunistiskt styre och regeringen var noga med att styra medborgarnas möjligheter att protestera.

När Lech Walesa ville komma bort från den lilla stad där han vuxit upp och se mer av världen hoppade han på ett tåg och hamnade i Gdansk. Egentligen var hans destination någon helt annan. När han gick av tåget tänkte han att han skulle gå på igen innan det fortsatte, men han räknade lite fel på tiden och missade tåget. Vart han egentligen skulle hade Peter Zander, som höll föredraget, glömt bort men Lech Walesa stannade i alla fall kvar i Gdansk där han fick ett jobb på det stora Leninvarvet.

Soppvärden Peter Zander. Foto: Hanna MI Jakobsson.

På Leninvarvet var Lech Walesa med om att organisera flera protester och för detta fick han ofta sparken och blev ibland fängslad. På den tiden var alla Polens fackföreningar styrda av regeringen så Lech Walesa startade den oberoende fackföreningen Solidaritet som blev väldigt stor, till viss del tack vare stöd från den katolska kyrkan. Solidaritet blev senare ett politiskt parti och mellan 1990 och 1995 var Lech Walesa Polens president.

Tack vare sina insatser i Solidaritet och det faktum att han tilldelats nobelpriset är Lech Walesa en känd och omtyckt man i Polen. Men hans förhållande till sina landsmän försämrades allt eftersom tiden gick, något som inte är särskilt känt utanför Polen. När han var president anklagades han för presidentstyre då han tog en alltför aktiv roll i den beslutsfattande processen.

Enligt rykten hade Lech Walesa samarbetat med den kommunistiska regeringen, som ett bevis på detta brukar anges det faktum att han hela tiden fick tillbaka sitt jobb trots att han fick sparken så ofta. När den polska underrättelsetjänstens arkiv blev offentliga ska Lech Walesa ha sprungit dit före alla andra och tagit en massa papper från sin akt.

Till föredraget serverades ”fackmannamässig” potatis- och purjusoppa med gdanskt rågbröd. Det sista, erkände soppvärden Peter Zander, är deras eget påhitt, det finns tydligen inget särskilt rågbröd från just Gdansk.

Utställningen Yttrandefrihet – Var går gränsen? __Fortsätter fram till och med den 20 september 2009.

Text: Jasin Abdulssmed