Brasiliansk film speglar en ung demokrati i sönderfall

Samtidigt som Brasilien genomgår en av sina värsta demokratiska och politiska kriser sedan diktaturens slut på 1980-talet görs också fler och bättre filmer i landet än på många år. I spelfilmer och dokumentärer lyckas filmskapare, många av dem från nordöstra Brasilien, porträttera livsöden och berätta historier där det koloniala arvet, klassamhället och brott mot mänskliga rättigheter växer fram som tydliga samhällsmarkörer som präglar det samtida Brasilien. Clara Lee Lundberg tar tempen på ny brasiliansk film för att teckna en bild av vad som händer i världens femte största land.

reportage | 2016-10-16
Av: Clara Lee Lundberg
Sonia Braga gör huvudrollen i ”Aquarius”.

Sonia Braga gör huvudrollen i ”Aquarius”.

När en av Brasiliens just nu hetaste och mest omtalade regissörer Kleber Mendonça Filho skulle visa sin senaste film ”Aquarius” på filmfestivalen i Cannes i maj hände något oväntat. När filmteamet skulle posera på röda mattan drog skådespelarna och regissören plötsligt upp plakat som de höll framför bröstet. På plakaten stod det ”Det pågår just nu en statskupp i Brasilien”, ”Världen får inte acceptera den nya, olagliga regeringen” och ”54.501.118 röster står i brand”.

Detta var en direkt aktion och en kritisk kommentar till det som samtidigt skedde i Brasilien där en parlamentarisk kupp mot den folkvalda presidenten Dilma Rouseff hade genomförts med hjälp av oheliga, politiska allianser och korrupta politiker och domare.

Själva filmen ”Aquarius”, som också var årets öppningsfilm på den svenska filmfestivalen Brasilcine som pågick 3-9 oktober i Stockholm, är en rörande, dramatisk och känslig skildring av en äldre kvinnas kamp för att få bo kvar i sin lägenhet i huset som köpts upp av en byggherre. Han vill riva huset för att bygga en skyskrapa med lyxlägenheter och när huvudpersonen Clara (Sonia Braga) bjuder på motstånd visar han sina allra smutsigaste sidor och iscensätter utpressningsmetoder och hot. Processen som beskrivs är som en slags lyxversion av de tvångsförflyttningar som Brasiliens allra fattigaste utsatts för i storstäderna de senaste åren i samband med till exempel VM i herrfotboll och OS.

Sonia Braga spelar Clara i ”Aquarius” som beräknas få svensk premiär i januari 2017.

Sonia Braga spelar Clara i ”Aquarius” som beräknas få svensk premiär i januari 2017. Foto: Njuta films

Men det är också en film som skildrar en familj; mamman och änkan som överlevt bröstcancer i tidig ålder, barnen som tycker att hon är konstig som inte vill sälja lägenheten, singelväninnorna i 60-årsåldern som vill hitta någon att dela livet eller sängen med, ensamheten, nostalgin och alla minnen som återupplevs genom vinylskivorna som Clara samlar på.

Precis som i Kleber Mendonça Filhos tidigare film ”O som ao redor”, som utnämndes till en av de tio bästa filmerna 2013 av New York Times, finns det även i ”Aquarius” en tydlig och samtidigt subtil samhällskritik inbakad i filmen.

W.J. Solha, Gustavo Jahn och Irma Brown i O som ao redor.

W.J. Solha, Gustavo Jahn och Irma Brown i O som ao redor. Foto: CinemaScópio Produções

I korta, poetiska och smärtsamma scener målas bilder som utgör den brasilianska, postkoloniala verkligheten upp: medelklassens strandaktiviteter (i detta fall en skrattmeditation) som gästas av unga, svarta tonårskillar, vilket skapar oro och ängslan i gruppen. Hembiträdet som har jobbat hos huvudpersonen Clara i åratal och har tagit hand om hennes barn istället för sin egna enda son.

Sonen som dog ung, precis som så många andra unga män i favelorna, och vars foto hon har låtit trycka upp som en stor tavla så att han ska vara närvarande på hennes födelsedagsfest. Svarta män som arbetar som städare och byggarbetare och som säljer knark till den vita medelklassen. Svarta kvinnor som står i kö till gudstjänsten i den evangeliska kyrkan som lär dem att deras afrikanska ursprung är av ondo och att de måste ge 10 procent av sin inkomst till kyrkan.

Trots att Kleber Mendonça Filho själv tillhör den vita, privilegierade kultureliten i film-meckat Recife i nordöstra Brasilien besitter han en känslighet och klassanalys av det brasilianska samhället som gör honom till en ovanlig, viktig och intressant regissör.

Brasilcine har de senaste åren valt att öppna sin festival med starka, poetiska och samhällskritiska filmer. Förutom årets omtalade öppningsfilm så har man också visat ”Tatuagem” (2014) som handlar om en alternativ teatergrupp i nordöstra Brasilien år 1978. Flera av medlemmarna är öppna hbtq-personer och en ung militär som är bror till en av skådespelarna blir förförd av gruppens excentriska manliga ledare Clécio Wanderley.

Tatuagem.

Tatuagem.

Filmen, som regisserats av Hilton Lacerda, speglar det hårda samhällsklimat som rådde under Brasiliens tjugoett år långa militärdiktatur (1964-1985) och teatergruppen blir både censurerade och förföljda av militärpolisen, samt utsetts för homofobiska angrepp.

Öppningsfilmen på 2013 års festival var den hyllade ”As memorias que me contam” av regissören Lúcia Murat. Regissören, som själv fängslades och torterades under militärdiktaturen, berättar historien om en gäng vänner som alla överlevt militärdiktaturen och som nu lever bekväma medelklassliv i Rio de Janeiro.

När en av dem dör ställs allt på sin spets, kollektiva minnen kommer upp till ytan, dåtid blandas med nutid, och var och en kämpar med att förstå sin historia och den döende gerillakämpen Anas roll i deras liv. Filmen är starkt influerad, precis som de flesta av Lúcia Murats filmer, av hennes bakgrund som vänsteraktivist under militärdiktaturen.

En annan uppmärksammad film som gick på svenska biografer tidigare i år, och som både har kvinnlig regissör och kvinnor i huvudrollerna är ”Que horas ela volta?” (Den andra mamman) av Anna Muylaert.

Den hårt arbetande hushållerskan Val (spelad av Brasiliens skådespelarstjärna Regina Casé) bor hos den vita övre medelklassfamiljen i São Paulo som hon jobbar för, och har uppfostrat deras son som om det vore hennes egen. Hennes egna, biologiska dotter har fått växa upp med släktingar i nordöstra Brasilien där Val kommer ifrån. När den snart vuxna dottern plötsligt dyker upp för att gå på universitetet i São Paulo skakas Val och familjens relationer om ordentligt och alla klassbarriärer, outtalade hierarkier och maktförhållande blottläggs.

Camila Márdila och Regina Casé i ”Den andra mamman”.

Camila Márdila och Regina Casé i ”Den andra mamman”. Foto: Oscilloscope Laboratories

Sammanfattningsvis befinner sig den samtida brasilianska filmen i en spännande och kreativ period där många filmskapare väljer att skildra sin samtid med både politisk skärpa och poetiskt bildspråk. Det ska bli spännande att se hur dagens turbulenta, komplicerade och oroliga Brasilien, präglat av djupa splittringar, konservativa värderingar och ökat statligt våld, kommer att skildras av landets framtida filmskapare.

Kanske kommer en av 2025 års filmer handla om den feministiska våren (2015-2016) som organiserade tusentals kvinnor i hela Brasilien?
Hoppas det, för den berättelsen behövs mer än någonsin.

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Fakta/Brasilcine

  • Filmfestivalen Brasilcine firar i år 10-årsjubileum. För mer info Brasilcines hemsida.

  • Filmen Aquarius får svensk biopremiär i januari 2017.

  • Brasiliansk filmindustri är väldigt mansdominerad, men två av landets mest framgångsrika filmproducenter är kvinnor; Emilie Natacha Lesclaux och Rachel Ellis.

  • Två kända brasilianska filmer som fått stor uppmärksamhet de senaste åren i Sverige är ”Guds stad” och ”Tropa de Elite”. Båda utspelar sig i favelor i Rio de Janeiro och berör teman som polisvåld, rasism, fattigdom och korruption.

reportage | 2016-10-16
Av: Clara Lee Lundberg