På Amnestys nya kontor i Beirut

De senaste åren har Amnesty International utlokaliserat sitt internationella sekretariat till regionala kontor. Ett av de nya kontoren finns i Beirut.

Reportage | 2017-10-17
Av: Jenny Gustafsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017
Fåglar lyfter.

Fåglar lyfter. Foto: Alia Haju

Direkt innanför dörren möter blicken en flock fåglar, som lyfter mot himlen från ett taggtrådsstängsel. De är målade på väggen, i Amnesty-gult och svart. På en annan vägg står ord som ”yttrandefrihet” och ”försvinnanden”, skrivna tvärs över en stor världskarta.

Annars är de vita väggarna tomma. Skrivbord står hopställda med datorskärmar och tangentbord; här och var sitter personer och arbetar, Men många platser är fortfarande tomma. Kontoret, på högsta våningen i ett hus i centrala delen av Libanons huvudstad Beirut, är en av flera nya regionala Amnesty-hubbar som öppnat runtom i världen.

– Amnesty har bestämt sig för att ta sig närmare världen. Att flytta arbetet närmare de ställen där många människorättsbrott sker, säger Tarek Wheibi, som jobbar med Beirut-kontorets kommunikation.

Tidigare jobbade han för Röda korset och FN:s flyktinginsats i Libanon och är som de flesta på kontoret ny.

– Tidigare var alla som jobbade med utredningar och information baserade på Amnestys internationella sekretariat i London, oavsett vilket land och vilken fråga de jobbade med, säger han.

 Beirut är Libanons huvudstad och har två miljoner invånare.

Beirut är Libanons huvudstad och har två miljoner invånare. Foto: Alia Haju

Nu har allt det förändrats. För första gången i organisationens historia sker nu både kampanjer och utredningsarbete på regionala kontor runtom i världen, som öppnats under de senaste åren. Beirut är ett av dem, tillsammans med städer som Nairobi, Bangkok, Dakar, Genève och Mexico City.

Det var år 2010 som Salil Shetty, organisationens generalsekreterare, satte igång processen. Tanken var att det enda sättet Amnesty kunde påverka världen mer var att bli en riktigt global rörelse.

– Det gör stor skillnad för oss att få denna nya roll. Vi hade fler begränsningar förut, nu kan vi styra vårt eget arbete bättre, säger Mazen Jaber, som arbetat på Beirut-kontoret i nio år.

Tidigare drev Beirut-kontoret främst lokala kampanjer och utbildade om mänskliga rättigheter. En anonym skylt hängde på utsidan av den byggnad där kontoret var inrymt, med endast några få anställda.

 På världskartan står det skrivet ”yttrandefrihet” och ”försvinnanden”.

På världskartan står det skrivet ”yttrandefrihet” och ”försvinnanden”. Foto: Alia Haju

Det nya regionala kontoret är stort och tar upp nästan en hel våning. Bakom en av datorerna sitter Leen Hashem, en tredjedel av teamet som bevakar Syrien. Hon själv driver kampanjarbetet, och samarbetar med en utredare och en person som assisterar dem båda.

– Det gör skillnad förstås, att ha flyttat närmare. Det blir alltid avlägset då frågorna drivs på ett huvudkontor långt borta. Vi har en annan kunskap här, en politisk och historisk närhet, säger hon.

Även om den libanesiska huvudstaden lyckats hålla ett relativt avstånd till konflikten i Syrien så utgör erfarenheterna av krig en del av människors vardag. Libanon gick igenom ett långt inbördeskrig mellan 1975 och 1990 och har sedan dess levt med återkommande politiska oroligheter. År 2006 tvingades över en miljon på flykt under det en månad långa kriget med Israel.

– Jag kommer från Dahiye i södra Beirut, som förstördes i bombningarna 2006. Jag vet skräcken och rädslan av krig, jag har känt den själv, säger Leen Hashem.

Leen Hashem kommer från södra Beirut.

Leen Hashem kommer från södra Beirut. Foto: Alia Haju

– Samtidigt ser jag på situationen i Syrien väldigt pragmatiskt, fortsätter hon. Hur det handlar om olika allianser och uppgörelser, där alla skapar sina egna sanningar. Jag fokuserar på det, för på en rent existentiell nivå går krig inte att förstå.

Tillsammans med de andra i Syrien-gruppen jobbade hon med den stora rapporten Amnesty gav ut i februari om massavrättningarna i Saydnaya-fängelset. Under fem års tid, från 2011, hängdes så många som 13 000 människor i hemlighet, de flesta av dem civila som tagits till fånga av regimen. Arbetet med materialet tog ett år. 84 vittnen, både före detta fångar och anställda på fängelset, intervjuades – varje person flera gånger, för att jämföra de olika berättelserna. En av personerna som gav vittnesmål var en ung syrisk man som nu lever i Sverige.

– Efter att rapporten kommit ut fick vi en enorm respons. Mängder av personer hörde av sig, framförallt släktingar som undrade om vi visste något om deras försvunna familjemedlemmar, berättar Leen Hashem.

Beirut-kontoret jobbar med en rad olika frågor, allt från övergrepp i konflikterna i Syrien och Irak till orättfärdiga fängslanden och förtryck i Saudiarabien eller Bahrain. En del frågor får mycket uppmärksamhet, andra är svårare att lyfta.

Ben Walsby ska fokusera på kriser, framförallt Jemen.

Ben Walsby ska fokusera på kriser, framförallt Jemen. Foto: Alia Haju

Bakom ett annat bord står strofen ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus i stället” skriven med kalligrafi på väggen. Där sitter Ben Walsby, som efter många års arbete i Irak, Sudan och Afghanistan anslutit sig till kontoret i Beirut.

– Jag kommer fokusera på kriser, framförallt situationen i Jemen. Men det blir svårt i och med att vi inte kan ta oss dit. Det är alltid väldigt annorlunda om du kan vara på plats. Du lär känna livet bättre och får mer tillgång till information, säger han.

För bara någon vecka sedan kom han tillbaka från Raqqa i norra Syrien, som varit huvudstad för Islamiska staten, IS, och under våren var han i irakiska Mosul, för att utreda hur civila drabbats i striderna om kontroll över staden.

Rapport om Raqqa.

Rapport om Raqqa. Foto: Alia Haju

– Berättelserna tog aldrig slut, varken i Mosul eller Raqqa. Vi var tvungna att fråga människor, ”var kommer ni ifrån?” och säga nej om de inte var exakt dem vi sökte, berättar Ben Walsby.

I Mosul hade nästan en miljon människor tvingats på flykt. Rapporten som Ben Walsby var med och tog fram beskrev situationen för civila.

– Media talade nästan bara om bombningen av Al-Jadida-området, där flera hundra personer dog. Men vi tog upp alla andra, små incidenter också, som dödade kanske fyra-fem människor. Det är viktigt att inte blåsa upp en specifik incident, då är det som att allt annat var okej, säger han.

Kriser kan vara både svårare och enklare att arbeta i, säger Ben Walsby. Det är svårare att verifiera information och berättelser från människor i chock men samtidigt finns det ofta en större, tillfällig, öppenhet menar han:

– Den vanliga kontrollen från regimen är inte lika stark, så det är enklare att få tillgång till båda sidor. I Mosul till exempel kunde vi tala fritt med FN-personal, vapenexperter, säkerhetspersonal och väldigt många civila. Det är ett privilegium att människor anförtror sig till oss. Vi kan inte erbjuda dem något, ändå berättar de det viktigaste som hänt i deras liv.

 Blandade budskap på anslagstavlan.

Blandade budskap på anslagstavlan. Foto: Alia Haju

När alla skrivborden fyllts kommer Beirut-kontoret ha många fulltaliga team. Ett för Irak, ett annat för Syrien, ytterligare ett för Saudiarabien, och så flera som ansvarar för två eller tre länder. Länderna i Nordafrika täcks av ett kontor i Tunisien, och situationen i Israel och Palestina av personer i östra Jerusalem. Libanon och Israel ligger officiellt i konflikt med varandra sedan 1948, och för någon i Beirut är det olagligt att ha relationer med Israel.

– Jag kan till exempel inte ringa dem för att fråga något. Så allt arbete går genom London. Dessutom skulle det inte gå ur neutralitetssynpunkt att ha någon från Libanon som jobbar med Israel och Palestina, säger Tarek Wheibi.

Tystnaden på kontoret blandas med knappandet på tangenter, och då och då av småprat från olika hörn. Leen Hashem tittar på vad som skrivits om en incident som hänt i Libanon, där fyra syriska flyktingar avlidit i den libanesiska arméns förvar. Ben Walsby går igenom materialet han fick med sig från Raqqa. Tarek Wheibi har stannat till vid ett skrivbord, som kommunikationsansvarig arbetar han nära med alla på kontoret.

– Jag tror att vi kommer göra ett bra jobb här, säger Tarek Wheibi. Det är bra att de som jobbar med frågorna lever i regionen. Men det blir också en mer krass, realistisk, syn på vad som är möjligt. Färre stora drömmar. Ändå tror jag på det vi gör i ett längre perspektiv. En gång kommer allt som sker idag att ta slut, och då kommer vårt arbete visa sig vara viktigt.

Text: Jenny Gustafsson
jennie.aquilonius@gmail.com

Foto: Alia Haju

Fakta/Amnestys kontor

Kontoret i Beirut är ett av Amnesty International regionala kontor.

Kontoret i Beirut är ett av Amnesty International regionala kontor. Foto: Alia Haju

Sedan år 2011 har Amnestys Internationella sekretariat omorganiserats och nu arbetar ungefär hälften av de cirka 600 anställda på kontoret i London medan resterande finns på de regionala kontoren. Dessa ligger i Beirut, Tunis, Bryssel, Dakar, östra Jerusalem, Hongkong, Lima, Johannesburg, Mexico City, Moskva, Nairobi, Washington, Bangkok och Colombo.

Reportage | 2017-10-17
Av: Jenny Gustafsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017