AMNESTY60ÅR: En svår balansgång i föränderlig värld

Amnestys 60-åriga historia har inte varit någon rät linje av framgångar. Den tyske samtidshistoriken Jan Eckel ger en bild full av uppbrott, bakslag och omprövningar.

Kontaktkarta när Amnestys grundare Peter Benenson intervjuas 1991. Foto: Amnesty International/Miguel Arana

När den brittiske juristen Peter Benensons vädjanden om hjälp till ”glömda fångar” dök upp i maj 1961 kunde ingen föreställa sig att en liten internationell grupp av kristna och humanistiska personer skulle bli till en världsomspännande organisation. En organisation som fick miljontals medlemmar och givare och som förstod sig på hur man hanterar medierna och kunde spela på politikens hela klaviatur. Något som kanske inte alltid hade med varandra att göra. Det som 60 år senare kan se ut som en rätlinjig framgångssaga var i verkligheten en historia av omstarter och bakslag, av insikter och märkligheter, av aktiviteter och dessas begränsningar. Och sist men inte minst en berättelse full av metamorfoser.

Den första ägde rum på 1970-talet då Amnesty – tack vare Londonsekretariatets villighet att expandera – tog språnget och blev en organisatoriskt ordnad och politiskt slagkraftig NGO (icke-statlig organisation). Man kunde därmed kontinuerligt bevaka brott mot de mänskliga rättigheterna i dussintals länder och använda uppgifterna för målinriktade politiska åtgärder.

Amnesty blev allt professionellare och förnyade kampen för mänskliga rättigheter. Internationellt verkande människorättsgrupper hade funnits sedan länge. Men ingen av dem hade utövat ett så systematiskt och offentligt tryck eller fått en lika stor masspåverkan.

Ingeborg Muur och Tove Rognlien i en aktion mot tortyr i Oslo våren 1984. Foto: Ole A. Buenget

Under de här åren utvecklades Amnesty till en effektiv påtryckargrupp och växande gräsrotsrörelse. Geografiskt begränsades räckvidden i huvudsak till Västeuropa och Nordamerika. Där utvecklades och mångfaldigades engagemanget för människorätt och lockade fler och fler att delta. Många som anslöt sig på 1970-talet var besvikna på förändringskraften hos de politiska proteströrelser som bröt ut på 1960-talet men som stötte på patrull i slutet av decenniet.

Det till synes oändliga Vietnamkriget tycktes inte kunna hejdas i den ineffektiva fortsättningen av 1968 års proteströrelser. Många aktivister började se kampen för mänskliga rättigheter som en mer tillbakahållen form av försök att förändra världen: att sträva efter att rädda människa för människa, som filosofen Arthur Danto – medlem av Amnestys sektion i USA – senare skulle uttrycka det.

Under årtionden har Amnesty enträget arbetat mot tortyr. Här en affisch från svenska sektionen. Foto: Amnesty International

Detta kombinerades med de nya politiska känslor som kännetecknade de växande alternativa miljöer som Amnesty var en del av. Där utvecklades en sorts subjektivitetskultur som manifesterade sig i medlidande med den misshandlade kroppen. Det växande engagemanget för mänskliga rättigheter berodde också på förändrade levnadsmönster. Tack vare billigare flygresor kunde många Amnestymedlemmar i Västeuropa och Nordamerika komma närmare orättvisorna i fjärran länder. De kunde träffa flyktingar på plats, samtidigt som ökad mediebevakning satte ljus på staters förföljelser av sina medborgare.

1970- och 80-talen utgjorde en avgörande tid för Amnesty International. Organisationens kampanjer kunde överraska. Dokumentationen visar hur förvånade Augusto Pinochets militärer blev när aktivister från utlandet kontaktade ministrar och myndigheter i Chile och ställde frågor om fångar. Amnesty påverkade också den internationella agendan. Kampanjen mot tortyr väckte stor uppmärksamhet i medierna och fick västliga stater att fundera på hur de skulle handskas med brott mot mänskliga rättigheter i andra länder.

Tortyrfrågan blev hjärtat i Amnestys engagemang då den riktade blicken mot att inga som helst politiska eller ideologiska riktningar kunde rättfärdiga detta slags lidande. Kampanjen synliggjorde också ibland tveksamma politiska analyser inom viss högprofilerad aktivism. Om organisationen i sin strävan efter oavhängighet och neutralitet skulle hävda att tortyr användes i alla politiska system hotade det att sudda ut gränsen mellan demokratiska rättsstater och militärdiktaturer.

Brittiska Amnesty demonstrerar i slutet av 1990-talet mot straffrihet och kräver att Chiles tidigare president Augusto Pinochet inte ska tillåtas åka tillbaka till Chile. Foto: Amnesty International

I slutet av 1980-talet stod troligen Amnestys popularitet i zenit. Amnestys turnéer och galor med kända pop- och rockartister bidrog till detta. Därmed skedde ännu en metamorfos: den tidigare asketiska och minimalistiska aktivismen förvandlades till ett mer extrovert firande av ett gemensamt hopp under festligare former. Men nog fanns det konservativa röster som kritiserade ledningen för att – som det hette i en ilsken tidningsartikel –ha låtit ”moralfilosofen” Sting förklara för medlemmarna vem Andrej Sacharov var.

När de kommunistiska regimerna föll i Östeuropa från 1989 var Amnesty oförberett. Den världspolitiska förändringen medförde organisationens djupaste identitetskris någonsin. Frånvaron av de två ideologiska lägren rubbade Amnestys politiska opartiskhet. Dessutom trodde det internationella sekretariatet att nya konflikter nu skulle utbryta i form av etniskt våld eller inbördeskrig som man skulle ha svårt att hantera med traditionella strategier.

Sting och Bono sjunger Police-sången "Invisible Sun" på Amnestys konsertturné Conspiracy of Hope i East Rutherford, New Jersey, USA den 15 juni 1986. Foto: Steven Toole/Wikimedia

Inte för att denna typ av konflikter var nya, men de fick nu mer uppmärksamhet i offentligheten och Amnesty International var illa rustat för att ta itu med massmord eller folkfördrivningar. Det visade sig som tydligast under folkmordet i Rwanda 1994, då Amnesty agerade sent och ineffektivt, vilket upplevdes som ett allvarligt misslyckande.

I ljuset av ovanstående mödosamma orienteringssvårigheter och omstarter var det allt annat än självklart att Amnesty skulle överleva nu när det kalla krigets kontext ej längre fanns. Det hade ju varit ursprunget till skapandet av Amnesty och ett tillstånd som hade varat under de första 30 åren av organisationens 60-åriga historia. Vilka ytterligare förvandlingar och förändringar som kan ske i framtiden kan historikerna inte förutspå. Men Amnesty förblir en medlemsstark människorättsorganisation med intensiv bevakning av världen som i viktiga situationer kan inkalla trovärdig politisk expertis.

I april 2012 demonstrerar aktivister i Port Harcourt i södra Nigeria med krav på att Shell ska betala och städa upp i Nigerdeltat. Foto: Amnesty International

Hur som helst har det gått lång tid sedan organisationen uppfann nya överraskande sätt för civilsamhället att agera. Och Amnesty är ännu en beständig del av ett etablerat internationellt politiskt landskap. Om det inte längre uppfattas som en subkultur, så bör det vara en god nyhet för många.

Jan Eckel
[email protected]

Översättning: Nina Lekander
[email protected]

Fotnot: Jan Eckel, född 1973, är professor i samtidshistoria vid Eberhard Karls-universitetet i Tübingen, Tyskland. 2014 utkom hans bok ”Die Ambivalenz des Guten: Menschenrechte in der internationalen Politik seit den 1940ern” (Vandenhoeck & Ruprecht), i vilken han bland annat granskade Amnesty Internationals arkiv.

Denna artikel publiceras också i tyska Amnesty Journal.

Andrej Sacharov 1989. Foto: RIA Novosti/Wikimedia

Sacharov

Andrej Sacharov (1921-1989) var en sovjetisk kärnfysiker. På 1970-talet grundade han en kommitté för mänskliga rättigheter och till försvar av politiska fångar. Han blev den mest kända sovjetiska dissidenten och fick 1975 Nobels fredspris. 1980 förvisades han till staden Gorkij (Nizjnij Novgorod) och först 1986 fick han återvända till Moskva. Europaparlamentet har instiftat ett årligt pris i hans namn för att belöna arbete för mänskliga rättigheter.

Läs mer

År 2006 kom Stephen Hopgoods bok “Keepers of the Flame. Understanding Amnesty International” där Amnesty Internationals utveckling skildras genom intervjuer, arkivmaterial och den möjlighet Hopgood gavs att inifrån få följa arbetet på Amnestys internationella sekretariat.

Läs mer om Amnesty 60 år

AMNESTY60ÅR: Svenska Amnestys barndom (2 juni 2021)

AMNESTY60ÅR: 60 år av engagemang (1 juni 2021)

Läs också

Amnesty International firar 60 år av mänskliga rättigheter! (Amnesty 26 maj 2021)