Bakslag för kvinnor efter Arabiska våren

Hur ser kampen för kvinnors rättigheter ut i Mellanöstern och Nordafrika efter den arabiska våren? Kvinnliga politiker och aktivister från regionen besökte organisationen Kvinna till Kvinna i Stockholm för att visa en ny film och diskutera hur kampen ska fortsätta.

reportage | 2014-02-28
Av: Lisa Olsson

Catherine Harrington presenterar filmen den 24 februari. Foto: Lisa Olsson

Women’s Learning Partnership (WLP) är en systerorganisation till Kvinna till Kvinna och fungerar som ett nätverk bestående av 20 partnerorganisationer, varav flertalet arbetar i muslimska länder. Deras nya dokumentärfilm Because Our Cause Is Just har visats över hela världen för att väcka diskussionen kring kvinnors rättigheter i MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika). Catherine Harrington från WLP är medproducent till filmen och menar att den bland annat kom till för att internationell media inte visade vad som hände angående kvinnors rättigheter.

– Vi vill göra deras röster hörda och höja medvetenheten kring dessa frågor. Hoppfulla saker har hänt men också mycket som är väldigt oroande. Vi har redan visat filmen i till exempel USA, Jordanien, Amsterdam och när vi nyligen visade den i Hyderabad i Indien blev det en lång diskussion efteråt. Flera av kvinnorna i publiken menade att de möter liknande utmaningar varje dag, säger Catherine Harrington.

Filmen ”Because Our Cause Is Just”. Foto: Lisa Olsson

Dokumentärfilmen visar hur kvinnor i flera av MENA-länderna känner sig åsidosatta efter revolutionen. De var med och kämpade för att göra sina röster hörda i demokratin, men nu får de inte delta i det offentliga livet. I Because Our Cause Is Just sägs att orsaken till bakslaget är att fundamentalisterna har fått för mycket makt. Kvinnorna är de stora förlorarna när politikerna börjar prata om sharialagar.
I filmen säger WLP:s grundare och ordförande Mahnaz Afkhami, som också finns på plats hos Kvinna till Kvinna, att det inte verkade vara några problem att ändra ekonomiska och kommersiella lagar för att anpassa sig till den globaliserade världen.

– När det gäller familjelagarna verkar det dock vara svårare, då är det bara sharialagar som ska gälla, säger hon.
Mahnaz Afkhami är tidigare minister för kvinnofrågor i Iran och grundare av WLP.
Under panelsamtalet efter filmen finns förutom Catherine Harrington och Mahnaz Afkhami även den jordanska politikern och människorättsaktivisten Asma Khader på plats. Hon är senator och generalsekreterare för den jordanska nationella kommissionen för kvinnor.
Kvinna till Kvinnas Eva Zillén funderade på vad det var som gjorde att islamisterna var så välorganiserade och hur kvinnoorganisationerna bättre kan förbereda sig för nästa fas.

– Det muslimska brödraskapet hade redan innan revolutionen en stor roll i samhället, de hjälpte till med olika slags service och välgörenhet. Så i flera aspekter av livet fanns de redan där. Många människorätts- och kvinnoorganisationer var motarbetade redan innan revolutionen, säger Asma Khader.

– När Mursi tog över i Egypten efter den första revolutionen försvann kvinnokvoten till parlamentet men efter den andra revolutionen i somras var det åtminstone fem kvinnor som kom med (i den konstituerande församlingen),fortsätter Asma Khader.

Under de sista åren av Hosni Mubaraks styre i Egypten var 64 av de 500 platserna i parlamentet reserverade för kvinnor. Vid de första fria valen i Egypten vann Muhammad Mursi från Muslimska brödraskapet presidentvalet med en knapp majoritet.

Salafistpartiet hjälper till med att transportera kvinnor i Kairo till vallokalen vid valet i november 2011. Foto: Amnesty International

I parlamentsvalet fick Frihets- och rättvisepartiet, som leds av brödraskapet 37 procent medan salafisterna fick 28 procent. Kvinnorepresentationen sjönk till 1,6 procent och endast åtta av de 500 ledamöterna var kvinnor.

Sommaren 2013 tog militären över makten och störtade Mursi och brödraskapet stämplades som en terroristorganisation och förbjöds. Hundratals personer dödades i samband med protester mot militärens maktövertagande.
I den konstituerande församling som utsågs av militären i höstas var fem av de 50 ledamöterna kvinnor. I januari sade 98 procent av väljarna ja till den konstitution som församlingen föreslagit. Knappt 40 procent av de röstberättigade deltog.

Det internationella stödet för kvinnors rättigheter är oerhört viktig, men det finns mycket som kan förbättras.
– Kvinnofrågorna glöms lätt bort när det görs affärsuppgörelser mellan olika länder. Vi behöver stöd från likasinnade grupper och vi behöver att europeiska länders regeringar sätter press på dem som bestämmer. Det internationella samfundet har ett stort ansvar, men det räcker inte med ekonomisk hjälp eftersom pengarna inte alltid används rätt. Solidaritet med ideella organisationer och civilsamhället är det viktigaste, säger Asma Khader.

Kvinna till Kvinnas Eva Zillén och Asma Khader och Mahnaz Afkhami. Foto: Lisa Olsson

Hon får medhåll av Catherine Harrington som menar att det är viktigt att de lokala aktivisterna får en legitimitet.

Enligt Mahnaz Afkhami är det största problemet med den internationella supporten att västländerna är för förstående för vad som ses som religiösa traditioner.

– Även muslimska ungdomar vill lyssna på musik och flirta. Muslimska kvinnor vill inte gifta sig vid nio års ålder och de vill inte att deras män ska ha flera fruar. Det finns dåliga saker med alla religioner och vi får inte vara för förstående. Vi kan inte vara relativa när det gäller grundläggande rättigheter. Det går alldeles utmärkt att både ha sin religion och sin frihet, säger hon.

Ett av de länder där situationen för kvinnor är som svårast är i Libyen. Det finns kvinnorättsaktivister även här men de har inte mycket inflytande nu när militär och milisgrupper kontrollerar landet och den civila regeringens inflytande är svagt. Under revolutionen ökade antalet våldtäkter, men inte många vågade anmäla.

– Kvinnorättsgrupperna i Libyen behöver vårt stöd. Det är en svår situation i landet och det kommer ta lång tid att förändra, säger Asma Khader.

I maj i år kommer kvinnorättsaktivister från Libyen och flera andra MENA-länder att besöka Sverige. Dessutom ska Operation 1325 skicka ned representanter till Libyen för att försöka starta ett nätverk. Det är viktigt att få med gräsrötterna i processen.

På vilket sätt ska man då kämpa för kvinnors rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika? Att det behövs arbete på alla nivåer är Catherine Harrington, Asma Khader och Mahnaz Afkhami helt överens om.

– Vi vill att ni ska fundera på hur ni kan påverka er egen regering. Hela världens regeringar måste sätta press på Saudiarabien som betalar hur mycket som helst för att få islamister att slåss i andra länder. Media måste få ut vad som händer och inte bara upprepa makthavarnas information. Vi vill få unga kvinnor att engagera sig över hela världen, säger Mahnaz Afkhami.

Många kvinnor har deltagit i manifestationer under den Arabiska våren som här på Tahrirtorget 18 november 2011 vid en protest mot militärens inflytande. Foto: Andrea Bodekull/AI

I flera av MENA-länderna är befolkningen ung och det är lätt att det blir ett glapp mellan generationerna. Asma Khader vill få med den unga generationen – både män och kvinnor – genom att ge dem ansvar som till exempel att starta kampanjer, samla in namnunderskrifter och använda sig av sociala medier. Men det är viktigt att alltid respektera dem om de vill föra sin kamp på ett annat sätt.

– Ekonomisk makt för kvinnor är grundläggande för andra rättigheter. I Jordanien har vi till exempel en hjälpfond för skilda kvinnor och deras barn. Flera lagar har ändrats i Jordanien, till exempel kan kvinnor även få en egen sjukförsäkring nu men lönegapet mellan män och kvinnor som jobbar som lärare är fortfarande 44 procent, säger hon.

Mahnaz Afkhami berättar att hon ofta känner sig trött på att jobba för kvinnors rättigheter för att det går så långsamt.

– Se bara på hur världen ser ut nu. Den håller på att falla sönder. Vi måste inse att kvinnorörelsen är samma sak som människorättsrörelsen. Alla måste med, säger hon bestämt.

Text: Lisa Olsson

Läs mer

Amnesty International om människorättssituationen i Egypten (14 februari)

Amnesty kräver att kvinnliga aktivister friges (7 februari)

Amnestys rapport ”Roadmap to repression: No end in sight to human rights violations” (25 januari )

reportage | 2014-02-28
Av: Lisa Olsson