Kampanjdag mot dödsstraff

reportage | 2006-10-12

Medan 129 länder antingen i lag eller i praktiken har avskaffat dödsstraffet finns det ännu kvar i 68 länder. 94 procent av de kända avrättningarna äger rum i fyra länder; Kina, Saudiarabien, Iran och USA. Runt om i världen arrangerades en rad aktiviteter den 10 oktober för att kräva att dödsstraff avskaffas. Amnesty Press rapporterar här från Stockholm och Malmö.

Den 10 oktober arrangerade World Coalition Against Death Penalty, där Amnesty ingår, för fjärde gången en världsomfattande kampanjdag. I Sverige var det arrangemang på 21 orter.

I ett Skåne där sommaren aldrig tycks ta slut, stod Sven Niklasson vid ett Amnesty-bord på Gustav Adolfs Torg i Malmö. Folk går förbi och plockar åt sig Amnestys flygblad och ett häfte från Malmöoperan. För några månader sedan stötte Sven Niklasson på en värvare från Amnesty. Nu är han en av fyra medlemmar i den nystartade Aktionsgruppen mot dödsstraff, AMD, i Malmö.
– Jag har länge haft respekt för Amnestys arbete, men det har inte tidigare blivit av att jag aktiverat mig. Men nu är jag arbetssökande och har tid, säger han. För mig känns det viktigt att arbeta mot dödsstraffet så därför känns det naturligt att arbeta i AMD.
Gensvaret från allmänheten denna tisdag har varit bra, säger Sven Niklasson. Inga förespråkare för dödsstraff har dykt upp.

Sven Niklasson på Gustaf Adolfs Torg i Malmö. Foto: Amanda Samuelsson

Malmöoperan kommer 11 november ha premiär på dödsstraffsoperan Dead Man Walking och har inlett ett nära samarbete med Amnesty i Skåne-Blekinge. Det är därför ingen tillfällighet att Amnestys svenska ordförande Christine Pamp på eftermiddagen öppnar ett seminarium på Malmöoperan och då påminner om att över 5 000 personer förra året dömdes till döden. Så lämnar hon över till de tre gästerna från USA som denna dag gästar Malmö.

– Ni kan vara glada att ni bor i Sverige. Visst, varje land har sina problem, men tänk på mig som på söndag ska återvända till Texas.
Så övergår rösten i ilska:
– Texas är inte bara den delstat i USA som är värst. Det är den värsta platsen i hela den fria världen!
Rick Halperin har ägnat 30 år av sitt liv åt att kämpa för att dödsstraffet avskaffas. Han sprider varje dag nyheter om dödsstraffet och är aktiv i den amerikanska sektionen av Amnesty International. Igår var han i Köpenhamn, idag är han i Malmö och imorgon blir det Oslo.
Nu sitter han på Malmöoperan på eftermiddagen den 10 oktober. Cirka 125 personer har kommit till Amnestys seminarium och lyssnar intensivt i två timmar.
När Rick Halperin på söndag reser hem till Texas så kommer inom en månad ytterligare fem personer att avrättas.
– Varje samhälle har rätt att skydda sig mot våldsutövare, påpekar han. Men ni ska skatta er lyckliga att ni lever i ett land där ni själva eller era barn eller kommande barn kan begå de allvarligaste brott utan att riskera att dödas av staten. Detta i motsats till Texas där staten säger att du måste dö för att samhället ska bli bättre.

– Jag är övertygad om att dödsstraffet i USA kommer att vara avskaffat under min livstid, sade Rick Halperin.
Foto: Amanda Samuelsson

1976 återinfördes dödsstraffet i USA och året efter verkställdes den första avrättningen. 38 av 50 delstater har kvar dödsstraffet, liksom den amerikanska militären och den federala regeringen. Sedan 1977 har 1 047 människor avrättats. 376 av dessa avrättningar, cirka en tredjedel, har verkställts i Texas. Rick Halperin radar upp statistiken och argumenten mot dödsstraffet.
– USA använder fler metoder för avrättningar än något annat land i världen, säger han.
En dödsdömd kan avrättas genom hängning, skjutas till döds fastspänd i en stol, få 2 000 volt genom kroppen fastspänd i en stol, gasas till döds genom Cyklon B, samma gas som användes av nazisterna under andra världskriget, men den vanligaste metoden är en dödlig giftinfektion.
– Tidigare kunde 16-åringar – 16-åringar! – dömas till döden, men efter ett beslut i USA:s högsta domstol har gränsen höjts till 18 år, förklarar Rick Halperin. Det finns dock ingen övre åldersgräns och det finns en 86-åring ­– 86-åring, det är ofattbart! – i Arizona som väntar på att avrättas!
Merparten av dödsstraffen drabbar män, men Rick Halperin berättar att det finns 51 kvinnor som väntar på att bli avrättade.

Sedan avrättningarna i USA återupptogs 1977 har 123 dödsdömda fångar rentvåtts och frigetts från dödscell. De hade varit oskyldiga till de brott de har dömts för.
– Man kanske tänker att någonting har de ändå gjort sig skyldiga till, men undersökningar visar att 70 procent av dem inte hade gjort sig skyldiga till något brott, säger Rob Warden.
Han är chef för ”Center for Wrongful convictions” i Illinois, har skrivit sex böcker och har fått över 50 utmärkelser för sin undersökande journalistik. Rob Warden pekar på att frågan om dödsstraffet i den allmänna opinionen har förskjutits från att handla om huruvida det är moraliskt rätt av staten att avrätta sina medborgare till att handla om frågan om risken för att oskyldiga avrättas:
– Ännu finns det en majoritet bland amerikanerna som anser att det är moraliskt försvarbart att avrätta brottslingar, men det finns ingen som offentligt skulle säga att det är rätt att avrätta oskyldiga
Det center han idag leder är en fortsättning på en sammankomst 1998 på en juristutbildning där 30 av de då 74 friade männen och kvinnorna framträdde. Det var 30 personer som hade dömts till döden trots att de inte hade begått de brott de anklagades för och händelsen fick stor betydelse i delstaten Illinois. År 2000 införde dåvarande guvernören George H Ryan ett moratorium för avrättningar. Republikanen Ryan hade 1998 vunnit guvernörsvalet som övertygad anhängare av dödsstraffet. Men när han träffade en grupp journaliststudenter på Northwestern University blev han övertygad om att de hade rätt i sin granskning av fallet med en oskyldig man som hade suttit i dödscell i 17 år. Vid en närmare granskning hittade man ytterligare 13 oskyldigt dömda som satt i dödscellerna i Illinois i väntan på att avrättas, och de frigavs.

Rob Warden, Rick Halperin och Juan Melendez talade inför cirka 125 personer på Malmöoperan. Foto: Peter Strömberg

Ryans moratorium kröntes med den dramatiska lördagseftermiddagen den 11 januari 2003. Då höll guvernör Ryan ett avskedstal inför juridikstudenter på Northwestern University som blev historiskt. En republikan som hade trott på dödsstraffet gjorde helt om när han skulle lämna sitt ämbete och talade passionerat om bekännelser framtvingade under tortyr, om godtycke och om misstag. Han talade om rasism och fattigdom och svaga advokater och citerade den indiske ickevåldskämpen Gandhi: ”Öga för öga gör hela världen blind”.
Ryan berättade inför den andäktiga publiken att den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu hade skrivit brev till honom och att Sydafrikas förre president Nelson Mandela hade ringt guvernören och påmint om USA:s betydelse när det gäller rättvisa i världen.
TV-bolag i USA direktsände talet där guvernören till sist meddelade att han beslutat att omvandla dödsstraffen för samtliga 167 dödsdömda fångar i Illinois till fängelsestraff, i de flesta fall ovillkorliga livstidsstraff.
Den tillträdande guvernören, demokraten Rod Blagojevich, välkomnade inte Ryans åtgärd. Men även om nya dödsdomar har avkunnats i Illinois har ingen av dem har verkställts.

– Det här inger hopp, förklarar Rob Warden. I praktiken har dödsstraffet avskaffats. I historien om avskaffande av dödsstraffet ser vi att det brukar börja med att bruket av dödsstraffet upphör och sedan blir det lättare att även lagmässigt avveckla det.
Ett argument som brukar användas för att försvara dödsstraffet är att det fungerar avskräckande.
– Om det var så att tio oskyldiga liv räddas av att en person avrättas skulle det gå att föra en diskussion om detta argument, påpekar Rob Warden. Men Texas som avrättar flest personer har också ett högt antal mord. Om vi jämför South Dakota och North Dakota, vilka har en liknande befolkningsstruktur finner vi att argumentet inte håller.
North Dakota har 30 procent lägre mordfrekvens trots att de har avskaffat dödsstraffet, påpekar Rob Warden.

- I Europa har ni avskaffat dödsstraffet och ni har lyckats få Turkiet att avskaffa det. Ert arbete behövs för att påverka Indien, Kina, Sydkorea och USA, sade Juan Melendez.
Foto: Amanda Samuelsson

När det sedan är dags för Juan Melendez att ta vid, reser han sig upp från sin plats bredvid Rob Warden och Rick Halperin och ställer sig på scenen. För publiken blir det som att höra en skådespelare framföra en monolog på puertoricansk engelska, men detta är inte teater utan en berättelse från dagens amerikanska verklighet.
Juan Melendez berättar om hur han kom från Puerto Rico till Florida för att arbeta. När han var 32 år gammal greps han för ett rånmord i Auburndale i Florida. Han dömdes till döden 1984 och satt i 17 år, åtta månader och en dag i väntan på att föras till elektriska stolen. Vittnesmålen som hade fällt honom var svajiga och till sist erkände en annan man att han var skyldig till mordet.
Han talar om tiden i fängelset, om hur han lärde sig läsa, skriva och tala engelska av sina medfångar. Han berättar om hur hans mor byggde ett altare till jungfru Maria av Guadalupe hemma i Puerto Rico:
– Hon bad för att jag skulle bli frigiven, men samtidigt sparade hon pengar för att kunna transportera min kropp till Puerto Rico om jag skulle avrättas.
Den 3 januari 2002 kom han ut från fängelset som en fri och rentvådd man.

När jag vid en presskonferens tidigare på dagen frågar om han vid frigivningen fick någon ursäkt och ersättning från delstaten Florida skakar Juan Melendez på huvudet:
– Jag fick en t-tröja, jeans och 100 dollar. Det var allt.

Text: Ulf B Andersson

Fotnot: Den 11 november har Malmöoperan premiär på Dead Man Walking. Inspirationsmaterial med information om operan och Amnesty finns att ladda ner.

Internationella dagen mot dödsstraffet i Stockholm

På den fjärde internationella dagen mot dödsstraffet anordnade Amnesty filmvisning för gymnasie- och högstadieungdomar på Filmhuset i Stockholm. I anslutning till visningen av de två dokumentärerna hölls också ett samtal på temat, där Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren talade med Hannah Laustiola Frydman från Aktionsgruppen mot dödsstraff, som är en specialgrupp inom svenska Amnesty.

Elisabeth Löfgren inledde med att prata om hur positivt det är att fler och fler länder avskaffar eller inför inskränkningar i tillämpningen av dödsstraffet. **Idag är det hela 129 länder som har avskaffat dödsstraffet i praktiken. Även om straffet fortfarande tillämpas i 68 länder, så var det 2005 bara 22 länder som avrättade människor, där Saudiarabien, Iran, Kina och USA stod för 94 procent av de 2 148 verkställda dödsstraffen. Detta är den officiella siffran, men i verkligheten tror man att det är många fler. Enligt Elisabeth Löfgren är hemlighållandet av siffror vanligt i såväl Kina som Iran och Vietnam, varför det är svårt att få en korrekt bild av dödsstraffssituationen i dessa länder. Kina, som avrättar flest, har en offentlig uppgift på 1 770 år 2005, men inofficiella källor säger att den riktiga siffran kan vara uppemot 10 000 avrättade människor.

Hannah Laustiola Frydman berättade att i motsats till vad man kan tro så behöver man i många länder inte ens anklagas för grova brott för att kunna dömas till döden. Kina exempelvis har så många som 68 olika brott som kan ge dödsstraff, däribland prostitution och vissa skattebrott. Dessutom är rättegångarna ofta bristfälliga och domen verkställs inte sällan i anslutning till rättegången, vilket gör det omöjligt att få sin sak prövad igen. Elisabeth Löfgren berättade hur det i Kina nu finns särskilda avrättningsbussar, som har britsar och utrustning för att ge dödliga injektioner på plats. Bussarna åker ut till de domstolar där dessa fall tas upp för att sedan avrätta den dömde direkt efter att domen fallit. Amnesty tror att det kan vara efterfrågan på organ för transplantation som ligger bakom det höga antalet avrättningar i Kina. Att injektion istället för arkebusering mer och mer börjat införas, som i fallet med avrättningsbussarna, är ytterligare tecken som kan tyda på detta.

Bristfälliga, orättvisa rättegångar är tyvärr inte bara ett problem vad det gäller Kina poängterade Hannah Laustiola Frydman. Detta gäller hela världen. Oskyldiga människor kommer alltid att dömas, men där andra straff kan upphävas i efterhand, så är dödsstraffet oåterkalleligt. När det väl är verkställt spelar det ingen roll om personen visar sig vara oskyldigt dömd. Något som bevisligen skett flera gånger. Bara detta faktum i sig tycker Hannah Laustiola Frydman är anledning nog för att avskaffa dödsstraffet. Hon exemplifierade med fall från USA där dödsdömda fångar befunnits vara oskyldiga i sista sekunden. Ett fall var en dödsdömd fånge som suttit 22 år i dödscell, och fått sitt avrättningsdatum uppskjutet 3 gånger, när ny teknik i form av DNA-bevisning helt kunde fria honom. Ett annat var Anthony Porter, vars fall undersöktes av en grupp journalistikstuderande på Northwestern University. Gruppen behövde inte gräva särskilt djupt för att hitta bevis som helt kunde fria Porter, som därefter släpptes på fri fot 48 timmar innan sin planerade avrättning! Om de inte hade tagit sig an fallet som ett skolprojekt hade han med största sannolikhet varit död idag.
- Ett typiskt exempel på att rättssystemet inte fungerar, sade Hannah Laustiola Frydman.

  • Skulle vem som helst kunna hamna där, bli dödsdömd, om man var på fel plats vid fel tillfälle? frågade Elisabeth Löfgren.

Enligt Hannah Laustiola Frydman är det precis så det förhåller sig. Hon berättade att man i USA, sedan 1976 när dödsstraffet återinfördes, frisläppt 123 dödsdömda fångar, och det kan man se som en indikation på de många andra oskyldigt dömda som antingen redan är döda, eller vars fall aldrig tas upp korrekt. Om man ser till de rättegångar som hålls finns det bara från USA många exempel på att det går långt ifrån rätt till. Listan kan göras lång: dödsdömda som blivit företrädda av advokater som inte är offentliga försvarare, försvarare som sovit sig igenom rättegångar, försvar som varat mindre än en minut, och så vidare. Hon citerade Price som var domare vid Texas domstol för överklaganden år 2002:
- En kompetent advokat borde betyda mer än en människa som har juridisk licens och puls.

Hon tog upp hur brottsoffrens familjer ofta kräver hämnd, men påminde om att långt ifrån alla familjer till brottsoffer är för dödsstraffet. Det finns ett nätverk av familjer som arbetar för ett avskaffande. Den mördade kommer inte tillbaka bara för att man mördar en till människa. En del känner till och med att det skulle vara en skymf mot sina döda anhöriga.

-Tycker ni inte att folk ska sitta i fängelse?, frågade en pojke i publiken.
Elisabeth Löfgren svarade att Amnesty inte är emot fängelsestraff, bara man fått en korrekt rättegång. Det är dödsstraffet som Amnesty motsätter sig.

  • Men isolering i fängelse är många gånger värre än tortyr, vad säger ni om det?, frågade en annan.
    Hannah Laustiola Frydman förklarade att det han gav uttryck för är ett vanligt argument i USA, men att Amnesty inte tar ställning till andra straff, utan i dagsläget jobbar med att först och främst avskaffa dödsstraffet, så får man se vad som händer sedan.

En flicka frågade vilken avrättningsmetod som är vanligast. Elisabeth Löfgren förklarade att detta har ändrat sig genom åren. Arkebusering och hängning är fortfarande de vanligaste sätten om man ser till världen i helhet. Vad det gäller Kina så har de gått ifrån avrätta många med nackskott till att mer och mer ge dödliga injektioner. I USA använder man sig inte bara av injektioner, utan även av andra metoder såsom elektriska stolen och gaskammare, fast det blivit mer ovanligt. Sedan berättade hon att stening fortfarande används i bland annat Iran. Hannah Laustiola Frydman förklarade instruktionerna för stening: att stenarna inte får vara för små, för de måste göra skada - men att de får heller inte vara för stora eftersom man vill att den dömde ska lida så länge som möjligt. Hon fortsatte med att berätta om hur bödlarnas beräkningar inte sällan slår fel på olika sätt. Till exempel vid hängning är det inte ovanligt att den dömdes nacke inte knäcks av tyngden, utan istället sakta stryps av repet, eller att de ”bara” blir skadade så man ”måste” hänga dem igen.

  • Vad kan man göra om man är emot dödsstraffet?, frågade en flicka.

Hannah Laustiola Frydman svarade att man kan skicka vädjandebrev till ansvariga myndigheter i de länder där fångar riskerar att avrättas. Hon berättade också att Amnesty vet att dessa brev gör en skillnad. Att sprida information eller anordna aktiviteter som den här på Filmhuset, var ett annat råd. Annars hoppades hon att såväl regeringar som internationella organ som FN och EU kan sätta press på de länder som fortfarande tillämpar dödsstraff. Att man inte får bli medlem i EU om man fortfarande har kvar dödsstraffet tror hon har påverkat länder i rätt riktning. Turkiet torde vara ett av de länder som avskaffat dödsstraffet som ett steg i sin anpassning till EU.
Elisabeth Löfgren lämnade sedan över till kulturgruppens Nahid Hammerholm. Det var då många händer i luften.
- Ni är välkomna att kontakta oss på Amnesty för att fortsätta diskussionen. Om ni vill kan också någon från oss komma ut och prata på er skola – kanske Hannah Laustiola Frydman. Det är viktigt att också åsikter för dödsstraffet får komma fram och debatteras, vilket de inte gjort idag, avslutade Elisabeth Löfgren.

Nahid Hammerholm från Amnestys kulturgrupp, som arrangerade eftermiddagens aktiviteter, välkomnade alla igen till eftermiddagens filmvisning, och berättade sedan sin egen historia. I Iran kämpade hon för att minderåriga inte skulle dömas till dödsstraff. På grund av detta arbete fängslades hon upprepade gånger och dömdes till slut till döden. När det var fyra timmar kvar till hennes avrättning benådades hon tack vare Amnestys arbete för hennes fall. Nahid tittade ut över oss församlade och sade med eftertryck:
- Jag har Amnesty att tacka för mitt liv. Tack till alla i Amnesty, och tack till alla er som är här idag.

De vi pratat om: de oskyldigt dömda och de vars liv staten dömt till ett för tidigt slut - fick genom Nahid ett ansikte. Hon påminde oss om att alla dessa siffror är liv, och att det finns tusentals och åter tusentals som henne.

Sedan visades två dokumentärfilmer från Illinois som handlade om dödsdömdas situation där. De visade på ett rättsvidrigt system där oskyldiga hade dömts efter bristfälliga rättegångar. Före detta fångar fick komma till tals likväl som kritiker av dödsstraffet. Den andra filmen Deadline behandlade hur många av brottsoffrens anhöriga kräver hämnd, men också hur en grupp gått samman för att arbeta för försoning och mot dödsstraffet. Filmen avslutades med guvernör George H. Ryans tillkännagivande att han beslutat sig för att benåda fyra dödsstraffsfångar, och omvandla straffet till livstid för samtliga övriga 167 dödsdömda som fanns då i Illinois år 2003. En man som varit för dödsstraffet, men som efter vetskapen om oegentligheterna i rättssystemet inte såg sig ha något annat val än att skona samtliga dödsdömdas liv. Detta trots att han hade sin karriär att förlora. På det sättet blir det också en historia om en människa som tar sitt ansvar som medmänniska:
- Even if the exercise of my power will burden me, I'll bear it!

Intervju med Hannah Laustiola Frydman

Efter framträdandet pratade Amnesty Press med Hannah Laustiola Frydman om hennes arbete inom Aktionsgruppen mot dödsstraff.

Hannahs Laustiola Frydmans egen Amnestyhistoria började med att Amnesty var på besök i hennes skola. Hon berättar om hur de lekte en sorts rättighetslek. Utgångspunkten var de mänskliga rättigheterna där alla fick välja vilka man tyckte var nödvändiga. De blev därefter ombedda att plocka bort några, sedan ännu fler, till det omöjligas gräns. När Hannah kände att det inte gick att ta bort fler sade kvinnan från Amnesty att det är så här det ser ut på många ställen i världen. Där och då kände Hannah att det här var någonting hon måste jobba med. Efter ett års medlemskap i Amnesty engagerade hon sig i Aktionsgruppen mot dödsstraffet. Det var fem år sedan.

Hannah från Aktionsgruppen mot dödsstraff.
Foto: Jenny Sjöö Saers

Aktionsgruppen mot dödsstraff (AMD), som bildades redan 1973, arbetar på många fronter. AMD skickar bland annat ut vädjandebrev och blixtaktioner till sitt nätverk på cirka hundrafemtio personer. Utöver detta kan nämnas att de håller seminarier och föredrag på bland annat skolor, universitet och ungdomsförbund. Man har också åkt runt och pratat på olika bibliotek. Dessutom bjuder de ibland in utländska gäster, där Rick Halperin (se ovanstående artikel) är ett exempel. Tillsammans med Amnestys svenska generalsekreterare Carl Söderbergh har de också pratat med riksdagens MR-grupp. Hannah berättar att de inför sina egna arrangemang, och exempelvis på 1 maj, brukar ”skramla” bössa på stan. Då har de med sig såväl informationsmaterial som vädjandebrev. Inte sällan blir det spontana diskussioner med folk de möter ute på stan.

Det finns ingen målgrupp utan de riktar sig till alla, men det är lättare, som Hannah säger, att nå unga eftersom man då kan gå via skolor och ungdomsverksamheter. Hon har själv varit ute en del på skolor och berättar hur det kan vara. Till en början säger eleverna som regel ingenting.
- Men, det kan ha att göra med att jag börjar med att mata dem med fakta i en och halv timme, säger Hannah.

När de väl gör det finns det ändå en del som ger uttryck för en positiv inställning till dödsstraffet. Ofta grundar de sin uppfattning på rena känsloargument, där krav på hämnd är den vanligaste ståndpunkten:
- Om det var din mamma som någon hade mördat skulle du inte vilja att mördaren fick dödsstraff då? Då svarar jag att det skulle jag säkert vilja, men då är det viktigt att samhället inte gör mig till viljes. Rättssystemet får inte styras av hämndkänslor. Tillåter vi dödsstraff sänker vi oss till brottslingens nivå, förklarar Hannah:
- Man kan inte visa att det är fel att döda genom att döda, som min högstadielärare alltid sade.

Hon berättar att hon ibland drar resonemangen till sin spets för att visa att de faller på eget grepp. För skulle man vidareutveckla hämndlogiken innebär det att exempelvis en våldtäktsman skulle bestraffas med att bli våldtagen.

Huruvida hon når fram med sina argument tycker hon är svårt att bedöma, delvis för att hon i sitt inledande föredrag behandlar såväl för- som motargument:
- Det finns en möjlighet att de då känner att jag redan bemött deras ståndpunkt, och att de därför inte säger något. Men det är svårt att säga. Däremot så ser man att de reagerar på det man säger, framförallt när man berättar om de hemska avrättningsmetoder som finns världen över. Då kan man se att de som suttit och sovit vaknar till, för att sedan lyssna uppmärksamt på vad man har att säga.

Vad det gäller människor i allmänhet, är Hannahs erfarenhet att de som är för dödsstraffet snarare är det på grund okunnighet än grundmurad övertygelse. Förutom allas grundläggande rätt till liv, brukar hon främst understryka hur många som dömts till döden sedan visat sig vara oskyldiga; där dödsstraffet till skillnad från ett fängelsestraff är oåterkalleligt.
- Så länge vi människor inte är perfekta, och det kommer vi aldrig att bli, tillägger hon, så kan vi inte heller ha ett perfekt rättssystem.

Kunskap i frågan har hon märkt får människor att ändra uppfattning.

En del människor är trots allt knepiga att bemöta, om inte omöjliga. Hannah berättar om en dag på stan då hon började diskutera med en pensionerad general som ville återinföra dödsstraffet i Sverige. Mannen tyckte inte att alla har rätt till liv. De fallen är svårast att bemöta, till slut måste man ofta inse att man inte kan övertyga dem:
- Efter en halvtimme gick jag därifrån. Jag tänkte: han kommer inte att ändra uppfattning, och inte jag heller! Var lika bra att ge upp.

Välj dina slag som det brukar heta.

Även om det är långt kvar har ändå mycket gått i rätt riktning de senaste åren. Hon tycker att det känns som om den allmänna opinionen mot dödsstraffet blivit starkare. Många länder har trots allt avskaffat dödsstraffet; helt eller delvis. Andra har infört moratorium som ett första steg. Flera presidenter har gått ut och lovat att ingen ska avrättas under deras mandatperiod. Filippinerna avskaffade dödsstraffet igen i år. Japan tog för inte så länge sedan ett initiativ i rätt riktning när man skickade en delegation till Europa för att studera hur rättssystemen fungerar sedan man avskaffat dödsstraffet.

När Hannah gick med i AMD fanns en tradition att fira när ett land avskaffat dödsstraffet. Då skålade man i vin som producerats i det aktuella landet.
- Det har kommit av sig. Jag vet inte varför, delvis kanske för att det nu är så många länder som avskaffar dödsstraffet…

Text: Ulrika Olovson Amnesty Press och media (praktikant)

reportage | 2006-10-12