Tempo dokumentärfilmfestival 2017: Mitt i debatten om sanning och osanning

Sanning, lögn, post-sanning och alternativa fakta. Samhällsdebatten präglas just nu av diskussioner om sanningsbegreppet som aldrig förr, men i konsten och inte minst i dokumentärfilmens värld, är frågorna gamla som gatan. När artonde upplagan av dokumentärfilmfestivalen Tempo arrangeras möts den politiska och den konstnärliga debatten om begreppen i temat (o)sanning. Det är en festival med bredare utbud än tidigare och hög ambitionsnivå, och precis som för det mesta på festival betyder det en del mindre bra och en del riktiga guldkorn, konstaterar Hannah Laustiola.

reportage | 2017-03-31
Av: Hannah Laustiola
Dream Empire av David Borenstein.

Dream Empire av David Borenstein. Foto: Tempo

En kinesisk kvinna i ljusgrön klänning med spetsbrokad ler mot oss där hon står mitt emellan två huvuden högre västerländska män iklädda brittiska livgardets uniformer. Festivalens omslagsbild är hämtad från filmen Dream Empire av David Borenstein. Yana är 24 år och har som så många andra kineser flyttat ensam från landsbygden till storstaden för att göra lyckan, med målet att bli tillräckligt rik för att kunna köpa sina fattiga föräldrar ett hus. Utan ett hus har man egentligen inte ett hem enligt kinesisk syn, förklarar hon. Och i ett Kina präglat av framgångsideologi och byggboom är det fler som tänker som hon.

Yana tar sig därför an utmaningen genom att ge sig in en av fastighetsbranschens mest dubiösa avarter. Hon ägnar dagarna åt att rekrytera utlänningar till så kallade ”White moneky”-events, det vill säga rekryteringsmässor dit potentiella köpare går för att bli underhållna av vita människor som uppträder hellre än bra, för att därigenom låta sig övertygas om ett nybyggt områdes fashionabla karaktär.

Det är en fullständigt bisarr värld Borenstein inviger oss i, en där pengar och koloniala föreställningar styr en bluffmarknad utan dess like. Männen från det brittiska livgardet är således inget annat än två inhyrda vita män som får sig en hacka för att stå och med allvarliga miner skänka lite rojalistisk glans åt ett halvfärdigt komplex av lyxlägenheter i spökstaden ”Britishville”. Men det är inte bara vita som uppträder, en svart man från Kongo förvandlas av Yana till en fransk hiphopare. I en lika osannolik som otäck scen förhandlar Yana med ett fastighetsföretag om kostnaderna för att hyra in olika personer till deras event, där de med vit hud är dyrast och de med svart hud billigare.

Det koloniala arvet ekar högt på skärmen och det är svårt att inte döma Yana för det, men så lätt låter oss inte Borenstein komma undan. Allteftersom blir det nämligen tydligt att hon inte bara är en aktör utan också ett offer i den bransch hon verkar. Som ung kvinna kämpar hon oförtröttligt medan hennes manlige kompanjon tar åt sig äran och passar på att hunsa henne. Lika mycket som de västerlänningar hon säljer in ses hon själv som en vara, en dekoration som kan öka businessen. Sakteligen får hennes framgångar så ett allt högre pris. Och i en film där allting både bildligt och bokstavligt är en fasad, ställs frågan om vad som är sant och falskt på sin spets. Självbedrägeriet är en central fråga i Dream Empire, vilka lögner är vi villiga att svälja för att våra drömmar ska bli sanna?

To Be a Miss av Edward Ellis.

To Be a Miss av Edward Ellis. Foto: Tempo

Samma frågor och teman går på flera sätt igen i filmen To Be a Miss av Edward Ellis. I den befinner vi oss i epicentrum av den venezolanska skönhetsindustrin, Miss Venezuela-tävlingen. Eller rättare sagt, vi möter några av de tusentals unga kvinnor som genom otaliga castings och deltävlingar försöker nå toppen, att bli utsedd till den vackraste kvinnan i Venezuela, och kanske i hela världen, i den efterföljande Miss Universum-tävlingen.

I landet som producerat fler Miss Universum än något annat land är just produktionen av drömkvinnan det centrala. För hon är en produkt som skapas och därefter säljs. Hon produceras genom strikta dieter, träningsscheman och för dem som går längst, en eller flera skönhetsoperationer. Hon säljer sedan drömmen om Venezuela som ett framgångsrikt och modernt land, hon säljer drömmen om att ta sig ur fattigdom och hon säljer även den feministiska drömmen om att med den manschauvinistiska kulturen som hävstång nå självständighet. Eller som en av tjejerna i filmen uttrycker det, en skönhetsmiss är en kvinna förvandlad till en barbiedocka.

Än en gång är det yta och ett västerländskt kolonialt ideal som står i centrum. För även om det är möjligt för fattiga kvinnor att genom tävlingarna, som har ungefär samma status Melodifestivalen i Sverige, nå framgång och berömmelse, så är det förbehållet de kvinnor som har vit hudfärg, eller åtminstone ett utseende som går att operera så det liknar det västerländska idealet. För de som lyckas med klassresan öppnas dock många dörrar, en före detta Miss Universum ställde till exempel upp som presidentkandidat i ett val men förlorade mot Hugo Chavéz. De flesta kvinnor som varit skönhetsmissar tvingas däremot se sitt främsta kapital rinna mellan fingrarna i takt med att de åldras. Att försöka upprätthålla samma skönhet de hade när de var i tjugoårsåldern har ett högt pris. Äktheten är genomgående satt på undantag.

Gemensamt med Dream Empire är också de finansiella intressen som ligger bakom. Drömmen om att bli en skönhetsmiss är nämligen långt ifrån gratis. Det kostar stora summor både att vara med i tävlingen och att genomföra de operationer som krävs för att ha en möjlighet att vinna – operationer som utförs av tävlingens sponsorer. De aspirerande skönhetsmissarna får själva söka dessa sponsorer, där förstås deras skönhet men även deras civilstatus och ”tillgänglighet” ökar deras chanser att få en manlig rik sponsor. Vad dessa unga kvinnor behöver göra bakom kulisserna för att verkligen bli sponsrade antyds bara i filmen, men att det finns de som blir utnyttjade på mer än ett sätt är inte en orimlig slutsats.

Edward Ellis försöker därmed inte bara förstå det fenomen han skildrar, han tar också ställning mot de tragiska effekter som följer i kölvattnet av skönhetskulten. Så möter vi till exempel en anhörig till en ung kvinna som dog på operationsbordet under en oseriös läkares skalpell. Men vi blir också genom bildtexter i dramatiskt rött mot svart upplysta om en ännu mörkare baksida av kulturen. Året innan filmen började spelas in, 2011, mördades 500 kvinnor i Venezuela på grund av våld i hemmet. Ellis menar att de två fenomenen hänger ihop, en analys som inte är svår att dela: När kvinnors främsta värde mäts i deras förmåga att vara så osanna mot sig själva som möjligt, att leva upp till ideal satta av män med den enda funktionen att vara en projektionsduk för andras drömmar och fantasier, är det inte konstigt att kvinnor blir betraktade som slit-och-släng-varor också i hemmet.

Kate Plays Christine av Robert Greene.

Kate Plays Christine av Robert Greene. Foto: Tempo

Det finns fler festivalfilmer som skildrar kvinnors villkor och öden, både som grupp och individuellt och samtidigt väver in festivalens sanningstema. I Kate Plays Christine av Robert Greene, följer vi skådespelaren Kate Lyn Shiel gå in i rollen som nyhetsankaret Christine Chubbuck som sköt sig själv till döds i direktsändning i Florida 1974. Som kvinnligt ankare med starka synpunkter på kanalens innehåll och prioriteringar, hon tyckte det var för mycket frossande i blod och olycka, mötte hon mycket motstånd från de män som hade makten. Att Chubbuck själv valde att ta livet av sig på ett sätt som förstärkte det hon ville motverka blir därför kort sagt intressant, utan att reducera tragiken i händelsen. Självmordet blev på ett sätt hennes kommentar både till den tidens tabu kring att diskutera depression och psykisk sjukdom och en gruvlig hämnd för de oförrätter hon ansåg sig vara utsatt för.

Filmen rör sig i skärningspunkten mellan dokumentär och fiktion, där det dokumentära materialet till största del utgörs av en skildring av Shiels process för att stegvis bli Chubbuck. Shiels process varvas med scener där hon och andra skådespelare improviserar fram scener tänkta att åskådliggöra hur Christine Chubbucks sista tid i livet kan ha sett ut. Inget dokumentärt material från tiden hon levde visas förrän ganska långt in i filmen, då Shiel till sist får tag på en intervju som Chubbuck gjort.

Filmen är väl långdragen och blir stundtals långtråkig men lyckas samtidigt på grund av det lugna tempot skapa en nästan meditativ stämning där vi som åskådare blir en del av Shiels förvandlingsprocess. Att följa hennes resa minutiöst tvingar oss att tänka i samma banor som hon och de andra skådespelarna för att förstå Christine. När vi ser samma scen spelas om igen genom olika tagningar, inser vi på hur många sätt en människa kan skildras och hur utlämnade vi alltid är till andra i skapandet av bilden av oss själva. När Kate Lyn Shiel blir Christine Chubbuck blir vi därför också det.

Bit för bit bygger Greene upp en spänning kring det klimax som vi vet väntar i form av självmordet och här blir vi som tittar också medskyldiga i ett slags jakt på blod och olycka. För egentligen har vi ju alla satt oss i salongen just för att se Kate spela Christine när hon tar livet av sig. Hade vi brytt oss om hennes liv om det inte var för hennes spektakulära död? Knappast, är det bistra svaret. Men vill och behöver vi verkligen se den skildras för det? Kan vi minnas Christine utan att minnas hennes död? Greene ställer fler frågor än han ger svar i denna experimentella hybriddokumentär, frågor som fördjupar diskussionen om vad som är sant och falskt och vad en människas liv är värt. Det som först framstår som en rätt seg och märklig film växer därför till intressant konst som gör sig påmind långt efter att eftertexterna klingat av.

Min Mor av Maj Wechselmann.

Min Mor av Maj Wechselmann. Foto: Tempo

I dokumentären Min Mor av svenska Maj Wechselmann skildras en annan kvinnas öde med en liknande metod. Också här följer vi en kvinnas både bokstavliga och själsliga resa, i detta fall regissörens egen, när hon åker runt i världen för att förstå sin mors liv och öde som judisk flykting under, mellan och efter två världskrig. Och även här vävs det dokumentära materialet på Maj när hon går i sin mors fotspår samman med fiktiva iscensättningar av modern, Regina Korinmanns resa. Hennes historia sammanfaller med Europas och särskilt den europeiska judenhetens historia. Wechselmann filosoferar kring sin mor och kommer med öppna och ärliga betraktelser. Det är smärtsamt och vackert när hon i ett direkt tilltal till sin döda mamma konstaterar: ”Mamma, du var så rädd för att vi båda skulle dö, så att jag blev rädd för att leva”.

Men trots att filmen är både intressant och har episoder som bränner till, når den inte hela vägen fram. I berättelsen om moderns liv är det flera bitar som fattas rent kronologiskt för att det ska bli helt sammanhängande. Men ett större problem är att det personliga i regissörens resa. Ofta kan just ett personligt tilltal vara effektivt för att göra publiken inkluderad och intresserad men i detta fall gör det att filmen inte riktigt når det allmängiltiga. De iscensatta skildringarna av händelser i moderns liv skapar dessutom mer distans än närhet och sätter dessvärre en bitvis amatörmässig prägel på filmen. Så trots ett anmärkningsvärt öde med många i sig mycket intressanta händelser berör inte Min Mor så mycket som den kanske hade kunnat göra.

Marina Abramovic in Brazil – The Space in Between av  Marco del Fiol.

Marina Abramovic in Brazil – The Space in Between av Marco del Fiol. Foto: Tempo

Ett liknande problem lider filmen Marina Abramovic in Brazil – The Space in Between, av, som skildrar den Sverigeaktuella performancekonstnärens andliga resa till Brasilien. Regissören Marco del Fiol följer konstnären hack i häl när hon testar än den ena, än den andra av ett gäng ritualer som olika delar av lokalbefolkningen i det stora landet praktiserar.

Det hör till sakens natur att sådant som religiösa och andliga fenomen bygger på den energi och kraft som skapas när människor är närvarande i ett visst rum eller på en plats, och som därför är svårt att överföra till duken. Att skildra det vi inte kan förklara, bara förnimma, som Abramovic själv uttrycket det, ställer höga krav och del Fiol lyckas inte skapa den stämning som hade krävts för att vi som publik ska få en känsla av att dela Abramovics upplevelser. Eftersom hon deltar i så många skiftande ritualer resulterar det hela i en snuttifiering av det som visas, det är på en gång för lite och för mycket av allt. Det finns dock medryckande ögonblick, Abramovic är ärlig och öppen och hennes humor är avväpnande, men man förstår tyvärr inte hennes inre resa.

Även om Abramovic själv inte står för regin är hon delaktig i produktionen av filmen. Det är svårt att inte tänka att hon sannolikt har valt performancekonsten som främsta uttrycksmedel av den anledningen att hennes styrka ligger i det som interaktionen med andra människor kan skapa. Det är i mötet med den andra som hon kan vara den brobyggare hon säger sig vilja vara. Film kan i allra högsta grad göra sin publik till delaktiga medskapare, men det är tydligt att Abramovic och del Fiol inte hittat formerna för den typen av interaktion än, här blir filmen istället en form av envägskommunikation som publiken passivt tar emot.

La Chana av Lucija Stojevic.

La Chana av Lucija Stojevic. Foto: Tempo

Ett kvinnoporträtt som däremot både engagerar och berör skildrar den legendariska flamencodansaren Antonia Santiago Amador, mer känd under sitt artistnamn La Chana, i dokumentären med samma namn av Lucija Stojevic. I en traditionellt berättad historia möter vi den nu 70-åriga La Chana i hennes hem i Spanien och får genom hennes egna ord ta del av hennes livshistoria, generöst kryddat med både bild- och videomaterial från karriärens höjdpunkter.

Utåt levde hon i sina glansdagar ett mycket framgångsrikt liv men privat var hon fast i ett äktenskap med en man som både misshandlade henne och så småningom tvingade henne att sluta dansa. ”Att hålla käften och lyda” var den enda regeln för en kvinna, förklarar La Chana. Hon växte upp i en miljö präglad av strikta könsroller, där hennes dansande var en provokativ väg till frigörelse. ”Genom dansen levde jag! Jag föddes för att dansa!”, upprepar hon vid flera tillfällen genom filmen. När hennes man senare lämnade henne hamnade hon med sin dotter på gatan men kunde snart börja bygga upp sitt liv och återvända till dansen för en comeback.

Filmen belyser hur hon som både fattig, kvinna och rom, hade överlappande identiteter som ökade hennes utsatthet. Genom denna färgstarka persona, en klassisk diva i ordets bästa bemärkelse, med underbar humor och värme, får vi följa en historia om en kvinnas begränsade livsutrymme och hur hon genom dansen skapade ett en plats där hon var fri, där hon var sin egen herre, så att säga. Och däri skapar Stojevic en nerv som gör berättelsen både allmängiltig och inspirerande.

Mycket av La Chanas historia påminner om det gäng frihetstörstande unga kvinnor av främst mexikanskt påbrå som skildras i filmen Ovarian Psycos av Joanna Sokolowski och Kate Trumbull-LaValle. Liksom flamencodansaren kämpar de här kvinnorna för att skapa ett utrymme för sig själva i en omgivning präglad av både fattigdom och snäva förväntningar på vad de som både kvinnor och latinas, kan och får göra. I en stad där de få som överhuvudtaget cyklar framförallt är män, skapar de en feministisk kvinnlig cykelbrigad som intar gatorna nattetid under paroller som ”Clitoral Mass” (Klitorismässa) eller ”Pop Your Cherry Ride”, som anspelar på att cyklande ses som olämpligt för unga mexikanska kvinnor eftersom det sägs kunna få den så kallade mödomshinnan att spricka.

Ovarian Psycos av Joanna Sokolowski och Kate Trumbull-LaValle.

Ovarian Psycos av Joanna Sokolowski och Kate Trumbull-LaValle. Foto: Tempo

Vi får ta del av några av medlemmarnas historier och vardag, bland annat får vi följa Xela dela X, grundaren och den ensamstående mamman som med en bakgrund av att ha utsatts för övergrepp nu rappar och leder de övriga. Det är en stark och medryckande film som skildrar många aspekter av kvinnornas liv. Frågor om föräldraskap, livet som immigrant, kampen för mexikaners rättigheter, kampen för kvinnors rättigheter, konstnärligt skapande, vänskap och gemenskap är allt sådant som filmen berör genom sin skildring av dessa modiga och levnadsglada unga tjejer. Det är en film som både inspirerar och stannar kvar i kroppen långt efteråt.

The Grown-Ups av Maite Alberdi.

The Grown-Ups av Maite Alberdi. Foto: Tempo

Förutom dessa kvinnoporträtt bjuder Tempo på fler filmer som skildrar grupper som vanligen inte får särskilt stort utrymme i samhället och som ofta har svårt att på egen hand göra sin röst hörd. Den ena gruppen är vuxna med Downs syndrom, som vi möter i den fina och känsliga dokumentären The Grown-Ups av Maite Alberdi.

I den följer vi vardagen på en skola för vuxna med Downs syndrom i Chile där de bland annat lär sig matlagning, att sätta på en tvättmaskin och att jobba och tjäna egna pengar. Ana María och Andrés är i 40-årsåldern och har träffats på skolan och blivit ett par. Deras högsta dröm är att gifta sig och flytta ihop men spanska myndigheter tillåter inte giftermål mellan personer med Downs syndrom. En präst erbjuder istället möjligheten att hålla en ceremoni och fest i kyrkan som liknar ett bröllop, något som paret inte nöjer sig med. Vi möter också Ricardo som sparar alla de små slantar han tjänar för att kunna köpa en egen bostad, eller som han själv uttrycker det ”för att bli någon, för att ha ett eget hem”.

The Grown-Ups är filmad med klassisk flugan-på-väggen-teknik, inga frågor ställs från regissören och inga utom filmens huvudpersoner får vara med i bild. Om någon som inte har Downs syndrom förekommer i rutan väljer Alberdi att sudda ut konturerna på denna genom att leka med skärpan så att personen inte syns. Ana María, Andrés, Ricardo och deras vänner skildras därför helt utifrån sin egen horisont, deras värld står i centrum. Frågor om vem och vad som är normalt ställs obemärkt genom kamerans närgångna sätt att visa deras liv och hur utelämnade de är till alla andra vuxna, ”de normala”, vare sig det är en välmenande familjemedlem, personal på skolan eller någon i en butik.

Det är ett inkännande porträtt av några människors vardag, så lik och så olik alla andras. Det som förblir likt är i alla fall deras drömmar, där den omöjliga kärleken berör lika mycket här som i någon annan skildring. Det enda frågetecken som uppstår är kring de etiska frågor som filmen väcker. I vilken utsträckning har de medverkande själva kunnat förstå vad det innebär att de blir porträtterade i en dokumentärfilm? Men Alberdis porträtt av dem han skildrar är genomfört med stor respekt, vilket gör att jag bestämmer mig för att det trots allt går att känna sig trygg med att de medverkande sannolikt inte kommer att ta skada av sin medverkan i filmen.

Miss Kiet's Children av Petra Lataster-Czisch och Peter Lataster.

Miss Kiet's Children av Petra Lataster-Czisch och Peter Lataster. Foto: Tempo

I Miss Kiet's Children av Petra Lataster-Czisch och Peter Lataster, möter vi en annan grupp som inte så ofta får stå i centrum, en klass skolbarn i åldrarna sex till nio år som flyttat till Holland och undervisas av den engagerade läraren Miss Kiet. Många av barnen kommer från krigsdrabbade länder och skolklassen i den lilla byn är deras första möte med det holländska samhället där de dessutom tvingas klara sig på egen hand och tala ett nytt språk.

I likhet med The Grown-Ups följer kameran närgånget barnen i deras egen höjd och inga andra vuxna än läraren förekommer i filmen. Och precis på samma sätt som i den filmen tillåts huvudpersonerna vara egna individer i en miljö där de är i majoritet och vi som publik får lov att följa med dem i deras vardag. Det är en film som tar barnen på största allvar, genom deras miner, lekar och samtal förvandlas allting till något angeläget, vare sig det gäller att hitta en lekkamrat på skolgården eller kämpa med ett mattetal. På så sätt får de vara människor och inte enbart barn och därigenom vara de vuxna jämlika, så som de förtjänar.

Men det är också en film som enligt regissörerna själva vill hylla lärarna och visa hur viktig en riktigt bra lärare är både för ett barns trygghet, välmående och utveckling, inte enbart kunskapsmässigt utan även till att bli en bra medmänniska, vilket också är till gagn för samhället i stort. Och det lyckas paret Lataster otroligt väl med. För Miss Kiet är en fantastisk lärare som tar sig an sina elever med värme och tålamod, precis som filmarna själva gör. Miss Kiet's Children blir därför en av festivalens absoluta höjdpunkter, dokumentärfilm när den är som bäst, i all sin enkelhet.

Människor som kämpar för sina rättigheter är ett besläktat tema, som vi möter i både The Borneo Case av svenska filmarna Dylan Williams och Erik Pauser och i den ryska filmen It's Getting Dark av Olga Kravets.

The Borneo Case av svenska filmarna Dylan Williams och Erik Pauser.

The Borneo Case av svenska filmarna Dylan Williams och Erik Pauser. Foto: Tempo

Den förstnämnda tar upp några aktivisters oförtröttliga kamp för att få ett stopp på avverkningen av regnskogen på Borneo i Malaysia och ställa de korrupta makthavarna till svars. Nittio procent av regnskogen har skövlats och förutom de oåterkalleliga konsekvenserna för miljön även lett till att ursprungsfolket i området förlorat både sin försörjningsmöjlighet och sin boendeplats. På grund av det riskerar även deras kultur att utarmas och falla i glömska.

Eftersom den malaysiska regimen är mycket repressiv när det gäller yttrandefrihet blir de flesta av dem som kämpar för regnskogen och ursprungsfolkens rättigheter tvungna att göra det i exil. Vi följer därför ett gäng aktivister baserade i London och i Montreal som genom metoden ”follow the money” försöker spåra upp var pengarna från den enorma timmerindustrin och dammprojekten i regnskogen tar vägen. Det är både en beklämmande och spännande historia, som lämnar en lika upprörd som hoppfull.

Som så ofta är det är en kamp som går två steg framåt och ett steg bakåt och därför måste föras långsiktigt. Samtidigt visar filmen just hur sådan tålmodig aktivism verkligen kan få effekt. Och om så få människor kan göra så stor skillnad, hur mycket kan vi inte då åstadkomma när vi går samman många fler? Det är trots allt ett uppmuntrande budskap.

Efter filmvisningen deltar även filmens regissörer och två av dess huvudkaraktärer i ett samtal med publiken. Filmen är nämligen inte ett slut på deras kamp utan tvärtom ett startskott för vidare internationell aktivism, ett tillfälle att föra budskapet vidare. Det har visat sig att även svenska banker är med och investerar i regnskogsskövlingen i Borneo och i samband med filmens premiär har nätverket Fair Finance Guide, där svenska Amnesty också ingår, just släppt en rapport om det och granskat vilka svenska banker som är aktiva i området. Publiken får därför ett vykort i handen på vägen ut med en uppmaning om att skriva till sin bank och kan så omvandla sin upprördhet till handling i en effektiv symbios mellan film och aktivism.

It's Getting Dark av Olga Kravets.

It's Getting Dark av Olga Kravets. Foto: Tempo

I It's Getting Dark är det istället fokus på de omfattande kränkningarna av yttrandefrihet och den hetsjakt på oliktänkande och oppositionella som pågår i Ryssland. Men för ovanlighetens skull är det inte aktivisterna som står i fokus i den här dokumentären, utan de som blir kvar när familjemödrar och -fäder plötsligt rycks bort och på politiska grunder anklagas för diverse brott. Vi möter till exempel Svetlana Davidovas make och deras sju barn, varav den yngsta bara är två månader gammal. Vi möter också familjen till Gennady Kravtsov, som i ett av de mer absurda fallen anklagas för att ha avslöjat hemligstämplad information i sitt CV då han sökt jobb i Sverige som programmerare för FRA. Kravtsov riskerar därför fjorton års fängelse för spioneri.

Och de är inte de enda, i flera högst tveksamma fall möter vi familjemedlemmar som lämnats kvar och försöker klara vardagen samtidigt som de kämpar för att få sin anhörig frikänd. Berättelsen om de fem familjerna varvas med en mansröst som med lugn stämma läser upp stycken ur en brevväxling mellan två fängslade föräldrar och deras son under Stalintiden. Det blir en effektiv parallell som visar hur förtryck inte har någon politisk eller ideologisk färg men det skänker också en klangbotten till familjernas upplevelser och visar universella drag i föräldra-barn-relationer. Filmen är intressant men ganska kort och det hade troligen varit än mer berörande om vi fått se lite mer av familjerna och höra mer om deras tankar kring det som drabbat dem.

Även om några av dem som fängslats tack och lov släpps fria senare i filmen, är Kravets skildring en dyster inblick i ett system som kringskär sina medborgares friheter i allt större omfattning. Just genom att skildra hur de anhöriga drabbas visar hon effektivt på hur brett hetsjakten slår och hur många oskyldiga som dras med i fallet utöver de som fängslas. Det är inte svårt att förstå varför självcensur är en av de viktigaste framgångar ett sådant repressivt system kan åstadkomma för att stöpa sina medborgare till lydiga undersåtar som inte gör något motstånd.

Ska man se något positivt är det i alla fall hur viktig just den mellanmänskliga kontakten är, hur brevskrivandet både mellan anhöriga och deras familjer men också mellan utomstående och de fängslade kant hålla modet uppe på de fängslade och deras anhöriga. Att inte bli en bortglömd fånge är just det som kan få dessa modiga aktivister och medborgare att fortsätta göra obekväma yttranden. Det finns alltså fortsatt en viktig roll för Amnesty och andra organisationer att spela, även när mörkret faller runtomkring.

Hannah Laustiola

hannah_lola@hotmail.com

Tempos hemsida finns här

reportage | 2017-03-31
Av: Hannah Laustiola