Desertörer vädjar om asyl

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008

Chris Capps hoppade av USA:s armé efter att ha tjänstgjort i Bagdad. Nu bor han i Tyskland.

I tio månader deltog Chris Capps i ett krig som han tyckte var »absurt«. Beslutet att desertera växte fram under lång tid. Men en händelse var mer avgörande än andra.
– När jag reparerade bredbandskablar i Camp Liberty såg jag att det stod Abu Ghraib på en av dem. Kanske skulle just den här kabeln användas för att skicka order om att fångar skulle torteras. Då kände jag ett personligt ansvar för vad som händer Irak.
Chris Capps är en i den växande skaran av soldater som deserterar från den amerikanska armén. Totalt deserterade 4 698 soldater under 2007, vilket är 1 400 fler än året innan.
Sedan i våras är Chris Capps gift och bosatt i Tyskland och medlem i Iraq Veterans Against the War. Jag träffar honom i den lilla tyska staden Bammental där han och hans fru varit på möte med Military Counselling Network, en organisation som drivs av den tyska menonitkyrkan och som hjälper amerikanska soldater som vill lämna armén.
– För fyra år sedan hade jag inga åsikter om Irakkriget – det var bara något som flimrade förbi på TV, berättar Chris Capps.
Då bodde Chris Capps i föräldrahemmet i Hacketstown, New Jersey. Likt många andra unga amerikaner tog Chris Capps värvning av ekonomiska skäl. Han litade på officerarna på värvningskontoret som hellre pratade om möjligheterna att få komma ut i världen och arbeta på de amerikanska baserna i Sydkorea eller Tyskland än om striderna i Irak och Afghanistan. Han sade upp sig från sitt jobb som pizzabud, skrev på ett fyraårskontrakt och fick ett collegestipendium och
5 000 dollar i handen.

Chris Capps placerades på en
amerikansk bas i Tyskland men skickades ganska snart till Camp Victory i Bagdad.
– Vi soldater levde ett relativt luxuöst liv med swimmingpool, snabbmatsrestauranger, X-box och Playstation på rummet. Men utanför murarna kämpade irakierna för sin överlevnad. Det kändes absurt, förklarar han.
Som soldat i ingenjörstrupperna var han aldrig inblandad i några strider och han fruktade aldrig för sin egen säkerhet. Motviljan att fortsätta sin militärtjänstgöring kom när han ifrågasatte de bakomliggande motiven för USA:s invasion.
– Kommunikationssystemet jag arbetade med i Irak var en mycket stor investering för USA, vilket fick mig att tro att vi inte hade för avsikt att dra oss ur Irak oavsett vad som händer i framtiden. När jag granskade argumenten för att invadera Irak och för oss att fortfarande vara kvar i Irak kom jag fram till att argumenten inte höll. Jag kände att jag hade gjort ett stort misstag som hade hamnat här, förklarar Chris Capps.
Efter en permission hemma i USA återvände Chris Capps inte till sitt förband.

En amerikansk desertör kan få upp till sju års fängelse och kan i teorin dömas till döden men det har inte hänt sedan andra världskriget.
– Jag var väldigt rädd när jag deserterade. Kollade hela tiden över axeln och var nästan paranoid.
Flera länder har uttryckt kritik liknande Chris Capps mot USA:s invasion av Irak men ingen amerikansk desertör har beviljats asyl i något land. I Kanada gömmer sig enligt uppskattning några hundra desertörer. I november förra året fick dessa ett negativt besked när Kanadas högsta domstol beslutade att inte ta upp en amerikansk Irakdesertörs begäran att få sin avslagna asylansökan omprövad. Kanada är ett av de länder som tog ställning mot USA:s invasion.

Tim Huber hjälper soldater som vill hoppa av armén.

Amerikanska soldater kan få lämna armén på grund av sin politiska övertygelse som conscientious objector, vapenvägran av samvetsskäl. Det är enligt amerikanen Tim Huber, som arbetar för MCN i Bammental, en lång och mycket krävande process och kriterierna för att klassas som vapenvägrare är högt ställda:
– Du blir intervjuad av en psykolog, en präst och en militär och är du inte absolut övertygad pacifist har du inte en chans. Det räcker inte med att du är mot Irakkriget utan du måste vara emot krig i varje form. Tycker du att det var rätt att slåss mot Hitler så passerar du inte nålsögat.
Dessutom måste soldaten fullfölja sina åtaganden i det militära under tiden som ansökan behandlas, vilket tar minst sex månader.
– Din uppriktighet testas ofta av officerarna genom att du exempelvis beordras vapenträning. Lyder du så försvårar det din ansökan, vägrar du blir du bestraffad. Och du måste bära vapen eftersom det ingår i din uniform men eftersom det kan äventyra din ansökan finns det de som väljer att inte ladda vapnet. Det finns vapenvägrare som tvingats patrullera i Bagdad med oladdat vapen vilket är ganska farligt, säger Tim Huber.

Enligt amerikanska arméns siffror, som Tim Huber menar måste tas med en stor nypa salt, är det förhållandevis få soldater som försöker få vapenvägrarstatus. Det handlar om 40-70 personer om året. Runt hälften lyckas.
För Chris Capps var det aldrig aktuellt att ens försöka.
– Mest för att jag sett hur processen går till. En kamrat till mig gjorde det och han blev behandlad som skit av sina överordnade. Det tog ett helt år innan hans ansökan godkändes – därför valde jag att desertera.
När Chris Capps återvände från Irak till sin bas i Tyskland fick han kontakt med MCN. Tim Huber berättade för honom att eftersom han för tillfället varken befann sig i en krigszon eller att hans förband inte hade order om att åka till en krigszon, så skulle han med stor sannolikhet inte hamna inför en militärdomstol.
– Militären har helt enkelt inte resurser att ställa alla som deserterar inför krigsrätt, säger Tim Huber.
MCN hjälper varje år runt 100-150 soldater som vill lämna armén.
– Även officerare som sergeanter börjar vända sig till oss. De har varit i armén i fem till åtta år och har börjat göra karriär. Att de är beredda att offra sina förmåner och sin trygghet för att de säger nej till kriget tycker jag är en tecken på att något håller på att hända, säger Tim Huber.

Chris Capps önskar att någon av alla de regeringar som fördömt kriget i Irak skulle visa det i handling och ge asyl till Irakdesertörer.
– Vad jag vet har inte asylfrågan för Irakdesertörer prövats i något EU-land. Men i slutet av 1960-talet tog de skandinaviska länderna emot många amerikanska Vietnamdesertörer och jag skulle vilja sända en vädjan till det svenska folket att göra det igen. Irak är ett tufft ställe för många personer. De vill inte behöva döda och de vill inte dö.

Text: Erik Gustafsson
Bild: Jo Metson Scott

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008