Bakom kulisserna i Vita huset

Greg Bakers film ”The Final Year” ger en unik inblick i den utrikespolitiska kretsen kring USA:s president Barack Obama under det sista året innan Donald Trump tog över i Vita huset. Roligt, engagerande och inspirerande men utan att ta upp kritiska frågor som drönarkriget och fånglägret på USA:s bas på Guantánamo, konstaterar Hannah Laustiola.

reportage | 2018-03-21
Av: Hannah Laustiola
The Final Year.

The Final Year. Foto: IMDb

Farstun till Bio Rio i Stockholm är knökfull och förväntan ligger i luften denna kalla vinterkväll när publiken den 6 mars köar till visningen av The Final Year på Tempo dokumentärfestival.

Anledningen är sannolikt inte bara den film som snart ska visas, om USA:s före detta president Barack Obamas sista år vid makten. Mer troligt är det hans FN-ambassadör som lockar besökarna, den stridbara Samantha Power, som ska delta på videolänk efter filmens slut.

Filmteamet bakom The Final Year av Greg Barker har fått unikt tillträde till Vita huset och president Obamas närmsta utrikespolitiska krets. Dokumentärens huvudpersoner är förutom Power presidentens utrikespolitiske talskrivare och rådgivare Ben Rhodes och utrikesministern John Kerry. Presidenten själv syns mest som en bifigur men när han väl dyker upp ger han ett ovanligt direkt och orepeterat intryck.

Istället för de politiska dokumentärernas sedvanliga skildring av ett historiskt förlopp, där huvudpersonerna intervjuas på en stol framför kameran, är detta ett närgånget porträtt av ett skeende i realtid.

Kameran följer allt från skollämningar till statsbesök. Ibland fångas karaktärerna i farten och ibland talar de direkt med regissören på ett informellt manér. Som åskådare får vi följa med som den berömda flugan på väggen bakom kulisserna i de korridorer, som kanske mer än någon annan plats symboliserar världens maktcentrum. Dokumentären ger en inblick i hur vardagen kan se ut för toppolitiker, med fokus på de mindre glamorösa delarna av jobbet. Med humor fångas alldagliga händelser, som när en medarbetare till Rhodes påpekar att det ligger en stor kackerlacka på rygg bakom hans stol, eller när presidenten blir tillfrågad om äktenskapsråd efter en föreläsning.

 I ”The Final Year” får publiken följa med på möten när USA:s utrikespolitik läggs fast.

I ”The Final Year” får publiken följa med på möten när USA:s utrikespolitik läggs fast. Foto: IMDb

Det är roligt, engagerande och inspirerande. På en gång både hoppfullt och sorgligt. För den som bryr sig om mänskliga rättigheter och demokrati blir en sak tydlig: De personer som porträtteras har en uppriktig vilja att förändra världen till det bättre, lösa konflikter och bidra till att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Med facit i hand vet vi att de inte alltid lyckades. Men att den nuvarande administrationen inte tycks dela dessa visioner överhuvudtaget, skapar en känsla av vanmakt.

Är det då ett hyllningsporträtt vi ser? Som så ofta beror svaret på hur man ser på saken. Å ena sidan är det inte en dokumentär vars syfte är att ställa makthavare till svars eller söka en sanning om något i det förflutna. Snarare är det en film som skildrar ett team, en process, en tid. Innehållet styrs därför i första hand av huvudpersonernas reaktioner på det som sker medan kameran rullar.

Å andra sidan framstår det trots det, i viss mån som en okritisk skildring. För med ett helt års filmat material är klippningen central. Och de scener som valts ut skildrar, med ett mindre undantag, en avsaknad av kaotiska situationer eller konflikt. Regissören ställer också frågor till huvudpersonerna i en del av samtalen, även om vi som publik oftast inte får höra frågorna. Med det i åtanke kan man konstatera att inget uppenbart negativt ges utrymme.

Detsamma gäller för det efterföljande samtalet. När eftertexterna klingat av dyker Samantha Powers ansikte upp på duken igen. Samtalet anordnas av tankesmedjan Arena Idé och fokus är därför inte på själva filmskapandet. Istället handlar det om innehållet och politiken när Lisa Pelling leder samtalet. Och just därför är det synd att Samantha Power inte får de kritiska frågor som hade gått att ställa. För med hennes och det övriga teamets idealistiska inställning måste det rimligtvis ha uppstått krockar i konfrontationen med den politiska verkligheten.

Samantha Power och Barack Obama i ”The Final Year”.

Samantha Power och Barack Obama i ”The Final Year”. Foto: IMDb

Som i en scen, när Samantha Power besöker Nigeria för att diskutera terrorgruppen Boko Harams framfart. Det är viktigt att ”respektera mänskliga rättigheter på marken så att inte fler terrorister skapas” förklarar Power. Hur hon ser på Obama-administrationens omfattande användning av drönare för utomrättsliga avrättningar av misstänkta terrorister, hade därför varit intressant att få veta. Likaså hur hon ser på administrationens misslyckade försök att stänga det amerikanska fånglägret Guantánamo Bay på Kuba, där terroranklagade personer fortfarande hålls fängslade utan rättegång.

Samtidigt åstadkom Obama och hans team även positiva förändringar. Under hans tid vid makten blev samkönade äktenskap tillåtna i USA och han genomförde en reform som öppnade upp för jämlik militärtjänstgöring för hbtq-personer. Till skillnad från sin föregångare samarbetade hans administration även med den internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Det utrikespolitiska teamet försökte också sätta de människor vars liv berördes av deras beslut i centrum, konstaterar Power som en kommentar till de många besök och samtal med människor ”på marken” som hon och de övriga genomförde.

Efter filmen arrangerade Arena Idé ett samtal med Lisa Pelling, Ginna Lindberg och Eric Sundström  där Samantha Power medverkade på skype.

Efter filmen arrangerade Arena Idé ett samtal med Lisa Pelling, Ginna Lindberg och Eric Sundström där Samantha Power medverkade på skype. Foto: Hannah Laustiola

Obamas eftermäle är helt enkelt mångfacetterat och kommer säkerligen debatteras flitigt de kommande åren. Men just Guantánamo och krigföringen med drönare, är av många betraktade som några av hans största misslyckanden, även om Syrienkriget ofta toppar listan.

Och där är Samantha Power självkritisk, liksom i förhållande till kriget i Jemen. Vad gäller Syrien berättar hon att de hade stora meningsskiljaktigheter angående ett militärt ingripande, vilket hon förespråkade för att skydda de civila. En av anledningarna till att det inte blev så var brist på stöd från europeiska stater, säger hon.

Med kriget i Jemen var det tvärtom; där försökte de påverka den Saudiledda koalitionen i positiv riktning men i efterhand tycker hon att USA borde ha dragit sig ur långt innan Trump tog över makten i Vita huset. I mars 2015 inledde Saudiarabien tillsammans med ett tiotal andra länder, med stöd av USA och Storbritannien, militära operationer för att bekämpa houthi-milisen som hade tagit kontroll över stora delar av norra Jemen. Flygkriget har krävt många civila dödsoffer. Får man tro Power var Obama dock akut medveten om deras tillkortakommanden. Enligt henne bar han ständigt runt på ”de humanitära konsekvenserna av sina beslut”.

Men det är lätt att bli förblindad av ett så viljestarkt och inspirerande team, med presidenten själv som den (åtminstone i Europa) så omtyckta herren på täppan. Samtidigt är det förstås så, att en ledare med så högt ställda förväntningar på sig som Obama, oundvikligen kommer falla ned från den höga tronen i mångas ögon. En ledare som däremot från början avvisar idealistiska strävanden efter en bättre värld, kommer förstås möta ilskna reaktioner. Men besvikelse eller anklagelser om hyckleri kommer inte vara en av dem.

Oavsett vad domen blir över Obama-administrationens utrikes- och säkerhetspolitik, kan i alla fall ingen ta ifrån den här filmens karaktärer deras genuina engagemang och vilja att förändra. Som Samantha Power sammanfattar det hela: ”It’s a film about caring and trying”.

Det finns också åtskilligt intressant som Barker lyckas förmedla om toppolitikens natur. Det kommer visserligen inte som någon överraskning att de personer en president omger sig närmast med har ett betydande inflytande. Men det är ändå fascinerande att få det bekräftat.

Den då endast 39-årige talskrivaren Ben Rhodes, hade en central roll i att sätta tonen för Obamas retorik. Med tanke på vältaligheten i Obamas tal, vilket också kom att bli ett av hans främsta kännetecken, känns det logiskt att Rhodes drömde om en författarkarriär. Men Rhodes hade större makt än så och tycks själva ha kunnat initiera olika politiska processer. Upptiningen av de amerikanska relationerna till Kuba var till exempel en av Rhodes hjärtefrågor som han drev hårt.

 Samantha Power i diskussionen efter filmen.

Samantha Power i diskussionen efter filmen. Foto: Hannah Laustiola

Hur de utrikespolitiska prioriteringarna egentligen går till, får Eric Sundström, Margot Wallströms förre detta talskrivare, svara på i det efterföljande samtalet till filmen. Han hänvisar till något Hillary Clinton sagt. Först måste man ”ta hand om den skit man ärver”, sedan måste man hantera ”det som råkar hända” och först i tredje hand kan man fokusera på det som man själv vill åstadkomma.

Det står också klart hur snabbt utvecklingen kan vända. Det som upplevs som en självklarhet idag, kan vara förpassat imorgon. Sveriges radios före detta Washingtonkorrespondent, Ekots utrikeschef Ginna Lindberg, konstaterar att känslan efter filmen är surrealistisk. Det är svårt att greppa att filmen spelades in för bara knappt två år sedan. Samtidigt framhåller hon att Donald Trump inte hunnit (kunnat?) ändra så mycket av Obamas utrikespolitik i praktiken. Däremot skiljer sig Trumps tonfall, tonvikt och prioriteringar på alla tänkbara sätt från Obamas.

Och visst är det mycket som hänt det gångna året, sedan president Trump tog över i Vita huset. När Lisa Pelling frågar Power om reaktionerna på filmen berättar hon att vissa gråtit och vissa varit fyllda av energi. Skämtsamt berättar hon även att några har sett den som en skräckfilm, med henne själv, Kerry, Rhodes och Obama som de oförstörda ungdomarna som går runt i det stora huset, alltmedan publiken vet att en yxman gömmer sig i köket…

FN-ambassadören Samantha Power, utrikesminister John Kerry och president Barack Obama i ”The Final Year”.

FN-ambassadören Samantha Power, utrikesminister John Kerry och president Barack Obama i ”The Final Year”. Foto: IMDb

Obama själv verkar däremot optimistisk om framtiden. I filmens slutscen, när det står klart att Donald Trump kommer bli hans efterträdare, konstaterar han lakoniskt att historien inte följer en rak, utstakad väg. Den tar sina kringelikrokar men i slutänden leder vägen framåt, mot en mindre våldsam värld. ”Pendeln kommer att svänga tillbaka” säger Obama och ler in i kameran.

Hannah Laustiola
[email protected]

Fotnot: Filmen finns att se på strömningstjänster i Sverige.

Läs mer från Amnesty Press

Vem bryr sig om Jemen? (14 juni 2017)

USA:s nästa president? (6 november 2016)

En försummad chans (9 september 2013)

Mord i lönndom (26 februari 2013)

reportage | 2018-03-21
Av: Hannah Laustiola