USA:s nästa president?

I ”Drottningen av kaos” granskar Diana Johnstone presidentkandidaten Hillary Clintons politiska gärning med fokus på utrikespolitiken. Tyvärr hamnar Johnstone i resonemang där Clintons fiender ses som värda att försvara även om boken trots detta har sina poänger.

böcker | 2016-11-06
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016
Utrikesminister Hillary Clinton följer operationen när Usama bin Ladin dödas.

Utrikesminister Hillary Clinton följer operationen när Usama bin Ladin dödas. Foto: Pete Souza/White House

Bok: Drottningen av Kaos. Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik
Författare: Diana Johnstone
Översättning: Lars Ohlsson
Förlag: Karneval förlag

När det stod klart att Demokraterna i USA skulle nominera Hillary Clinton till presidentkandidat, sedan socialisten Bernie Sanders hade gett upp kampen, var det många som uttryckte stor glädje. Det var dock inte Clintons politik som stod i förgrunden utan det faktum att hon är kvinna och det därmed fanns möjlighet att en kvinna för första gången skulle ta plats som chef i Vita huset. Ebba Witt-Brattström var överlycklig i Expressen den 24 juli 2016 och skrev under rubriken ”Kära syster!”: ”Shit, jag har fått nog, och jag beundrar dig, Hillary, som orkar kämpa på” och avslutade ”Alla vi som hoppas på dig som president i världens mäktigaste land. Vote for Hillary!”.

Kön har förvisso betydelse och symboliskt betyder det naturligtvis en del vem som styr i USA. Å andra sidan har kvinnor i årtionden innehaft de högsta ämbetena i en rad länder i Latinamerika liksom i Sydasien och Sydostasien och en studie skulle visa att det är politiken som avgör eftermälet för en president, inte könet.

Nästa år går Frankrike till presidentval och det är väl få som okritiskt skulle utbrista ”Nu är det äntligen dags för en kvinna i Élyséepalatset” utan att samtidigt fundera på om Front Nationals Marine Le Pen är den kandidat som känns som ett hopp för den franska republiken.

För den som inte är inbiten biologist så finns det anledning att behålla en stark dos av skepsis mot demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton och vad hennes politik står för. Detta oavsett hur mycket fasa republikanen Donald Trumps olika uttalanden än inger.

Drottningen av kaos.

Drottningen av kaos. Foto: Karneval förlag

Det behövs böcker som vill granska vad den tidigare senatorn och utrikesministern har gjort i sin politiska gärning. Diana Johnstones Drottningen av Kaos. Hillary Clinton och USA:s utrikespolitik bör därför välkomnas men för ordningens skull bör det påpekas att jag var mycket kritisk mot Diana Johnstones förra bok ”Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser” (på svenska 2004) som jag ansåg var ett försök att förfalska historien kring krigen på Balkan.

Med detta sagt så är jag ändå nyfiken på vad Diana Johnstone ska finna i sin granskning av politikern Hillary Clinton som har varit en dokumenterad krigsivrare, inte bara genom att hon röstade för George W Bushs anfall mot Irak, en attack år 2003 som ledde till en ockupation som fått förödande konsekvenser där vi denna höst ser ett av resultaten i slaget om Mosul, utan också i sitt agerande i till exempel Libyen. Clinton har också deltagit i beslut om utomrättsliga avrättningar och är troligen genom Clinton Foundation, som hon driver tillsammans med maken Bill, en mutkolv. Hillary Clintons förhållande till sanningen är också välkänt svajig. I DN den 9 september pekar Michael Winiarski på hur Clinton i debatten med Trump föregående dag sagt att USA ”aldrig mer” kommer sända markstyrkor till Irak och Syrien om hon blir vald. ”Hon nämnde inte att USA i dag har 6 000 soldater i Irak och minst 300 i Syrien” påpekar Winiarski syrligt.

Busskursreklam från Amnesty i USA år 2012.

Busskursreklam från Amnesty i USA år 2012. Foto: Amnesty International

Johnstone har en passionerad avsky för USA:s utrikespolitik och ger många exempel på hyckleriet där vackra ord om mänskliga rättigheter och inte minst kvinnors rättigheter läggs ut som dimridåer för helt andra intressen. Och Johnstone spyr galla över Suzanne Nossel, som hämtades från Clintons utrikesdepartement för att år 2012 bli chef för Amnesty Internationals sektion i USA innan hon efter ett år fick sparken från Amnesty.

Då hade Amnesty hunnit hylla Natos krigsinsatser i Afghanistan för kvinnors rättigheter vilket väckte en rad protester som Amnesty i USA försökte bemöta.

Johnstone hyser en speciell avsky för Pussy Riot, det ryska performancekollektiv som har retat upp president Vladimir Putin. Johnstone noterar att ”hela kören av västliga medier, popstjärnor och ett urval av självutnämnda humanister” gick samman för att år 2012 engagera sig för Pussy Riot när de skulle åtalas för att ha gått in i ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva och där framfört en punkbön. Det ska medges att Johnstones resonemang om religionsfrihet kontra protestaktioner förtjänar en seriös diskussion och naturligtvis bör Amnesty och andra människorättsorganisationers ställningstaganden nagelfaras och diskuteras.

Politiska performancegrupper som Pussy Riot och Femen vill medvetet provocera och utmana religionen och makten. Pussy Riots föregångare Vojna blev bland annat kända för en aktion där de hade offentliga samlag på ett museum. Johnstone har inte mycket till övers för deras metoder och varnar för att västliga regeringars stöd till dessa grupper och ”vulgär exhibitionism” kan ge spridning åt både ”misogyna uppfattningar om 'frigjorda kvinnor' som hysteriska megäror” och att ”det liberala Väst håller på att sjunka ned i total dekadens”.

Avskys av Diana Johnstone. Här är Pussy Riot på Röda torget i Moskva den 20 januari 2012.

Avskys av Diana Johnstone. Här är Pussy Riot på Röda torget i Moskva den 20 januari 2012. Foto: Denis Bochkarev/Wikipedia

Avaaz är ett diffust kampanjnätverk, som påstår sig ha 43 miljoner ”medlemmar”, och organiserar protestaktioner på nätet med stor uppslutning och bland annat engagerade sig för Pussy Riot. Johnstone noterar att Avaaz budskap var långtgående: ”Låt oss gå samman nu och visa Putin att världen kommer att ställa honom till svars och kämpa för förändring tills Ryssland befrias.” Och Johnstone undrar syrligt hur Ryssland ska ”befrias”: ”Genom en flygförbudszon? Med hjälp av amerikanska drönare?”

Svagheterna hos Johnstone är dels överdrifterna och dels att de som är USA och Hillary Clintons fiender skönmålas. Bilden av Vladimir Putin, ”folkvald president” och utvecklingen i Ryssland förenklas och Johnstones påstående att USA:s fångläger på Guantánamo inte fått lika stor uppmärksamhet av Amnesty som Pussy Riot känns som en retorisk överdrift som ligger långt från verkligheten.

Johnstone går också till attack mot hbtq-lobbyn och menar att USA använder frågan om universella hbtq-rättigheter som ett sätt att dölja problem i hemlandet och anser att ”Hillary Clinton tycks vara övertygad om att världens framåtskridande är beroende av att Amerika talar om hur alla ska bete sig, från bönestunden till sovrummet”. När det gäller kampen för hbtq-rättigheter så framstår Johnstone i bästa fall som okunnig, i sämsta fall som inskränkt.

När det gäller konkreta redovisningar av Hillary Clintons agerande så är Johnstone någorlunda övertygande i beskrivningarna av Clintons agerande vid kuppen i Honduras 2009 och kriget mot Libyen 2011 där Nato och dess allierade, Sverige och en rad arabstater, missbrukade ett FN-mandat för att med hjälp av rebeller byta regim och kasta ut Libyen i ett kaos.

Kriget i Libyen kännetecknades av propaganda. Här ett exempel när Khadaffi påstods utrusta sina soldater med viagra för att de skulle våldta kvinnor. Dessa uppgifter valde Amnesty International och Human Rights Watch att inte fästa någon tilltro till.

Kriget i Libyen kännetecknades av propaganda. Här ett exempel när Khadaffi påstods utrusta sina soldater med viagra för att de skulle våldta kvinnor. Dessa uppgifter valde Amnesty International och Human Rights Watch att inte fästa någon tilltro till. Foto: Daily Mail.

Värdet av hennes beskrivning av propagandalögnerna för att motivera Libyenkriget förtas dock av skönmålningen av Libyens ledare sedan 1969; Moammar Khadaffi (Ghadaffi) som mördades efter att hösten 2011 ha tillfångatagits av rebellerna. Clinton ska då ha utropat ”Vi kom, vi såg, han dog!” Enligt Johnstone var Khadaffi ”verkligen en 'vägvisare', inte en diktator” med ett ”egenartat experiment” där direkt demokrati ingick. Om vi bortser från Khadaffis något excentriska stil så väljer Johnstone att bortse från ledarens hänsynslösa envälde och att hans afrikanska union-vision också inkluderade stöd till ”revolutionärer” som Charles Taylor, som utbildades i Libyen innan han 1989 återvände till Liberia och kastade in delar av Västafrika i ett förödande krig som pågick i nästan 15 år.

På samma sätt fördunklar och förenklar Johnstone händelserna före, under och efter folkmordet i Rwanda 1994. Hon gillar också konspirationer, som ”en vild, men förbisedd, hypotes” att ukrainska nationalister sköt ner det civila planet MH17 då de trodde att det var ett plan med Vladimir Putin ombord.

Och det numera upplösta äktenskapet mellan Clintons medarbetare Huma Abedin (muslim) och sexskandalpolitikern Anthony Weiner (jude) ses av Johnstone som en del av ”en allians de facto mellan Saudiarabien och Israel”. Ibland kan inte Johnstone låta bli att utan källhänvisning också vidarebefordra uppgifter som ska skada tilltron till Clinton, som på sidan 88: ”Det uppges att hon en tid tog sin tillflykt till New Age-recept för empowerment ('egenmakt') och sökte andlig styrka via religion och mystiska upplevelser.”

Den 9 november kommer världen vakna upp till ett färdigt resultat i presidentvalet i USA. Det har varit en historiskt smutsig kampanj mellan två kandidater där den ene, Donald Trump, står för något nytt och oförutsägbart i politiken. Komikern och libertarianen P J O'Rourke har uttryckt väljarnas dilemma så här: ”I år är Hillary Clinton det näst värsta som kan drabba den amerikanska republiken” och han konstaterade att ”hon har fel om nästan allting men hon har fel inom normala parametrar”.

Johnstones bok påtalar en rad tveksamheter i Hillary Clintons politik men den världsbild Johnstone har, där USA:s fiender ses i ett förskönande ljus, gör att det lovliga uppsåtet går vilse.

Ulf B Andersson

Detta är en vidareutvecklad version av text från Amnesty Press nummer 3/2016

böcker | 2016-11-06
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016