Kärleken till människorna i ett krångligt samhälle

I sin nya bok ”Sammetsdiktaturen” skildrar Anna-Lena Laurén vårt grannland i öster. Det handlar både om det politiska styret i Ryssland och vardagliga episoder i ett land där ”njet” inte alltid betyder nej.

Anna-Lena Laurén är sedan 2016 Dagens Nyheters Rysslandskorrespondent, bosatt i Sankt Petersburg. År 2015 tilldelades hon Publicistklubbens pris Guldpennan för "engagerande rapportering med lyskraft och språklig rikedom". Foto: Oksana Yushko

Bok: Sammetsdiktaturen: motstånd och medlöpare i dagens Ryssland
Författare: Anna-Lena Laurén
Förlag: Norstedts

En av mina favoritkrönikörer och journalister är Anna-Lena Laurén som skriver i Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet. Hennes krönikor om vardagslivet i Ryssland får mig att både skratta högt och förfäras. Det är väldigt tydligt att hon har djup kännedom om och känner kärlek till landet och människorna även om hon ibland kan vara lite generaliserande. Anna-Lena Laurén besökte Ryssland första gången 1996 och återvände sedan flera gånger för att till sist flytta dit 2006. Hon har skrivit flera böcker och nu kommer Sammetsdiktaturen: motstånd och medlöpare i dagens Ryssland.

Ordet sammetsdiktatur kan leda tankarna till något som är lite mjukare men styret i Ryssland kan knappast betraktas som mjukt. Enligt Laurén beskriver det ryska uttrycket barchatnaja diktadura en skillnad mellan totalitärt och auktoritärt, och hon menar att Ryssland är det senare. I Ryssland är mycket tillåtet och man kan ofta kritisera men om du uppfattas som fiende får du problem.

Foto: Norstedts

Exempel på det är oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj som tagit till uppgift att avslöja korruption och nu sitter fängslad under hårda villkor. En annan är Jurij Dmitrijev, historikern som ägnat mycket tid åt att avslöja Stalintidens massgravar i Karelen och först fick mycket uppskattning för sitt arbete. Men när Vladimir Putin kom till makten stängdes eller begränsades tillgången till arkiven. Dmitrijev anklagades på falska grunder för pedofili och avtjänar även han ett långt fängelsestraff.

Boken handlar mycket om språk och vad som kan tolkas in i ord och uttryck och hur man förstår dem eller inte. När vi i svenskan säger nej så tror jag de flesta vet vad det betyder och vad vi menar. Så enkelt är det inte i ryskan.

Ett väldigt roligt kapitel handlar just om ordet njet som vi nog alla tänker betyder nej. Laurén ger flera beskrivningar av samtal med olika typer av servicepersonal, bland andra de vid sopsorteringen när hon vill lämna PET-flaskor och får ett njet till svar när hon frågar om de tar emot och efter diverse dividerande får svaret: njet, vi tar emot. Laurén menar att varför ryssar så gärna använder ordet är att de gillar att argumentera. Och då kan man starta, som hon skriver, ett lite trevligt gräl med att säga njet!

Anna-Lena Laurén beskriver Ryssland som ett samhälle där det på ytan sägs en sak men under något annat. Det gör att kulissen blir ett normaltillstånd och till slut reagerar ingen på de uppenbara lögnerna utan säger bara ja, ja, vi vet.

Många gånger när jag läst Lauréns krönikor har jag undrat över hur hon står ut med att bo i ett samhälle som verkar så krångligt. Hon svarar själv på det genom att säga, visst det vore enklare att bo i Europa, men ett mycket mindre intressant liv. Och det kan jag hålla med om efter att ha läst denna bok.

Andrea Bodekull
[email protected]

Fotnot: En något kortare version publiceras i nummer 2/2021.

Se också
Putins mardröm (Utrikesbyrån i SVT om Aleksej Navalnyj)

Läs också
Pris till Jurij Dmitrijev (Amnesty Press 22 september 2020)

Det fria ordet i Ryssland i fokus för ny skriftserie (Amnesty Press 31 maj 2018)