Rädslan som dödar
reportage | 2009-11-23 |
Foto: Ola Kjelbye
Prinsesstårtan sprutar ur fyra munnar som drar diskriminerande skämt om invandrare och homosexuella om vartannat när Riksteaterns föreställning ”No tears for queers” med skärande tydlighet synliggör de normer som gör hatbrott möjliga.
Det är teaterdagar och den sällsynta senhöstsolen glittrar i vattnet när tunnelbanetåget närmar sig slutstationen Norsborg. Trots detta kryllar det av människor som valt att spendera dagen i Riksteaterns lokaler i Hallunda. Ett litet lämmeltåg strömmar till och inomhus är det trångt om saligheten. Det blir snabbt fullsatt i salong fyra och föreställningen kan börja.
Scenbilden är enkel. Fyra stolar, något bord, lite annan rekvisita och så fyra aktörer: Mårten Andersson, Mattias Brunn, Peter Lorentzon och Helena Sandström. Skådespelarna går in och ut ur olika roller, spelar både offer och förövare i denna pjäs om hatbrottens yttersta konsekvens: Mord.
Laramie, Göteborg och Katrineholm. I var och en av städerna har unga män mördats för sin sexuella läggning. Brutala mord som är svåra att ta till sig. I Laramie hade förövarna blodstänk och köttslamsor på jeansen, det hade stänkt när de misshandlade Matthew Shepard och band honom vid ett staket ute på prärien. I Katrineholm skar två bröder halsen av Johan Pettersson två gånger, knivhögg honom och dumpade kroppen i en dagbrunn med byxor och kalsonger neddragna. I Göteborg blev Josef Ben Meddour torterad med elpistol av två satanister som sedan sköt honom i ryggen. Handlingar som i Sverige ”knappt blev mer än notiser” men som i USA startade ett mediedrev och en rörelse med målet att ingen ska behöva dö för sin sexuella läggning. För den han/hon är.
De fyra aktörerna växlar mellan att spela offer och förövare. Foto: Ola Kjelbye
Pjäsen ger mordets praktik en obehaglig tydlighet som samtidigt känns nödvändig. Snyftningar hörs från flera håll i publiken. Många har kanske själva erfarenheter av trakasserier, men man behöver inte ha det för att känna illamåendet stiga upp i halsen - morden framstår som ett sätt för förövarna att göra sig av med en smitta de tycker sig ha fått när offren visat dem uppskattning. Män ska inte gilla män.
Något som bryter av bra genom pjäsen är det som regissören Nina Wester har valt att kalla bubblor, små episoder som visar de normer och den jargong som skapar ett samhälle där det är okej att pika, trakassera, misshandla och, i slutänden, mörda homosexuella. I publiksamtalet som RFSL Ungdom håller efter pjäsen framkommer att flera åskådare tycker att bubblorna är ett bra komplement till handlingen som annars håller sig väldigt nära Johan Hiltons bok med samma namn.
Fotbollsnärhet. Foto: Ola Kjelbye
Accepterad manlig närhet i form av våld och hets och fotbollsyra är en bubbla, den kväljande blandningen av prinsesstårta och diskriminerande vitsar en annan, som dessutom blir fysiskt äcklig för främsta raden som får tårtstänk på sig.
Hatbrottens utbreddhet blir tydlig när protokoll efter protokoll över mord, våld och trakasserier mot homosexuella läses upp, varje vitt papper från rättegångarna som faller till marken - en person. Och våldet i handlingen ackompanjeras ibland av tonerna från Arvo Pärts ”Alina” - ett stillsamt stycke klassisk modernism där sluttonen vibrerar mot tystnaden efter brotten som begås.
Pappersarken blir symboler för alla de som utsatts för hatbrott. Foto: Ola Kjelbye
– Min son dog för dina fördomars skull, säger Matthew Shepards pappa till killen som slog och slog tills inget livstecken syntes.
Familjen lät mördarna få livstidsstraff istället för dödsstraff - för att visa nåd för den som inte själv kan göra det. Under rättegången kom en pastor med sina anhängare och predikade att Matthew blivit straffad av Gud för sitt beteende: No tears for queers. Och här görs en snygg passning till Sveriges motsvarigheter pastorerna Åke Green och Ulf Ekman. Green som sagt att homosexuella är som en cancersvulst på samhällskroppen och Ekman som menar att homosexuella bär upphov till aids.
De svenska predikanterna skulle behöva uppleva det som den amerikanske pastorn fick erfara: ett tåg bestående av vitklädda änglar kom vandrande, ställde sig framför pastorn och hans anförvanter, fällde ut de stora vita vingarna och dolde plakaten.
Scenen där pastorerna förenas i åsikten att homosexuella inte har rätt att leva. Foto: Ola Kjelbye
När foton av de tre mördade under tystnad sätts upp på scenen som en sista gest är det svårt att inte känna av gråten i halsen. Flera ansikten har tårar rinnande nedför kinderna när skådespelarna får stående ovationer.
– Jag är helt slut, säger en man i raden nedanför och blir omkramad av vänner.
Scenen ser ut som ett slagfält, och det är lite så det känns som att det är i hela samhället: ett slagfält i kampen för den mänskliga rätten att få vara sig själv fullt ut och i alla sammanhang utan att för den skull riskera livet.
Fotografier av de mördade blir ett starkt avslut på en viktig pjäs.
Foto: Emma Lundström
I samtalet efteråt kommer flera viktiga tankar fram. Hur normerna befästs hela tiden och hur lätt hänt det är att skratta med när någon drar ett skämt på arbetsplatsen - i skolan, i vänkretsen - som vi nyss skrattade åt blandningen av prinsesstårta och obehag. Hur svårt det är att säga ifrån och göra sig obekväm, när det är det enda som hjälper: att sakta men säkert förändra normerna - aldrig acceptera trakasserier och förtryck, aldrig hålla med eller vara tyst.
Hatbrottens fundament ligger i samhällsnormerna, när någon bryter normen måste den personen tryckas tillbaka. Och möjligheten för förövaren att utsätta offret ligger ofta i att människorna runt omkring - de som samtalsledarna kallar väktare - inte ingriper utan låter saker ha sin gång. Blundar.
Fotografiet av Josef Ben Meddour. Foto: Emma Lundström
Den absolut största andelen hatbrott utgörs av trakasserier i form av skällsord skrivna på skåpet på arbetsplatsen eller skolan, verbala kränkningar och påhopp via msn eller sms. Det är viktigt att komma ihåg eftersom det är där det börjar. Idag har 50 procent av Sveriges hbt-befolkning blivit utsatta för någon typ av trakasserier. Av dem som blivit utsatta för våld är det bara 12,5 procent som anmäler. En till tio procent av de anmälda brotten leder till fällande dom.
– Samhället har vissa strukturer och normer, men vi kan förändra dem, säger en av samtalsledarna och när vi lämnar lokalen är det flera som pratar om att den här föreställningen borde spelas på alla högstadie- och gymnasieskolor runt om i landet.
Som mest homofob är man när man är 14 år och kille har en av samtalsledarna sagt. Och 80 procent av förövarna, när det handlar om hatbrott, är män. Börja redan på dagis. Gör en anpassad föreställning. Sluta dela upp världen i rosa och blått. Fråga inte efter kön, fråga efter person. Ät inte prinsesstårta om det innebär att du måste skratta åt skämt på någon annans bekostnad: det kan gälla livet.
Text: Emma Lundström
Fotnot: Föreställningen arrangeras av fyra föreningar i samarbete med Riksteatern: Amnestys Stockholmsdistrikt, Män för Jämställdhet Stockholm, Stockholms FN-förening och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR). Föreställningen turnerar nu runt om i landet och kommer närmast att spelas i Vilhelmina, Umeå, Luleå, Piteå och Haparanda. För den som befinner sig i Stockholm är det februari 2010 som gäller.
Se spelplanen här på Riksteaterns hemsida
reportage | 2009-11-23 |