Mexikanska divor, kärlek på fotbollsplanen och Mr. Gay Syria på årets Cinema Queer
För åttonde året i rad visar Cinema Queer International Film Festival i Stockholm normbrytande, överraskande och utmanande queerfilm från hela världen. Den 25 september öppnar festivalen. Amnesty Press har sett några av filmerna och pratat med en av festivalcheferna.
reportage | 2018-09-24 Av: Clara Lee Lundberg |
Cinema Queers festivalchefer Oscar Eriksson och Melissa Lindgren. Foto: Anna Josefsson
När jag läser programmet för Cinema Queer Festival 2018, en dryg vecka efter valet i Sverige, kan jag inte låta bli att tänka tanken; det här måste vara en mardröm för Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman. Filmerna skildrar asylsökande hbtq-aktivister, transsexuella bodybuilders, genus-terrorister som sjunger funk, och en massa andra människor som spränger gränserna för vad nationalitet, etnicitet, sex och könsidentitet kan vara.
Melissa Lindgren, en av Cinema Queers grundare och festivalchefer, säger att festivalen under årens gång hittat sin egna form.
– När vi började för åtta år sedan var vi mer som en konventionell filmfestival, vi visade filmer i vanliga biografer, hade några samtal efter visningarna och eventuellt någon fest. Under de senaste fyra åren har vi börjat däremot börjat experimentera mer genom att till exempel hitta nya och oväntade visningslokaler och bjuda in gäster eller artister som kan komplettera filmerna. Genom att jobba på det sättet har vi kunnat skapa våra egna rum, säger hon.
Öppningsfilmen Chedeng&Apple. Foto: IMDB
Festivalen invigs den 25 september i ett stort cirkustält i Tantolunden med olika överraskningsakter och öppningsfilmen” Chedeng & Apple”, som av arrangörerna beskrivs som en filippinsk ”Thelma & Louise”, Ridley Scotts amerikanska film från år 1991. Vidare kommer man kunna se romantisk bögfotbollsfilm i Katarina Södras gymnastiksal och queerporrfilm i ett darkroom på klubben Garaget i Slakthusområdet. Att porrfilm är en del av festivalens utbud tycker inte Melissa Lindgren är något konstigt. Att någon skulle kunna hävda att det kan spä på fördomar om hbtq-personer som ”översexuella” eller ”sexfixerade” menar hon inte är ett problem.
– Att vi visar porrfilm är inget nytt för i år. Vi tycker att det är en viktig del inom queerfilmen som genre, det är viktigt att visa annan sexualitet än den heterosexuella. Det är ju inte direkt kommersiell bögporr vi visar, vi har valt rätt experimentella porrfilmer med konstnärlig höjd. Om någon inte gillar det så behöver hen inte köpa biljett till den visningen helt enkelt. Vår huvud-målgrupp tror jag uppskattar att vi visar erotisk film också, det är dem vi bryr oss om, säger Melissa Lindgren.
En av porrfilmerna, som även har politiska undertoner, är den brasilianska kortfilmen ”O Porteiro do dia / The Daytime Doorman” av Fábio Leal. Den handlar om den vita medelklass-slackern Marcelo som har spanat in den svarta portvakten Márcio som jobbar i det gated community där Marcelo bor med sin kompis.
Márcio är gift tvåbarnspappa som bor i en förort till Recife, staden där filmen utspelar sig, och mellan dem finns den typiska, tydliga brasilianska (och universiella) hierarkin som bygger på klass, hudfärg och ekonomisk status. Marcelo lyckas dock få skjuts med Márcio på cykel till sina kompisars tomma lägenhet där han ska vara kattvakt, och efter ett inledande försök till sex där Marcelo först får erektionsproblem inleder de sedan ett testosteronstint, passionerat men superhemligt sexförhållande.
Bortsett från de explicita sexscenerna, det är ju trots allt en porrfilm, skymtar också små men betydelsefulla betraktelser över det brasilianska postkoloniala klassamhället förbi. Som när Marcelos rumskamrat, även han vit bög, uttrycker sitt ogillade över att Márcio kommer hem till dem, eller när Márcio hämnas på Marcelo genom att ringa polisen efter att Marcelos poolparty, dit Márcio inte är bjuden, spårar ur. Filmen är ytterligare ett exempel på originella, välgjorda filmer från Recife/Olinda i det som har kallats den nya brasilianska filmvågen, och skildrar på ett realistiskt och stundtals provocerande sätt hur de neokoloniala relationerna kan se ut i nordöstra Brasilien.
Huvudpersonerna i dokumentären Genderblend. Foto: Cinema Queer
I årets program för Cinema Queer är det ovanligt många filmer från Brasilien, Mexiko och Argentina, och detta är ett resultat av samarbeten med såväl den latinamerikanska filmfestivalen Panoramica i Sverige som andra internationella festivaler.
– Årets festival har rätt stort fokus på Latinamerika, förutom vårt samarbete med Panoramica samarbetar vi också med brasilianska och mexikanska filmfestivaler, till exempel Ambulante från Mexiko. Anledningen till det är att vi har märkt att queerfilmproduktionerna från länder som Mexiko, Argentina och Brasilien har varit väldigt många, starka och intressanta, så vi ville utforska det lite mer och ta reda på vad det beror på. Genom vårt samarbete med Ambulante var vi faktiskt själva i Mexiko i somras och visade svenska queerfilmer på fyra olika platser, vilket var otroligt inspirerande, berättar Melissa Lindgren.
Det är väldigt intressant och kanske lite motsägelsefullt att det görs så mycket bra hbtq-film i till exempel Brasilien, som är ett av de länder i världen med flest dödliga hatbrott mot hbtq-personer. Vad tror du det beror på?
– Det stämmer, både Mexiko och Brasilien är ju rätt patriarkala samhällen där våld mot hbtq-personer är väldigt vanligt. Men jag tror att konsten och filmen kan vara lite friare från majoritetssamhällets värderingar, att de kan fungera lite som frizoner. Den tendensen kan jag se även i andra länder som Israel och Libanon, där det också görs mycket spännande hbtq-film trots normativa, patriarkalt präglade samhällsklimat, säger Melissa Lindgren.
Hon vill särskilt lyfta fram filmen ”Tranny Fag” om den svarta transexuella artisten Linn da Quebrada från São Paulo i Brasilien.
– Det är en otroligt bra film och Linn da Quebrada är en grym artist som kommer att uppträda tillsammans med sin vapendragare Jup do Bairro efter filmvisningen. Vi letar alltid efter såna filmer, som är politiska men som ändå ger styrka!, säger Melissa Lindgren.
Linn da Quebrada från dokumentären Tranny Fag. Foto: Cinema Queer
För min egen del är Linn da Quebradas Sverige-besök också speciellt. Hon och jag blev kompisar i São Paulo för sex år sedan när vi båda deltog i en konstworkshop med genus som tema. Då hette Linn fortfarande Lino, pluggade teater och hade kommit ut som bög, men ännu inte som transkvinna eller”genusterrorist” som hon själv kallar sig.
Den experimentella dokumentärfilmen ”Tranny Fag” tecknar ett intimt och känslostarkt porträtt av Linn da Quebrada och blandar performativa inslag med intervjuer och klipp från hennes shower. Trots att transpersoner i Brasilien (och i många andra delar av världen) konstant utsätts för diskriminering, trakasserier, våld och mord lyckas filmen förmedla en känsla av livsglädje och självförtroende.
I den fina scenen där Linn står i köket och pratar med sin mamma och sina två kompisar som också är transkvinnor (varav en den kända indieartisten Liniker) framträder tydligt några av filmens huvudbudskap: Att inte be om ursäkt för sig själv och inte nöja sig med mindre än allt bara för att man råkar tillhöra en utsatt grupp. Linn beskriver med glimten i ögat hur hon brukar lyssna på sin egen musik för att bli peppad när hon är ledsen, konstaterar med sorg i rösten hur ofta hon som yngre hade sex på toaletter och i mörkret med personer som inte ens ville kyssa henne, men avslutar med den kaxiga repliken ”det finns två sorters människor; de som älskar mig och de som inte känner mig ännu”. Tillsammans med sin kompis och kollega Jup do Bairro sitter Linn da Quebrada i bastun, ligger i badet eller hänger i en fiktiv radiostudio och samtalar om livet som svarta transkvinnor med både allvar och humor.
Vi får även se klipp, filmat av kompisen Nubia, från Linns sjukhusvistelse då hon för några år sedan genomgick smärtsamma strålbehandlingar för den testikelcancer hon drabbats av, och när Linn är på skönhetssalong och pratar kärleksrelationer mellan transkvinnor och bögar med frisören. Sammantaget är ”Tranny Fag” en både välgjord, nytänkande och tankeväckande film som lyckas med att framställa Linn da Quebrada – som förkroppsligar allt som den växande, religiösa extremhögern i Brasilien avskyr, till ett kritisk subjekt och till hjältinnan i sitt eget liv.
Huvudpersonerna i långfilmen Kiss me. Foto: Cinema Queer
Till Cinema Queers mer lättsamma och mainstreamformade filmer hör den franska långfilmen ”Kiss me” om den lesbiska casanovan Océane. Filmen handlar om hur Océane träffar kvinnan i sitt liv och sen ska försöka behålla sin nya flickvän trots sina egna flirtiga tendenser och ett jobbigt ex som sätter käppar i hjulet. Filmen är full av klyschor och känns lite som ett hafsverk med platta dialoger och förutsägbara vändningar.
Men det kanske behövs även såna filmer på queerfilm-festivaler, som på grund av hbtq-gruppens fortsatta utsatthet ibland har en tendens att visa många filmer med tung och sorglig tematik. Så är det dock inte i Cinema Queers fall, här finns ett flertal mer lättsmälta filmer fulla av humor och hopp.
Den originella och roliga argentinska filmen ”Today Match at 3” handlar om ett amatördamfotbollslag i norra Argentina som ska åka på en liten turnering i grannstaden. Flirtar, bråk, rivalitet, spänning och vänskap präglar handlingen i den dryga timmen långa filmen, som också visar hur prekär situationen är för damfotboll i fotbollslandet Argentina.
Fotbollspelarna från långfilmen Today Match at 3. Foto: Cinema Queer
Undermåliga fotbollsplaner som blir till lervälling när det börjar regna, obefintliga resurser att till exempel köpa in lagdräkter för, och störiga killar som fäller homofoba och sexistiska kommentarer om tjejerna som spelar är vardagsmat för många tjejer som spelar amatörfotboll i Argentina. Trots detta dystra fakta är det en ljus och positiv film med träffsäker dialog, otroligt bra skådespeleri av mestadels amatörskådisar – många av dem fotbollsspelare på riktigt, och snygg klippning. En film som redan håller på att bli en klassiker bland alla fotbollsflator i Argentina, och vem vet nu kanske även i Sverige?
En av filmerna i året Cinema Queer Film Festival som har berört mig mest är dokumentären ”Chavela” om en av Mexikos allra största artister Chavela Vargas. Med hjälp av unikt bildmaterial och intervjuer med Chavela Vargas ex-partners, managers, kollegor, vänner och kända konstnärer som regissören Pedro Almodóvar målas berättelsen om kvinnan bakom en av världens vackraste röster upp.
En ung Chavela Vargas. Foto från dokumentärfilmen Chavela. Foto: Cinema Queer
Chavela Vargas, som föddes i Costa Rica 1919, förstod tidigt att hon inte passade in i den snäva, heterosexuella kvinnliga könsroll som hon förväntades uppfylla, och flyttade ensam till Mexico City vid 14 års ålder. Det var där hon började sjunga och det var Mexiko som kom att bli hennes hem för resten av livet. Filmen skildrar hennes händelserika och bitvis smärtsamma liv och karriär som präglades av uppgång och fall, alkoholism och ensamhet, men också av passion och kärlek till kvinnor, konst och musik. Chavela Vargas hade romanser med bland andra Ava Gardner, skådespelerska och sångerska från USA och Frida Kahlo, mexikansk konstnär, men det var först vid 81 års ålder som Chavela Vargas kom ut som lesbisk i colombiansk TV.
I filmen berättar Chavela själv om hur det var att som första kvinna i Mexiko klä sig i byxor och sjunga kärlekssånger riktade till kvinnor, och konstaterar att ”om du inte har älskat har du inte levt”. Hon var en butch långt innan det uttrycket uppfunnits och revolutionerade den mexikanska racheramusiken med sitt känsloladdade uttryck och lidelsefulla, mörka röst.
Chavela Vargas älskade att stå på scenen, hon gav sin sista konsert 83 år gammal bara några veckor innan hon dog år 2012 och när hon skulle begravas följdes hennes kista av tusentals människor i Mexico City. Det är alltså tyvärr försent för alla oss som inte fick se henne uppträda live.
Chavela Vargas ger en konsert på Plaza de España i Madrid 1 juli 2006. Foto: StripTM assumed/Wikimedia
Om man bara ska se en film på festivalen tycker jag därför man ska se ”Chavela”! Den har allt man kan önska sig av en riktigt bra film: karismatisk huvudperson, underbar musik, dramatik, smärta, humor och allvar. Att det dessutom är en film som uppfyller både Bechdeltestet (se nedan) och Chavez-Perez-testet (se nedan) är bara ett extra plus!
Clara Lee Lundberg
[email protected]
- Bechdeltestet är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas. För att det ska uppfyllas måste filmen ha ha minst två kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män.
- Chavez-Perez-testet är ett mångfaldstest. För att det ska uppfyllas måste två icke-vita karaktärer prata med varandra om något annat än brott.
Fakta
Cinema Queer International Film Festival pågår mellan 25-30 september och visar sammanlagt 23 långfilmer, barnfilmer, kortfilmer och porrfilmer på olika platser i Stockholm.
För mer information se festivalens hemsida.
Tips
Du bör inte missa följande programpunkter:
-
Samtal med Jason Barker, regissören till ”A Deal with the Universe”, kl 12 söndag 30 september på Teater Pero.
Regissören Jason Barker kommer till Cinema Queer för den nordiska premiären av hans film ”A Deal With the Universe” (2018). Filmen handlar om hans egen resa, som en av de första transmännen att bli gravid, och ger en inblick i den transfobi och diskriminering som transpersoner möter dagligen. Jason Barker medverkar i samtalet efter visningen av filmen tillsammans med Trans Film Fest Stockholm. -
Samtal mellan syriska journalisten Mahmoud Hassino och Logal Bet Kako från RFSL Newcomers Stockholm efter visningen av Mr. Gay Syria, kl 14.30 söndag 30 september på Teater Pero.
Mahmouds Hassino grundade Mawaleh, Syriens första HBTQ+ magasin på internet, men jobbar nu med film som medium för att belysa HBTQ+-flyktingars situation. Han har även startat den politiska skönhetstävlingen Mr. Gay Syria (som skildras i filmen med samma namn) och är numera bosatt i Berlin där han fortsätter att arbeta för HBTQ-flyktingars rättigheter världen över.
reportage | 2018-09-24 Av: Clara Lee Lundberg |