Den ständiga kampen mot censuren i Libanon
Libanon har länge varit känt som Mellanösterns yttrandefrihetsparadis, ett regionalt nav för konst och litteratur. För tre år sedan förändrades det politiska klimatet och utrymmet för det fria uttrycket har krympt. Medan ekot av ”Je suis Charlie” efter attentaten i Paris har tystnat på Europas gator och torg, kämpar Libanons konstutövare och demokratiaktivister mot ökad censur.
reportage | 2015-04-14 Av: Linnea Fehrm |
År 2013 blev ”Att godkännas eller inte” sågad i TV av statens utvalda konstkritiker, för att motivera censuren. Publiken vekar dock uppskatta pjäsen. Foto: Leo Stolpe Törneman
På ett dammigt kontor någonstans i Libanon vrider en ung regissör sina händer i förtvivlan.
– Men general Shadid, det är bara det att… det är bara det att… jag har arbetat i tre år på det här manuset. Jag förstår inte hur ni kunnat censurera bort 100 sidor av 120!
Dammet yr i luften när generalen slänger blåpennan på pappersbunten framför sig.
– Ingen anledning att hetsa upp sig! Jag får hundratals manus på mitt skrivbord varje dag och jag säger dig, din story blir mycket bättre så här. Det blir en söt liten kortfilm!
Samtidigt ger sladdtelefonen på generalens skrivbord ifrån sig ett skorrande läte och han viftar åt sin besökare att lämna rummet. Ljuset sänks över den rödbeklädda teaterlokalen i centrala Beirut. Det är scenbyte.
I verkligheten heter den unga regissören Lucien Bourjeily. Hans teaterföreställning, vars titel översätts ungefär ”Att godkännas eller inte”, är en delvis självupplevd berättelse. Den handlar om ett av de möten som äger rum mellan Libanons kulturarbetare och någon av statsmaktens censurbyråer varje år. Förutom att stå för manus och regi, spelar Lucien rollen som sitt alter ego. Utanför scenen talar han med lugn och lågmäld röst:
– Det är väldigt svårt att hitta information i Libanon om ett ämne som statlig censur. Men jag kan dela med mig av mina erfarenheter, och på så vis få alla dem som inte är konstnärer eller skribenter att förstå vad censuren verkligen innebär, säger han.
Lucien Bourjeily nominerades till det internationella yttrandefrihetspriset Freedom of Expression Award 2014, tack vare arbetet med sin pjäs om censur. Foto: Leo Stolpe Törneman
Några månader tidigare besökte Lucien den verklige general Shadid – som i verkligheten heter något annat – med manuset till ”Att godkännas eller inte”. Trots att undertiteln lyder ”Den ocensurerade pjäsen om censur”, censurerade generalen bort hela föreställningen som därmed blev bannlyst. Lucien bestämde sig för att utnyttja händelsens ironi. Han lade till en scen som visar hur censureringen av hans manus gick till, och skickade sedan tillbaka det till myndigheterna.
Som svar fick Lucien sitt pass konfiskerat med meddelandet: ”Du vet vad du har gjort.” Det skapade folkstorm på sociala medier, och resulterade i att passet återlämnades.
En av de mest aktiva rösterna i stödet för Lucien var Lea Baroudi. Hon är grundare av organisationen MARCH, som arbetar mot offentlig censur i Libanon.
– På ytan ser det ut som att vi har så mycket frihet i Libanon. Allmänheten känner inte till hur mycket som censureras, för det hemlighålls av myndigheterna, säger Lea Baroudi.
Att hindra människor från att skapa och ta del av kultur är ett hån mot deras intellekt, säger Lea Baroudi. Foto: Leo Stolpe Törneman
MARCH samlar bannlysta och nedklippta verk i sitt online-museum Virtual Museum of Censorship. Under den virtuella museivandringen återfinns ett tiotal av Lucien Bourjeilys libanesiska regikollegor, i sällskap med allt från punkrockbandet Bad Religion (orsak: anstötligt namn) och Anne Franks dagbok (orsak: sionistiska tendenser) till Ingmar Bergmans samtliga verk (orsak: omoraliskt innehåll).
Bland det hundratalet musik-, konst-, och litteraturalstren utser Lea Baroudi den ”dummaste censureringen” just nu: Fantasyfilmen Wrath of the Titans. ”Varje gång en grekisk gud dör i filmen, eller när någon utropar ’ ’Jag är mäktigare än Gud!’, klipps scenen bort.
– Och jag bara undrar, på vilket sätt hotar detta vår säkerhet eller religion eller vad det nu kan vara?” frågar sig Lea Baroudi på hemsidan.
Dagen efter terrorattentat mot tidningen Charlie Hebdo i Paris, sände Libanons inrikesminister ett fax till sin franska kollega, där han uttryckte sin solidaritet med det fria ordets Frankrike. Då nämnde han inte att den egna regeringen skärpt sitt grepp om yttrandefriheten i Libanon under de tre senaste åren.
Den libanesiska staten hävdar att censuren bara är till för invånarnas egen säkerhet. I ett land med ökande sekteristiska spänningar, och som ständigt förvandlas till ett slagfält för sina grannländers konflikter, är det ett tacksamt argument. Libaneserna ser nervöst på medan inbördeskriget i Syrien allt oftare spiller över på libanesisk mark och landet har tagit emot över en miljon flyktingar från Syrien. Rädslan att provocera allierade regimer eller landets många religiösa grupperingar, blir större och större i takt med militärfordonen längs vägarna. Enligt siffror publicerade av MARCH förra året, utgör lagtexterna om “hot mot statssäkerheten” och ”förolämpning av statsreligionerna” censorernas vanligaste förevändningar för att plocka fram sina blåpennor.
När verklighetens general Shadid bannlyste Lucien Bourjeilys teaterpjäs, nämnde han varken säkerhet eller religion. Istället motiverade han sitt beslut med att manuset gav en ”felaktig bild” av censurmyndigheten, samt var ”bristfällig i sin konstnärliga gestaltning”. ”Jag kan censurera vad jag vill!” gormade han, enligt en rapport från MARCH, som svar på frågan om vilken lag som låg till grund för beslutet. Dessvärre har han rätt, konstaterar Lea Baroudi:
– Problemet är att lagarna som bestämmer vad som får censureras och av vem, är så oklara och mångtydiga att vem som helst i princip kan censurera vad som helst. I det här fallet är det ju uppenbart att ledningen för myndigheten bannlyste teaterstycket för att generalen kände sig personligen förolämpad av pjäsen.
Det svaga lagskyddet förvärras av Libanons splittrade parlament och avsaknaden av en central censurenhet. Det gör det möjligt för inflytelserika personer, politiska partier och religiösa institutioner att påverka förhandsgranskningen av allt som kan hota deras intressen.
Till skillnad från i Sverige räknas inte graffiti som vandalisering, men leder ofta till sanering på grund av sitt innehåll. Foto: Leo Stolpe Törneman
Det är i dessa partiska beslutsprocesser som man hittar förklaringen till händelser som den år 2012, när den amerikanske författaren John Steinbeck, som fick Nobelpriset år 1962, bannlystes eftersom censorn tyckte att efternamnet lät judiskt. Först när det visats att John Steinbeck saknade judisk börd, hävdes beslutet. Den så kallade anti-israeliska bojkottlagen hade hamnat i händerna på en tjänsteman med antisemitiska åsikter.
Lagen, som skapades i kölvattnet av 1948 års arabisk-israeliska krig, förbjuder all handel och interaktion med staten Israel men nämner ingenting om judar. Ändå är incidenten inte unik. Bojkotten mot Israel har muterats till ett oskrivet förbud mot allt som kan relateras till judendomen. Det är ödesdigert, anser Lea Baroudi:
– Vilka verktyg är bättre på att skapa öppenhet mellan människor, än konst och kultur? Det enda som händer när vi inte pratar om saker är att spänningarna växer.
Är Libanon friare än andra länder i Mellanöstern?
-- Det finns mer utrymme att kritisera makten här än i övriga regionen, om kritiken håller sig inom vissa ramar. Men går vi över gränsen för det accepterade kan de använda samma metoder som i andra arabländer för att tysta oss, svarar hon.
Bland utställarna i MARCH online-museum är det de libanesiska fotograferna, graffitimålarna och karikatyrtecknarna som har fått känna på informationsförtryckets hårdaste konsekvenser. De har hotats eller arresterats, ibland utsatts för vandalisering och misshandel.
– En metod de använder är informella möten där de kanske säger: ”för fem år sedan hade du inte kunnat göra det här”. Det är en form av hot - ledningen kan bytas ut imorgon, och kommer fel människor in vet man inte vad som kan hända en, berättar Lucien Bourjeily.
Så när Lucien plötsligt fick tillstånd att visa sin pjäs – om än i nedklippt version – firade han med sansad glädje. Han visste att myndigheterna mjuknade den här gången på grund av allmänhetens protester mot censorns förra beslut. Men vi måste fortsätta arbeta för en systemändring, säger han.
Lea Baroudi håller med:
--Framför allt lyftes censuren för att myndighetens ledning byttes ut. Det visar återigen att vi är beroende av enskilda personers godtycklighet tills vi har lagar som skyddar våra rättigheter.
Linnea Fehrm
“Ja till yttrandefrihet!” Foto: Leo Stolpe Törneman
Ja till yttrandefriheten säger personerna på bilden fast de har vissa begränsningar enligt texten under bilden: “Med undantag för kritik mot staten, Gud, profeten Muhammed, Jesus, presidenten, kyrkan, bibeln, koranen, martyrer, motstånd, militären och deras ledare, påven, beskyddarna av de två heliga moskéerna, profeterna, nationens enighet, inbördeskriget, sekterism, vänskapsstater, muftin, patriarken, premiärministern, talmannen, historiker, de palestinska flyktinglägren, och hummus-ätare.”
Fakta/ censur i Libanon
År 2012 larmade flera yttrandefrihetsorganisationer om ökad censur i Libanon, och år 2013 kallades av den libanesiska organisationen Skeyes för ”censurens återkomst”. Utvecklingen förklaras vanligtvis med den förändrade säkerhetspolitiken till följd av kriget i grannlandet Syrien. 2014 uppgavs censuren ha lättat något.
Censur kan utfärdas av flera olika myndigheter, däribland säkerhetsdepartementet och den så kallade filmcensurkommissionen. Dessa delegerar ofta besluten till organ utan befogenhet att utföra censur, främst de olika religiösa instanserna.
Enligt lag kan censur utfärdas på grund av:
-
Hot mot nationens säkerhet, uppvigling av sekterism, störande av allmänt lugn och spridande av propaganda mot Libanons intressen.
-
Religiösa skäl. Allt material som kan uppfattas som stötande mot Libanons statsreligioner samt ”ifrågasätter religionens förmåga att bekämpa ondska”.
-
Hot mot allmän etik och moral. Nakenhet, sexualitet och grovt språk. Ofta används den kategorin för att censurera homosexuella yttringar.
-
Förolämpningar av Libanons statschef, militärmakt och vänskapliga nationers ledare.
-
Kopplingar till Israel.
-
Förolämpningar mot statschefen och militärmakten är förenade med straff. Även om de flesta domar av det slaget hittills bara lett till böter, så leder risken för fängelse till betydande självcensur, skriver Freedom House i en rapport.
MARCH, organisationen Maharat och konstnärsnätverket Marsa del daába lobbar just nu tillsammans för en moderniserad censurlagstiftning.
Linnea Fehrm
reportage | 2015-04-14 Av: Linnea Fehrm |