Colombia: Våldet mot fackligt aktiva fortsätter

I skuggan av fredsförhandlingarna mellan gerillarörelsen FARC och den colombianska regeringen fortsätter våldet mot fackföreningsaktivister i Colombia. Under årets första tio månader har 17 fackligt aktiva mördats.

Maria Victoria Jimenéz kan inte gå någonstans utan livvakter sedan hon var nära att mördas i ett överfall. Här går hon i Medellín tillsammans med Juan Bernardo Rosado. Foto: Jesper Klemedsson

Klockan var kring tio på kvällen när Maria Victoria Jimenéz nådde sin mors hus i utkanterna av staden Santa Fe de Antioquia i nordvästra Colombia. Plötsligt dök två maskerade män upp ur mörkret. De hade varsin taggad kniv i händerna.

– Utan ett ord kastade de sig över mig och började hugga mig med knivarna. Jag skrek och försökte göra motstånd men föll snabbt till marken, säger Maria Victoria.

När hennes mor kom ut på verandan försvann männen. Sammanlagt sju knivhugg hade penetrerat Maria Victorias kropp. Hennes bröstimplantat hade hindrat ett av huggen från att punktera ena lungan. Hennes näsa var avhuggen.

Det har nu gått drygt fyra år sedan överfallet när vi träffas på fackförenings-rättsorganisationen Escuela Nacional Sindicals, ENS, högkvarter i Colombias näst största stad Medellin. Idag har hon en artificiell näsa och följs ständigt av en livvakt.
– Jag kan inte gå utanför mitt hem utan livvakt, berättar hon.

Maria Victorias är bakteriolog på ett sjukhus i Santa Fe de Antioquia utanför Medellín. Sedan 2007 är hon även ordförande i lokalavdelningen av Nationella Hälsovårdsarbetareförbundet i Colombia, ANTHOC. År 2008 upptäckte facket korruption i sjukhusadministrationen. Maria Victoria, som även var representant för de anställda i sjukhusstyrelsen, tog upp det under styrelsemötena. De andra i styrelsen förespråkade en internutredning.

– Det enda som hände var dock att jag blev utfryst och mobbad i styrelsen. När jag kom tillbaka till jobbet efter några veckors semester i början av september 2009, hade mitt arbetsschema ändrats från dagtid till nattjour, säger Maria Victoria.

Ett par veckor senare skedde överfallet. Kort därpå började gärningsmännen telefonhota henne. – De sade att de skulle slutföra sitt jobb och döda mig, berättar hon.

När hon återvände till arbetet hade hon blivit sparkad ur styrelsen. Samtidigt började gärningsmännen kräva pengar av hennes familj i utbyte mot namnet på den som hade beställt mordet.

– Min moster och bror betalade utan min vetskap. De fick namnet på en man som jag hade pekat ut i korruptionshärvan, säger Maria Victoria.

Både namnet och inspelningar av telefonhoten överlämnades till åklagare men ingen har gripits och fallet har skickats mellan olika instanser.

– Först för tre månader sedan gjordes en teknisk utredning på brottsplatsen. Nu står utredningen still, säger Maria Victoria.
Maria Victoria Jimenéz är övertygad om att de flesta i sjukhusledningen är insyltade i affären och att de även är iblandade i en ny våg av hot mot henne.
– Både 2011 och 2013 blev jag vald att representera arbetarna i sjukhusstyrelsen men sjukhuschefen vägrade att acceptera resultaten. När mitt fack gick i konflikt med sjukhusledningen började dödshoten komma, säger Maria Victoria.
Hon har skydd under ett program för hotade personer.
– Jag är dock fruktansvärt rädd att de ska ge sig på min mor, avslutar Maria Victoria.

Endast fyra procent av de arbetande i Colombia är fackligt anslutna. Rädsla och hot avskräcker liksom att de som inte har fast anställning förhindras att organisera sig. Foto: Jesper Klemedsson

Sedan 1986 har cirka 3 000 fackföreningsaktivister mördats i Colombia varav 17 personer har mördats under de första tio månaderna 2013. Cirka 20 andra människorättsaktivister har gått samma öde till mötes under året. Fackföreningsledare har varit i skottgluggen alltsedan inbördeskriget mellan vänstergerillan FARC och den colombianska regeringen utbröt 1964. Under många år har Colombia varit det land i världen som toppat listan över antalet mord på fackligt aktiva.

– Framförallt under 1980-talet ökade våldet mot fackföreningsledare på platser där paramilitära högergrupper tog kontroll, förklarar Juan Bernardo Rosado, chef för mänskliga rättigheter och kommunikation på ENS.

Fackligt aktiva sågs som gerillasympatisörer men behövde även röjas ur vägen för att paramilitära grupper skulle få full kontroll över arbetsplatser, förvaltningar och dess tillgångar. Inte sällan samarbetade paramilitären med armén och polisen.

– Genom att döda fackföreningsledare sände man också ett budskap till resten av samhället. Gerillan har använt samma strategier, säger Juan Bernardo Rosado.

2006 upplöstes officiellt den största paramilitära gruppen AUC, Förenade Självförsvarsstyrkorna.
– Istället splittrades AUC i små kriminella gäng som fortfarande kontrollerar vissa områden och dödar människor som står i vägen för deras intressen, säger Juan Bernardo Rosado.

Juan kallar Maria Victorias fall för ett skolexempel.
– Fackföreningsledare utövar ett större socialt ledarskap och angriper korruption och orättvisor. För många slutar det i attacker, säger han.
Fortfarande är 95 procent av morden på fackföreningsaktivister sedan 1986 ouppklarade.

– Vi har en svag stat präglad av mycket våld. Åklagarmyndigheten har inte nog med resurser att lösa alla mord, säger Juan Bernardo Rosado.
Han tror även att det finns en ovilja att rota för djupt i många fall.
– Risken är stor att det dyker upp namn på människor med många vapen och knarkpengar som har nära relationer med mäktiga personer. Det är samma maffiasystem här som i Ryssland och Italien, hävdar Juan Bernardo Rosado.

I årtionden har colombianska regeringar och medier anklagat fackföreningarna för att sympatisera med gerillan. Sedan hösten 2012 pågår fredsförhandlingar mellan FARC och regeringen och det kan också bli aktuellt med fredssamtal mellan regeringen och ELN, den mindre vänstergerillarörelsen.
– Ett fredsavtal kanske inte betyder ett slut på våldet mot fackföreningsledare men det skulle vara ett viktigt steg på vägen och början på en normalisering av människors samhällsengagemang. Nu behandlas sociala och politiska konflikter som krigssituationer, säger Juan Bernardo Rosado.

Sedan år 2010 är Juan Manuel Santos president och han hoppas bli omvald i maj 2014. Han har antagit en något mildare linje mot fackföreningarna men tvekar samtidigt inte att dra fram ”gerillakortet” när det passar. Sommaren 2013 skakades Colombia av bondeprotester mot att handelsavtalen med USA och EU, från 2011 respektive 2013, konkurrerar ut lokala produkter. I Catatumbo, i nordöstra Colombia, demonstrerade bönder för ett fredat lantbruksreservat och ville ha statligt stöd för att ersätta illegala kokaplantor med nya grödor.

Den 21 juni påstod presidenten att FARC hade infiltrerat demonstrationerna. Kort därpå dödades fyra demonstranter i Catatumbo av säkerhetsstyrkor och ett antal personer skadades. I den colombianska huvudstaden Bogotá träffar vi Elizabeth Pabon Guerrero, från organisationen ASCAMCAT, som deltog i protesterna.

– Vi är inte de gerillakrigare och knarklangare som vi anklagas för att vara. Vi är vanliga bönder som kämpar för en bättre framtid för våra barn och känner oss övergivna av regeringen, säger Elizabeth Pabon Guerrero.

För tillfället förhandlar nu regeringen med ASCAMAT.
– Samtidigt har dock en grupp börjat hota oss och påstår sig ha en lista på alla som deltog i protesterna, säger Elizabeth Pabon Guerrero.

Bengt Sigvardsson