Sri Lanka – två år efter tigrarnas fall

reportage | 2011-03-31
Av: Johan Augustin
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011

Majoriteten av invånarna på Jaffna-halvön är tamiler och troende hinduer. De håller starkt på sina traditioner och kan röra sig fritt i Jaffna innan 21 varje kväll - då det ”osynliga” utegångsförbudet träder i kraft.

_
Snart har två år gått sedan inbördeskriget som pågått sedan 1983 slut. Fortfarande lever dock tusentals människor i väntan på ett bättre liv i de många läger som upprättats i de norra och östra delarna av Sri Lanka. Många civila vittnar om bristen på mänskliga rättigheter i ett land där de styrande vill ha så liten internationell insyn som möjligt. Amnesty Press rapporterar Jaffna._

På den dammiga vägen som är full med gropar stannar skolbussen framför Navothaya School, några kilometer utanför staden Jaffna på Sri Lankas landsbygd. Flickor och pojkar iklädda vita och blåa skoluniformer rusar ut från bussen och in på skolgården. De verkar inte det minsta bekymrade över att deras skolbyggnad är fallfärdig och full av skotthål som ett resultat av det långa inbördeskrig som tog slut i maj för 2009.
Sriganesh Nagaratnam, som står och ser på när hans elever tränar inför en dansuppvisning, är tamil precis som majoriteten av invånarna på Jaffnahalvön, och har arbetat som fysiklärare de senaste 20 åren.
Nu när kriget är över har regeringen lovat att motsvarande 200 000 kronor ska satsas för att rusta upp den nergångna skolan.
- De pengarna kommer inte räcka långt till de här byggnaderna. Vi måste ju bygga om på nytt, allt håller på att rasa samman, berättar Sriganesh.

De tamilska studenterna har nyligen återvänt till Navothaya School i utkanten av Jaffna. I bakgrunden syns den sönderbombade skolan som förfaller trots att undervisningen pågår för fullt. Pengarna som regeringen skyltat med till renoveringen har hitttils uteblivit.

Före kriget var utbildningsnivån på Jaffnahalvön hög men precis som för många andra sektorer i samhället har den blivit lidande.
- Vi fick komma tillbaka hit för två månader sedan, fortsätter han. Skolan har stått och förfallit sedan 1990 eftersom vi har förlagt undervisningen till Jaffna stad.
På frågan om vardagslivet har blivit lättare efter kriget svarar han:
- Vi har inget krig nu, men vi är inte fria mentalt – regeringen ska bestämma allt över oss, säger han och ger exempel på det ”inofficiella” utegångsförbudet som gäller varje kväll efter 21 på Jaffnahalvön, då soldater patrullerar gatorna i Jaffna och besvärar invånare som vistas sent ute.

Marken på Sri Lanka är fruktbar och de tamilska lantbrukarna har börjat återvända till sina odlingar. Fortfarande är emellertid stora områden förbjudna att beträda på grund av risken för landminor. 

Cirka en kilometer längre ner på den sönderbombade grusvägen ligger ett läger för civila tamiler som tvingades fly området för fem år sedan och som kom tillbaka hit i september förra året.
Sasikumar är en man i 50-årsåldern som hankar sig fram på tillfälliga jobb som att bygga hus och vägar som FN ordnar åt honom och andra män i lägret. Hans hus förstördes och plundrades under kriget och idag bor han i ett tält – finansierat av den indiska regeringen.
- Vi får inga pengar av vår egen regering, allt kommer från hjälporganisationer eller den indiska regeringen, berättar Sasikumar.
När de tamilska befrielsetigrarna, LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) kommer på tal vänder han bort blicken och berättar om den där natten för 20 år sedan då de tamilska tigrarna kom in i byn och plockade med sig hans dotter.

  • De hade som regel att alla familjer skulle ge en pojke eller flicka till dem. De skulle kriga för deras självständighet men vi civila hamnade mitt emellan dem och regeringen – vi hade ingen frihet och nu är det fred – men vad har vi, frågar han.
    Han berättar om den bördiga jordbruksmarken som Sasikumar och hans grannar ägde innan kriget:
  • Vi odlade ris och hade stora plantager med kokospalmer, men palmerna högg LTTE ner för att skaffa sig bunkrar till skydd mot armén, och risfälten är fortfarande inte rensade på landminor, säger han och pekar mot en röd skylt som med sin dödskalle varnar för landminor, nedstucken i gräset intill vägen.

Både LTTE och armén har blivit anklagade för brott mot mänskliga rättigheter under kriget. Militärens hårdföra politik mot de tamilska tigrarna håller fortfarande i sig, bekräftar en man i lägret som vill vara anonym.
Ett av många så kallade ”rehabiliteringsläger” för LTTE-medlemmar och personer som misstänks samarbeta med den terroriststämplade organisationen är ett läger som ligger i närheten av byn Welikanda i Polonnaruwa-distriktet i den östra provinsen. Mannen har släktingar inne i Kanda Kada-lägret som han kallar det och enligt honom har det varit i bruk sedan kriget tog slut. När han tillsammans med andra familjemedlemmar skulle besöka sina släktingar som är bland de misstänkta fick de under en kort stund träffa sina nära utanför lägret.
- Militären vill inte ha några ögonvittnesskildringar inne från lägret, berättar han.
Enligt honom finns det inga läkare på plats och fångarna berättade om förhörsmetoder som består av elchocker och där den förhörda får sitt huvud nerstucket i en plastpåse full av bensin.  
- Regeringen godkänner tortyr. De borde inte behandla dem på det sättet – även om de anses vara terrorister.

Vigngswaria Nagjm bor tillfälligt med sin fru och tre månaders pojke i utkanten av Jaffna sedan deras hus är förstört av kriget. Stressen av att fly kriget gjorde att paret förlorade två barn i missfall. - Vi har ingen framtid i det här landet, säger Vigngswaria Nagjm.

Arméofficeren Nishantha Wadngodapitiya har tjänstgjort inom den lankesiska armén de senaste 26 åren. På högkvarteret i staden Vavuniya, som ligger fyra timmars bilresa från Jaffna längs den förstörda vägen, visar han stolt upp en karta och pekar på var i den östra provinsen armén ringade in LTTE och utplånade dem som inte gav upp för snart två år sedan.
Enligt honom förekommer det ingen tortyr i lägren. Rehabiliteringen handlar om att förbereda de forna LTTE-medlemmarna för ett nytt vardagsliv i sina hembyar.
- Vi utbildar dem, ordnar hantverksjobb, de får titta på tv och spela spel – vi är seriösa, betonar Nishantha Wadngodapitiya.

Deras hem består av en plastpresenning som täcker ett bambuskjul. Pengarna till boendet har de fått av den indiska regeringen och hjälporganisationer. Den lankesiska regeringen har lovat att familjen inom kort ska få flytta tillbaka till sin hemby - men än så länge bor de kvar.

Han berättar att det finns ungefär 3 000 före detta LTTE-medlemmar eller misstänkta kvar i ”rehabiliteringslägren”, av de 13 500 som gav upp i slutskedet av kriget.
På frågan varför utländska medier som BBC blivit utslängda från landet när de varit på väg in i lägren tvekar han om svaret:
- Det är bättre att vi inte visar upp några bilder från lägren – människor kan feltolka dem och folk inom media tänker annorlunda - de vrider ofta på sanningen.

Chefredaktör M V Kanamylenathan på en av Jaffnas mest populära nyhetstidningar, Udayan Newspaper, suckar åt det påståendet samtidigt som han visar upp redaktionen med kulhål i väggarna. Han har förlorat åtta medarbetare till våldet genom åren och har själv överlevt attacker riktade mot sig.

  • Regeringen pressar på och övervakar oss, så fort vi skriver något negativt om dem, säger han.
    Enligt honom är det lugnare på Sri Lanka sedan kriget tog slut, men han måste fortfarande vara försiktig med vad han skriver i tidningen:
  • För några månader sedan sköt armén en präst som hade yttrat sig om mänskliga rättigheter – det är där vi befinner oss just nu.

    Text: Johan Augustin
    <[email protected]>

    Bild: Jonas Gratzer

    <[email protected]>

    Fakta/Sri Lanka

Någon fullständig folkräkning har inte genomförts på Sri Lanka under de år kriget har pågått. Det uppskattas att cirka 70 procent av befolkningen är singaleser. Inom denna grupp är majoriteten buddhister. Drygt 12 procent är tamiler där majoriteten är hinduer. Därtill kommer sju procent muslimer och fem procent indiska tamiler.
1976 bildades LTTE under ledaren Velupillai Prabhakaran för att motverka det som uppfattades som diskriminering av tamilerna från den singalesiska majoriteten på Sri Lanka. I början på 1980-talet fick LTTE hjälp av Indien genom vapen och
1983 bröt ett fullskaligt krig ut mellan LTTE och den lankesiska regeringen. Fram till 2008 kontrollerade LTTE delar av norra och östra Sri Lanka, och rörelsen blev känd världen över genom sina många självmordsuppdrag för att befria de tamilska områdena från den singalesiska centralmakten. Armén meddelade den 18 maj 2009 att Prabhakaran dödats i slutstriden. LTTE sägs fortfarande existera som en underjordisk rörelse på Sri Lanka och i västvärlden.
Cirka 300 000 människor drevs på flykt under kriget och fortfarande bor många av dem kvar i 16 olika läger utspridda över de norra samt östra delarna av landet. Den officiella siffran är 20 000 personer medan andra uppger högre siffror. Totalt beräknas kriget ha krävt upp emot 150 000 offer, varav 100 000 är civila.

Läs mer

Amnesty Press**

Två år sedan Lasantha Wickrematunga mördades - ännu har ingen gripits (8 januari)


”Världens största massfängslande” - skarp kritik mot att 8 000 tamiler sitter i läger (27 september 2010)

Regeringen rasar mot FN:s krav på oberoende undersökning om krigsförbrytelser : ”Avrättningsvideo är fejk” (9 januari 2010)

USA-rapport uppmärksammar möjliga krigsbrott i Sri Lanka (29 oktober 2010)


Journalisten J S Tissainayagam fri mot borgen (12 januari 2010)


Sjukhus och civila attackeras – regeringen och rebellerna skyller på varandra (12 maj 2009)

Regeringen avvisar vapenvila (23 februari 2009)

Striderna mellan armén och tigrarna - ”ett andra Gaza” för de civila (28 januari 2009)

”Tigrarna besegrade nästa år” (2 juli 2008)


Colombo i skuggan av kriget  (19 mars 2008)



Amnesty om Sri Lanka**

Tusentals hålls fängslade utan åtal eller rättegång  (9 mars)

US should investigate alleged war crimes by Sri Lankan President (20 januari)

New video evidence of alleged Sri Lankan war crimes requires UN investigation (9 december 2010)

Kräv att FN utreder människorättsbrott! (17 maj 2010)

reportage | 2011-03-31
Av: Johan Augustin
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011