Palmepriset till människorättskämpar i Tunisien och Saudiarabien – Amnesty Press har träffat Radhia Nasraoui och Samar Badawi

reportage | 2013-01-31

Radhia Nasraoui och Samar Badawi besökte Amnestys kontor i Stockholm.

Att bryta isoleringen är en nödvändighet i kampen mot såväl tortyr som för det bredare arbetet för mänskliga rättigheter. Detta enligt prisade människorättsaktivister från Tunisien och Saudiarabien som i förra veckan gästade Sverige för att ta emot Olof Palmepriset.
– Sprid information och håll kontakt med oss, det är det bästa stödet, säger saudiska Samar Badawi till Amnesty Press i samband med att hon tog emot priset för sin mans räkning. Waleed Abu al-Khair fick inte resa ut ur Saudiarabien.

Radhia Nasraoui lyser upp när hon får det exemplar av boken Glimpse of Hell som hon just har hittat i bokhyllan på Amnestys sekretariat vid Danvikstull i Stockholm. Boken från mitten av 1990-talet handlar om tortyr i ett internationellt perspektiv och för Radhia Nasraoui som har jobbat mot tortyr i hemlandet Tunisien sedan i slutet av 1970-talet är den en skatt. För trots att det nu har gått två år sedan förre presidenten Zine al-Abedine Ben Ali tvingades fly landet den 14 januari 2011 är kampen mot tortyr långt ifrån över; tortyren är fortfarande utbredd och det råder fortfarande straffrihet. Och det är denna hennes envetna och modiga kamp som har fört henne till Sverige och till Olof Palmepriset som hon mottog i Stockholm den 25 januari.

– Upproret kom inte som en överraskning, säger Radhia Nasraoui om den folkliga resningen mot Ben Ali då vi ses på Amnestys kontor dit hon kommit för att tillsammans med Samar Badawi utbyta erfarenheter med svenska freds- och människorättsaktivister.
– Förändringarna skedde gradvis då tunisierna steg för steg började rikta sin ilska mot Ben Alis regim, jagade honom på flykt och satte igång en process som skulle leda till landets första fria val, fortsätter hon. Jag märkte det inte minst på taxichaufförerna. Först brukade det vara jag som kritiserade Ben Ali när jag åkte taxi. Efter ett tag började de hålla med mig i det jag sade och till sist var det bara de som pratad. De kallade Ben Ali för maffialedare och diktator. Det var kort innan hans regim föll, säger Radhia Nasraoui.

Anita Klum, Radhia Nasraoui och Samar Badawi.

Som nybliven jurist i slutet av 1970-talet försvarade hon studenter och fackföreningsaktivister som hade gripits efter protester mot Habib Bourguibas auktoritära styre. Flera av hennes klienter bar tydliga spår efter misshandel och tortyr på sina kroppar. Habib Bourguiba hade lett den tunisiska kampen mot den franska kolonialmakten och blev landets första president vid självständigheten 1957 och styrde i 30 år. Då Ben Ali tog makten i en oblodig kupp 1987 fanns hopp om att landet skulle gå i en mer öppen och demokratisk riktning och under sitt första år som president genomförde Ben Ali vissa reformer och skrev under FN:s tortyrkonvention.

Men snart förvärrades läget. Tortyren blev mer systematisk. Radhia Nasraoui försvarade människor med mycket olika bakgrund och i början av 1990-talet fick hon ny grupp klienter - kvinnor som var gifta med islamistiska män. För Ben Ali blev islamismens framväxt ett sätt att legitimera repressiva lagar och brutal behandling av gripna, och medlemmar av Ennahda, i dag regeringsparti, blev ofta måltavlor. Oavsett vem tortyren riktades mot var syftet större än att skada enskilda gripna, menar Radhia Nasraoui. Tortyren var ett sätt att skrämma andra till tystnad:

– Det är ett sätt att visa alla att om du ger uttryck för dina åsikter så kommer även du att utsättas för detta. Jag brukar alltid säga att för att kämpa mot diktaturer så måste vi alltid kämpa mot tortyr först, säger Radhia Nasraoui.

Kampen mot tortyr fortsätter i dagens Tunisien betonar Radhia Nasraoui.

Hon har också drabbats av tortyr på ett personligt plan. Hennes man, Hamma Hammami, ledare för Parti communiste des ouvriers de Tunisie, Tunisiens kommunistiska arbetarparti, har gripits och fängslats ett antal gånger, under både Bourguibas och Ben Alis regimer och har också torterats så svårt att han än i dag har men av det. Hennes döttrar har också blivit måltavlor för regimen. Vid ett tillfälle höll en av hennes döttrar på att bli överkörd av en man som förföljde henne på motorcykel. Radhia Nasraoui själv har förföljts, hotats, misshandlats, fått näsan knäckt, och utsatts för hätska mediekampanjer. Stor energi lades på att isolera henne från släktingar och vänner.

– När jag mötte vänner på gatan gick de bara förbi utan att hälsa, de låtsades som de inte såg mig. Det gjorde mig ledsen, men senare förstod jag att folk hade gripits och förhörts för att få fram information om mig.

För tio år sedan var hon en av initiativtagarna till organisationen Association de Lutte contre la Torture en Tunisie, kommittén för att kämpa mot tortyr __som senare har bytt namn till organisationen mot tortyr. Många människorättsaktivister vågade inte bli medlemmar i rädsla för att dra på sig mer av myndigheternas ilska. Enligt Radhia Nasraoui trappades också repressionen och våldet upp mot henne efter 2003. Hon betonar därför vikten av att bryta den systematiska isoleringen som både gripna personer som utsätts för tortyr, och de som försvarar dem, blir utsatta för.

Organisationer som Amnesty International, som då hennes man greps och torterades under 1990-talets första hälft uppmärksammade hans fall (här en blixaktion från 1994 och här ett uttalande från 14 januari 2011, utskickat några timmar innan Ben Ali gav upp och lämnade landet) , gjorde just detta, och Radhia Nasraoui har samarbetat med Amnesty i flera årtionden. Likaså kan en utsträckt hand av utländska diplomater spela stor roll, som då den tidigare svenska ambassadören i Tunisien, Catherine von Heidenstam, besökte Radhia Nasraoui efter att hennes kontor förstörts av tunisisk polis. Och trots att hennes organisation nu kan agera öppet kvarstår en stor del av kampen för fri- och rättigheter i Tunisien, eftersom rättssystemet är i behov av reformer och då tortyr fortfarande är vanligt förekommande. Organisationen mot tortyr tar i genomsnitt dagligen emot 2-3 fall om misstänkt tortyr. Hon oroas också över att islamister kontrollerar gruppen som arbetar fram en ny konstitution och varnar för att relativa landvinningar vad gäller kvinnors rättigheter är i fara och måste försvaras.

– Problemet i Tunisien är att vi inte respekterar varandras rätt att vara annorlunda. Den dagen då vi förstår vikten av rätten att vara annorlunda, först då kommer vi att bli demokratiska, säger hon.

Demonstranter i Tunis den 21 januari 2011 kräver att alla ministrar från den gamla regimen ska avgå. Revolutionen i Tunisien blev inledningen till den arabiska våren. Foto: Amine Landoulsi/Demotix/AI

När tunisierna revolterade emot Ben Ali var det till Saudiarabien han tog sin tillflykt. Även om Ben Ali lämnade ett land som har behållit mycket av hans auktoritära system så kan människorättsaktivister i hans nya hemland ändå avundas de rättigheter som finns i Tunisien. Då folkresningen spred sig i arabvärlden och regim efter regim föll påverkade detta även Saudiarabien. Intresset för mänskliga rättigheter, och även specifikt för kvinnors rättigheter, har stärkts i landet under de senaste åren.

– Vi kände att det som hände under den arabiska våren också var vår revolution, sade Samar Badawi.
Hon talade tillsammans med Radhia Nasraoui under mötet på Amnesty i vilket även Amnestys tidigare generalsekreterare Anita Klum deltog.

Samar Badawi var alltså på plats i Stockholm för att ta emot priset för sin man Waleed Abu al-Khairs räkning. Han är liksom Radhia Nasraoui jurist som jobbar för mänskliga rättigheter i hemlandet. Abu al-Khair driver bland annat hemsidan Monitor of Human Rights in Saudi Arabia men kunde inte närvara då de saudiska myndigheterna gett honom utreseförbud. Samar Badawi som tackade å sin mans vägnar är själv en prisad människorättsaktivist och hennes liv är både ett exempel på det brutala patriarkat som råder i Saudiarabien och på hur kvinnor ändå lyckas göra motstånd.

Samar Badawi får inte köra bil i sitt hemland.

Saudiska kvinnor omyndigförklaras genom en lag som tillskriver fäder, äkta män eller till och med minderåriga söner rätten att som förmyndare över kvinnorna bestämma över om de ska få jobba, studera, gifta sig eller lämna landet. Skriftliga tillstånd krävs och för ett par månader sedan började myndigheterna att meddela förmyndare via sms om en kvinna reser utomlands.

Samar Badawis far, som i många år utsatte henne för fysisk och verbal misshandel, började för några år sedan driva flera rättsprocesser mot henne efter att ha anklagat henne för att ha brutit mot förmyndarlagen. Samar Badawi greps och fängslades. När fadern inte gav henne tillstånd att gifta sig initierade hon en egen rättsprocess mot honom, och rätten dömde 2010 till hennes fördel. Det var också i samband med detta som hon träffade Waleed Abu al-Khair – han var nämligen hennes försvarsadvokat.

För att skapa opinion kring ärendet skapades en hemsida där de olika turerna kring fallet beskrivs. ”Frihet för Samar Badawi – Vi är alla Samar Badawi” står det på bloggen som är ett exempel på det flitiga användandet av sociala medier i Saudiarabien. Över 20 procent av saudierna uppskattas ha Facebook-konton, en högre procentsats än till exempel Egypten, och enligt en studie har landet 400 000 Twitter-användare. I en artikel i Time har Waleed Abu al-Khair förklarat känslan av frihet då han skrev sina första 140 tecken och Samar Badawi betonar vikten av de sociala medierna i Saudiarabien:

– Sociala medier innebär ett litet fönster för yttrandefriheten och är det bästa sättet att dokumentera saker eftersom myndigheterna kontrollerar de vanliga medierna till hundra procent. Vi använder sociala medier för att öka medvetenheten kring mänskliga rättigheter.

Waleed Abu al-Khair fick inte komma till Stockholm. Foto: Privat/AI

Men det är långt ifrån riskfritt. De senaste åren har flera personer gripits för vad de har skrivit på sociala medier, som poeten och journalisten Hamza Kashgari och författaren Turki al-Hamad som båda är fängslade för vad de skrivit på nätet. Hennes man har förhörts om sitt Twitter-konto, och även hennes bror Raif Badawi har råkat illa ut för saker han sagt på sociala medier. Raif Badawi utropade förra året en dag för landets liberaler och när han greps senare anklagades han bland annat för att ha vänt religionen ryggen, apostasi, ett straff som kan straffas med döden. Då hans fall nyligen prövades i en högre rättsinstans ogillades dock anklagelsen om att han skulle vara en avfälling och fallet hänsköts till en lägre instans.

Vad som nu kommer att hända med honom är oklart men Samar Badawi tror att hotet om dödsstraff mest var ett sätt att visa de konservativa religiösa företrädarna att myndigheterna agerar, och att sannolikheten är att hans fall nu kommer att skyfflas mellan olika rättsinstanser under en tid innan han släpps.

Platser i det fysiska rummet förekommer också, som på kaféer i Jeddah, den med saudiska mått mätt liberala hamnstaden vid Röda Havet där Samar Badawi och Waleed Abu al-Khair bor. När flera av dessa stängdes började de under våren förra året bjuda hem folk till sitt vardagsrum för att skapa en öppen diskussionsplats under namnet Waleed Salon. Samar Badawi tror att myndigheterna avvaktar tills vidare men att de är beredda att agera om de skulle börja gå till handling.

– Jag reser och talar med media utan att myndigheterna ingriper, men så fort jag skriver på Twitter att jag tänker köra bil så kommer det genast poliser och jag får också hot, förklarar Samar Badawi som sedan länge har deltagit i den saudiska kampanjen för kvinnors rätt att köra bil.
– När kvinnor tillåts röra sig utan tillstånd från förmyndare så kommer de att kräva mer rättigheter. Det första steget måste därför vara att kräva rörelsefrihet och det är därför kvinnors rätt att köra är en så viktig fråga, förklarar hon.

Samar Badawi har fört sin kamp länge och på flera fronter, hon talar snabbt och säkert och förklarar att en utmärkelse som Palmepriset är viktig av olika skäl. Själv fick hon på internationella kvinnodagen förra året ta emot Courage Award av USA:s utrikesdepartement. Priset som delades ut av presidenthustrun Michelle Obama och utrikesminister Hillary Clinton har inneburit ett visst skydd från de saudiska myndigheterna. Men i stället har deras vrede riktats mot hennes man i högre utsträckning. Att Waleed Abu al-Khair nu får Palmepriset kan leda till att trycket mot honom lättar.

– Den bild av landet som myndigheterna försöker presentera spricker, säger hon och fortsätter med att betona att information om läget vad gäller mänskliga rättigheter i landet är av avgörande betydelse för dem:
– Det bästa sättet att stödja oss är att sprida kunskap om vad som händer i Saudiarabien, att ha kontakt med oss och att öka medvetenheten om situationen för mänskliga rättigheter i landet.

Text och bild (Stockholm): Bella Frank

Fotnot: Så här presenterade Olof Palme-fonden pristagarna:

2012 års Olof Palmepris tilldelas Radhia Nasraoui från Tunisien och Waleed Sami Abu AlKhair från Saudiarabien.

Radhia Nasraoui har som advokat i över trettio år under hårt tryck försvarat mänskliga rättigheter i sitt hemland under devisen “Att inte använda våra röster gör oss till förtryckets medbrottslingar“. Hennes självuppoffrande kamp har särskilt inriktat sig mot tortyr och straffrihet. Nasraoui är medgrundare till Kommittén för kamp mot tortyr i Tunisien (ALTT) och medlem av Amnesty International i Tunisien.

Waleed Sami Abu al-Khair tilldelas Olof Palmepriset för en uthållig och rakryggad insats till försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter för såväl män som kvinnor i Saudiarabien. Tillsammans med likasinnade medborgare och kollegor har han verkat för att bidra till ett rättssäkert och modernt samhälle både i sitt eget land och i regionen som helhet. Han driver hemsidan ”Monitor of Human Rights in Saudi Arabia” och använder Facebook för att publicera nyheter om mänskliga rättigheter.

reportage | 2013-01-31