Norra Uganda: De civila som gisslan i kriget

Redan klockan elva gassar solen obarmhärtigt över flyktinglägret Bobi, strax utanför staden Gulu i norra Uganda.

Cecilia Akullo har gått in i sin hydda. Utanför leker barnen med en trasig vattenhink. Dammet yr mellan de tätt stående hyddorna, överallt står och sitter människor med tomma blickar.

Barnen i Uganda drabbas hårt av kriget.

Än har inte morgonens lättnad efter nattens lugn övergått till kvällens spända rädsla.
Det är på nätterna rebellerna angriper. Senast de kom hit till lägret Bobi var för ett par veckor sedan. Ett barn pekar upphetsat bortåt och berättar att de drabbade nu gömmer sig, stympade i sina hyddor.

Rebellgruppen Herrens motståndsarmé, LRA, är ökända för att skära av läppar, öron, näsa och bröst på kvinnor de angriper. Främst är de dock på jakt efter barn som kidnappas och tvingas bli soldater, sexslavar och bärare. De som vägrar dödas av sina tidigare kamrater.

Inbördeskriget i norra Uganda har pågått i 19 år. Ledare för LRA är den beryktade Joseph Kony som säger sig vilja bilda en stat, grundad på tio Guds bud.
LRA angriper flyktingläger och byar, deras måltavla är civilbefolkningen. Under de senaste åren har attackerna blivit allt fler och blodigare.

Ungdomar är ständigt hotade av att kidnappas av gerillan.

För några år sedan gjorde Ugandas president, Yoweri Museveni en anmälan till internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag. ICC har nu beslutat att göra norra Uganda till sitt första egna fall och påbörjade utredningen förra året.

– Vi är 25 personer som undersöker huruvida krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten skett. Förhoppningsvis ska vi snart vara klara att besluta om eventuella åtal, säger Yves Sorokobi, talesman vid ICC.
Samtidigt är många invånare i norra Uganda kritiska till att ICC engagerar sig i konflikten.

Michael Otim arbetar med frivilligorganisationer i Gulu i norra Uganda, där han är chef för NGO forum. Vid slutet av en dammig väg ligger hans kontor och han ser bekymrad ut där han sitter bakom sitt skrivbord.

– Givetvis har fruktansvärda brott begåtts under de 19 år kriget har pågått, säger han. Men varför blanda in en internationell domstol? Internationella åtal kommer inte att få LRA att ge upp, det är fel väg att gå. Vi vill ha fred, det är vad vi längtar efter.
Uganda införde en amnestilag för fem år sedan. Den innebär att rebelledare som ger upp slipper straff och istället får tjänst inom den ugandiska armén. Flera tidigare LRA-kommendanter har nappat och är idag immuna mot åtal i Uganda.

– Vi har inte ert västerländska rättvisetänkande, säger Michael Otim som själv tillhör befolkningsgruppen acholi.

– Acholi-folket har alltid haft sitt eget sätt att skipa rättvisa på – genom skam. Om du får amnesti och kommer tillbaka så vet alla vad du gjort, då skäms du och kommer att fortsätta att skämmas resten av ditt liv. Det är straff nog. Vi har inget behov av hämnd, förklarar han.

By i norra Uganda.

Många i acholi-folket i norra Uganda tycker att amnestilagarna inte givits tillräckligt mycket tid. De säger att regeringen alltför snabbt vände sig till ICC. De hade kunnat vänta några år till, menar de.

Dessutom är frågan om LRA känslig för invånarna. Rebellgruppen är själva acholi och eftersom mellan 80 och 90 procent av LRA-styrkan består av kidnappade barn, har många nära släktingar hos rebellerna.

De har tvingats se LRA som en del av befolkningen. Må vara att det är en vidrig del som sprider död, förödelse och fruktan, men det är deras egna barn som mot sin vilja tvingats utföra dåden.

Kommendanterna gömmer sig i södra Sudan där också ledaren Joseph Kony finns. Ugandisk militär gör räder in i området, men har ännu inte lyckats finna Kony eller hans närmaste män.

Civilbefolkningen lever å ena sidan i fruktan för LRA, men trakasseras samtidigt av militären. I flera uppmärksammade fall har militären anklagats för såväl mord som våldtäkter och övergrepp.

I skuggan av vapen.

Militären stationeras utanför de gigantiska flyktinglägren för att skydda invånarna mot rebellattacker. Flyktingarna förbjuds lämna lägren av säkerhetsskäl och blir likt fångar fast därinne. Därigenom förlorar de all möjlighet att odla och blir beroende av hjälpsändningar.

ICC har lovat att också granska de brott militären anklagas för, vilket lokalbefolkningen krävt.

– Oavsett vilka som begått ett brott i området så kommer vi att utreda det, säger Yves Sorokobi vid ICC.

En som kritiserar militären är parlamentsledamoten Michael Nyeko Ocula. Han tillhör oppositionspartiet Forum för Demokratisk Förändring, FDC, och kommer från Gulu i norra Uganda.

Parlamentsledamoten Michael Nyeko Ocula (t v)
är kritisk mot regeringen och armén.

– Regeringen använder militären i norr för att kväsa politisk opposition, säger han.
Michael Nyeko Ocula har precis släppts från fängelset där han under tre veckor suttit inspärrad, anklagad för att ha begått ett mord. Han är en
av många som kämpar för att uppmärksamma skeendena i norr.

– Jag har blivit torterad av militären, under förra valkampanjen blev jag utsatt för mordförsök, jag har slängts i fängelse – varför? Jo, för att jag kritiserar regeringen. Det är ju vad en oppositionspolitiker brukar göra, eller hur? Det är vad politik handlar om.

Han ler och skakar på huvudet. Vi sitter på en uteservering i huvudstaden Kampala och det är tidig kväll.

I Uganda har rättspraxis varit att hålla någon häktad i 360 dagar, utan rättegång och utan möjlighet att släppas mot borgen. Michael Nyeko Ocula blev gripen tillsammans med partikamraten Ronald Reagan Okumu, också han ifrån Gulu. De bägge är omåttligt populära i norr. Hade inte deras advokater fått igenom borgen så hade de suttit fängslade över valet nästa år, och förhindrats ställa upp.

– Vi representerar acholi-folket, vi talar om deras lidande och tar upp det på agendan. Just nu växer FDC, vi öppnar kontor överallt och har fått massor av nya medlemmar. Regeringen ville sända oss meddelandet »det är vi som har makten, glöm inte det«, säger Michael Nyeko Ocula.

Han upprörs över hur hans folk idag lever. Mellan 80 och 90 procent av befolkningen i norr bor i flyktingläger. Trots militärens närvaro fortsätter LRA:s attacker med förödande konsekvenser.

– Idag dör fler människor i lägren än i byarna. Militären klarar inte av att skydda dem, ändå tvingar de dem att bo i lägren! Jag förstår det inte, säger Michael Nyeko Ocula.

För tre år sedan lyckades han och Okumu få ett möte med LRA-rebellerna. Enligt honom var rebellerna öppna för fredssamtal, medan regeringen istället sa nej.
Liksom Michael Otim är han tveksam till ICC:s inblandning. Han kämpade för att amnestilagarna skulle införas och menar att de borde ha prövats under en längre tid.
Fortfarande gäller dock amnestilagarna och Michael Nyeko Ocula medger att många också har utnyttjat lagarna felaktigt. I flera fall har rebelledare fått amnesti, bara för att månader efteråt återvända till LRA med värdefull information om militärens positioner.

– Ändå är det här fel tillfälle att dra in ICC. Först måste vi få fred, sedan kan de komma! Regeringen söker vinna internationellt anseende och vill visa att de kämpar mot terrorism, säger han.

Michael Otim är mycket kritisk mot ICC,
internationella brottmålsdomstolen.

LRA finns med på den internationella listan över terroristorganisationer. Regeringsanhängarna hävdar samtidigt att kampen för fred måste föras på flera plan samtidigt. ICC är ett av dem, säger Major Shaban Bantariza, militärens talesman.

– Vi genomför en militär operation och är inne i Sudan för att försöka finna Joseph Kony och hans män, samtidigt gäller fortfarande amnestilagarna för dem som vill lämna LRA. Dessutom för vi fredssamtal, men hittills har de gått långsamt, säger han.

I flyktinglägret Bobi börjar kvällen närma sig och med den kommer rädslan inför natten. Cecilia Akullo står i öppningen till sin hydda, ett av hennes barn suger förgäves på bröstet men hon har ingen mjölk kvar.

Cecilia Akullos man dödades av LRA, då hade de sju barn som blev utan far och familjeförsörjare.

I dag lever hon och barnen på svältgränsen och överlever endast med hjälp av de fåtaliga hjälpsändningarna. Ständigt är fruktan för nya LRA-attacker närvarande och hon kisar oroligt bort mot det höga gräset.

Medan det politiska spelet pågår drömmer hon om en enda sak: en snar fred och en möjlighet att återvända hem till byn och ett människovärdigt liv.

Text: Caroline Jemsby
Bild: Per-Anders Pettersson