MR-dagarna i Göteborg: Sapiyat Magomedova fick årets Per Anger-pris, Amnesty om tvångsvräkningar, ”Glöm inte Bahrain” och extravagant musik

reportage | 2012-11-14

Sapiyat Magomedova från Dagestan fick årets Per Anger-pris och berättar för Amnesty Press om Europas dödligaste plats, Maryam al-Khawaja kräver att företag tar ansvar för teknik som används i förtrycket i Bahrain, Amnesty kampanjar mot tvångsvräkningar och Hans Werner Henzes musikverk ”Voices” spelades upp på MR-dagarna i Göteborg.

Högtidligt ögonblick när minister Erik Ullenhag delar ut årets Per Anger-pris till
Sapiyat Magomedova från Dagestan.

Årets Per Anger-pristagare: ”Färre och färre kämpar”

Sapiyat Magomedova är advokat i ett av Europas absolut farligaste områden, ryska delrepubliken Dagestan i norra Kaukasus. Nu tilldelas hon årets Per Anger-pris för sina insatser.
– Människor dör och går under hela tiden där, säger hon.

Sapiyat Magomedova försvarar de mänskliga rättigheterna i en region där våldet eskalerar och det är med dämpad och jämn röst som hon beskriver utvecklingen i Dagestan och norra Kaukasus:
– Situationen blir sämre för varje dag.

Listan över saker hon är trött på är lång: laglösheten, kränkningarna, avrättningar som saknar rättslig grund, kidnappningar, att människor försvinner, morden på journalister, advokater och människorättskämpar, att människor kränks när de vänder sig till rättsliga instanser. Trött är hon också på avlyssning och på smutsigt agerande från säkerhetstjänstens sida, att unga människor skjuts ihjäl med terrorbekämpning som förevändning – människor som i efterhand inte kan försvara sig eller dementera. Och att ingen döms för brott som begås.
– Men att man är trött innebär inte att man ger upp, bara att man behöver vila, konstaterar hon med ett snett leende.

Välbehövlig paus

Sapiyat Magomedova är 2012 års Per Anger-pristagare. På uppdrag av svenska regeringen delar Forum för levande historia ut priset till en person som modigt och osjälviskt främjar demokrati och mänskliga rättigheter i den anda som präglade den svenske diplomaten Per Anger när han 1944 räddade judar i den ungerska huvudstaden Budapest.

Hon har varit i Sverige ungefär en vecka när Amnesty Press träffar henne under MR-dagarna i Göteborg. Resan utgör en välbehövlig paus och hon känner sig lugnare till mods nu för varje dag som går. Så lugn att hon börjat undra hur det ska kännas att komma hem igen. Samtidigt kan hon inte låta bli att fråga sig vad hon gör här. Hon känner att hon borde vara hemma i Chasavjurt, Dagestans nästa största stad, och arbeta.

I norra Kaukasus och Dagestan kränks de mänskliga rättigheterna dagligen. Sapiyat Magomedovas klienter har ofta utsatts för svåra människorättskränkningar av korrupta myndigheterna och det bristfälliga rättssystemet. Hon har lyckats bevisa hur polisen fabricerat bevis, hjälper personer som utsatts för tortyr för att tvinga fram bekännelser, hon driver rättsprocesser för anhöriga till personer som försvunnit spårlöst och tar sig an fall där kvinnor och flickor våldtagits. Sapiyat Magomedova tar sig an juridiska fall som få kollegor vågar sig på.

– Om en kvinna kommer till mig en kväll och säger att hennes son har fängslats, då åker jag direkt till häktet och försökeratt få träffa honom. Om jag inte släpps in så sitter jag där långt in på natten om det behövs och jag går inte hem förrän jag har uppnått åtminstone något slags resultat, säger hon.

Högsta mordfrekvensen

Våren 2010 blev hon själv svårt misshandlad av poliser när hon försökte besöka en häktad klient. Efter det låg hon på sjukhus en månad med skador på bland annat huvud och bröst. Hennes anmälan ledde ingenstans. Rätten ansåg inte att det gick att säga vem som egentligen hade misshandlat vem.

– Du kanske har lagt märke till min kroppslängd? För mig innebär det naturligtvis inga svårigheter att misshandla fem stora manliga poliser, säger Sapiyat Magomedova ironiskt.

Mordfrekvensen i Dagestan är Europas högsta och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i cirka 200 fall klandrat Ryssland för människorättsbrott kopplade till norra Kaukasus. De flesta av fallen har handlat om Tjetjenien. Där har den Moskvavänliga Kadyrov-regimen nu krossat upproret och en viss stabilitet råder efter de två förödande krigen sedan 1994. Idag är det konflikterna i andra republiker som Ingusjien och Dagestan som står i fokus. Rysk militär och säkerhetstjänst använder brutala metoder för att slå ned islamistiska upprorsrörelser och här finns också konflikter mellan olika muslimska grenar.

Fem muslimska religiösa ledare har mördats det senaste året, i somras skedde ett självmordsdåd riktat mot Shejk Said Afandi al-Tjirkavi, en särskilt inflytelserik ledare, just i samband med att förhandlingar om fredliga beslutsprocesser skulle inledas. Sapiyat Magomedova säger att många i Dagestan tror att säkerhetstjänsten låg bakom dådet med syftet att motverka en fredligare utveckling.

– Dagestan behöver en fredlig utveckling och man behöver ett fritt civilt samhälle med oberoende press, oberoende medborgarrättsorganisationer och rättslig reglering av konflikter som ibland uppstår på grund av religiösa konflikter, betonar hon.

Jaqee med band stod för musiken under prisutdelningen.

Unga är pessimister

Det ser mörkt ut för Dagestan, så finns det då något hopp bland unga om framtiden? Sapiyat Magomedova suckar och svarar att de unga är pessimistiska, de vet inte hur deras liv ska sluta.
– Kanske finns det ett hopp om att allt ska bli bra och lugna ner sig i norra Kaukasus. Vore jag uppgiven skulle jag inte fortsätta arbeta. Men jag är väldigt trött.

Och enligt Sapiyat Magomedova blir de som orkar kämpa färre för varje dag.

– En och annan dör, en och annan blir skrämd och slutar. Och när man umgås med andra jurister så vet man faktiskt inte till hundra procent vem som är den personens uppdragsgivare. Man vill inte att information överförs till polis, åklagarämbete, KGB…

”En symbol för mod”

Under en ceremoni på MR-dagarna, fick Sapiyat Magomedova ta emot Per Anger-priset 2012 från minister Erik Ullenhag. Det är Civil Rights Defenders som har nominerat henne och dess kommunikationschef Natasha Jevtic Esbjörnsson säger att hon inte kan tänka sig en värdigare vinnare:

– Genom sitt starka engagemang och genom att aldrig ge upp, har Sapiyat Magomedova hjälpt många och blivit en symbol för mod i Dagestan.

Sapiyat Magomedova, tolken Mikael Granlöf och Brian Palmer.

Efter ceremonin samtalar Sapiyat Magomedova med forskaren Brian Palmer om civilkuraget, vad det är och dess pris. Med målande och varma ord berömmer han hennes insatser och hennes mod och frågar henne vad modets ingredienser är.

– Jag tror inte att människor som söker min hjälp gör det för att jag är särskilt klok, utan för att jag är principfast och inte låter mig köpas. Kalla det mod eller djärvhet eller vad du vill. För mig är det viktigast att uppnå de resultat jag vill, svarar Sapiyat Magomedova.

Text: Helena Sällström

Bild: Annie Beckman

_Läs mer om Kaukausus från Amnesty Press_

Rysslands ”inre utomlands” - spänningen ökar i norra Kaukasus (29 november 2011)

”Vi är ärligt talat ganska trötta på begravningar” **(5 november 2009)

Amnestys blixaktion för Sapiyat Magomedova (juli 2011)

Tvångsvräkningar stort människorättsproblem

Varje år drabbas miljoner människor runt om i världen av tvångsvräkning. Amnesty har startat ett globalt nätverk för att snabbt skapa opinion när det händer.

– Tänk dig att du får veta att du har två dagar på dig att ge dig av från ditt hem och att ingen lyssnar på dina invändningar, säger Johanna Tjernström, kampanjsamordnare i Göteborg, vid Amnestys seminarium på MR-dagarna.

Tvångsvräkningar sker i strid mot invånarnas vilja och förvarningen är ofta minimal. Det är inte tal om någon finansiell kompensation, inga alternativa bostäder erbjuds och det finns ingen möjlighet att överklaga eller driva en rättsprocess.

Johanna Tjernström, kampanjsamordnare Göteborg och Emil Johansson, vice ordförande i Svenska Amnesty-fonden, höll i ett seminarium om tvångsvräkningar.

– Det är mer än att rätten till bostad kränks. Konsekvenserna av tvångsvräkningar är katastrofala. Många förlorar skola, sanitet, rent vatten och sjukvård, säger Johanna Tjernström.

Hur många som varje år drabbas av tvångsvräkningar är oklart, men organisationen WITNESS som stödjer och uppmuntrar människor att filma orättvisor och övergrepp som begås mot dem, uppger att det handlar om 15 miljoner människor per år. Ofta är det moderniseringsprojekt eller företagsintressen som är den bakomliggande orsaken till att bosättningar rivs.

På Amnestys seminarium visas en film som en samarbetsorganisation spelat in. Den visar tvångsvräkningar i Port Harcourt, Nigeria. Människor försöker ta med sig tillhörigheter från husen innan de jämnas med marken av bulldozers som skyddas av soldater. I det här området riskerar 40 bosättningar nära vattnet rivning för att göra plats för ett stort modernt projekt och att underlätta oljeutvinningen i bukten. Mellan 200 000 och 500 000 människor berörs.

– Det här sker ju också i Europa, bland annat i Italien och Rumänien där romer vräks utan att ha någon ersättningsbostad, säger Johanna Tjernström.

Amnesty har startat ett globalt nätverk mot tvångsvräkningar, Rapid Response against Forced Eviction (RRFE). Genom att gå med där får deltagarna direkt information när en vräkning är på väg att genomföras och kan delta i en aktion. Inom 75 timmar skapar Amnesty International en så stark reaktion som möjligt för att förhindra vräkningen.

Text och bild: Helena Sällström

Läs mer om tvångsvräkningar (reportage om Belgrad i Amnesty Press nr 3/2012 )

Amnestys kampanj

MR-dagarnas avslutning
Maryam al-Khawaja om internet: ”För vissa kan ett knappklick vara slutet”

Protesterna i Bahrain fortsätter med fängslanden av människorättsaktivister och demonstrationsförbud. Årets Stieg Larsson-pristagaren Maryam al-Khawaja talar om vikten av att fortsätta belysa situationen.

Maryam al-Khawaja vill att europeiska företag ska hållas ansvariga för den förföljelse som aktivister i Bahrain utsatts för.

– Regimen använde mjukvara från europeiska företag för att leta upp, trakassera och hota dissidenter. Ena dagen gillade du en bild på Facebook, nästa fick du ett samtal om att du blivit av med jobbet.

Maryam al-Khawaja.

25-åriga Maryam al-Khawaja blev en känd profil för protesterna i Bahrain, både på gatan och på Twitter. Hon är människorättsaktivist och ställföreträdande chef för Bahrainska centret för mänskliga rättigheter (BCHR) och lever nu i exil. På MR-dagarna i år höll hon avslutningstalet.

Protesterna i Bahrain inleddes våren 2011 och pågår fortfarande. I slutet av oktober förbjöd regimen demonstrationer, med hänvisning till att upplopp, våld och förstörd egendom förekommit i samband med oppositionens protester.

De senaste månaderna har regimen fängslat en rad människor för att ha deltagit i ”illegala sammankomster”, bland annat människorättsaktivisterna Sayed Yusuf al-Muhafadha och Nabil Rajab.

Amnesty International har deklarerat att yttrandefriheten kränks och uppmanade nyligen regimen att skydda de fredliga demonstranterna.

– Mitt hopp ligger till de mindre länderna i Europa som inte har några intressen i Bahrain, länder som Danmark och Sverige. Att de kan sätta press på regimen, säger Maryam al-Khawaja.

Hon angrep också den dubbelmoral som finns i västvärlden där Ryssland kritiseras för stödet till regimen i Syrien medan USA och Storbritannien stödjer regimen i Bahrain och inte kritiserade när Saudiarabien, Förenade arabemiraten och enligt vissa uppgifter också Qatar militärt intervenerade våren 2011 för att slå ned protesterna i Bahrain.

– Ett fat saudisk olja är mer värt än ett bahrainskt människoliv, konstaterade hon.
Text och bild: Helena Sällström

Under MR-dagarnas avslutning deltog Maryam al-Khawaja (längst till höger) också i ett panelsamtal om yttrandefrihet tillsammans den algeriske bloggaren Abdou Bendjoudi vars blogg ”Club des démocrates Algériens” blivit censurerad av den algeriska regimen och Abdullahi Hussein Ali , som dokumenterat övergrepp i Ogaden-provinsen i Etiopien. Till vänster syns moderatorn Javeria Rizvi Kabani från Svenska Institutet.

Vad har varit höjdpunkten för dig på MR-dagarna?

Saad Khan, 24 år, studerar gender studies vid Linköpings Universitet.
– Jag var på seminariet ”Så förändrar vi världen!", där bland annat daliternas rättigheter i Indien lyftes fram och en hbt-aktivist från Uganda deltog. Deltagarna hade så skilda bakgrunder och mycket att säga utifrån sina egna erfarenheter.

Roger Karlsson, 59 år, gymnasielärare.
– Jag kom nyss från ett seminarium om FN-målen. Man fick sig en uppfräschning om att nya mål ska komma om ett par år. Och igår var jag på en otroligt fin föreläsning med forskaren Hans Abrahamsson som handlade om framtidens städer.

Sara Thiringer, 20 år, ordförande för Rädda Barnens Ungdomsförbund.
– Jag var på det här som handlade om ensamkommande flyktingbarn. Det kanske inte var så många nyheter men det gav mycket detaljer om hur det faktiskt går till när vi tar emot. Det är tydligt att det behövs mer resurser till mottagarkommunerna.

Samira Ahmed, 22 år, studerar mänskliga rättigheter vid Teologiska högskolan i Stockholm.
– Seminariet om ensamkommande flyktingbarn var jättebra och lärorikt! De hade statistik på hur få barn det skulle bli per kommun om alla var villiga att ta emot.

Anette Brogren, 61 år, informatör.
– Två saker, dels invigningen med Richard Wilkinson. Och sedan seminariet "Se människan", med bland annat KG Hammar och Sven-Eric Liedman, som anordnades av Svenska Kyrkan. Det klargjorde på ett så bra sätt vad människovärde är.

Enkättext: Helena Sällström
Enkätbild: Annie Beckman

Unik musiksatsning på MR-dagarna

MR-dagarna bjöd inte bara på seminarier och föreläsningar. På måndagen ljöd sång och musik från New European Ensemble i kongresshallen där ett hundratal personer tog del av ”Voices”, skriven av den tyske kompositören Hans Werner Henze som avled i Dresden den 27 oktober i en ålder av 86 år.

New European Ensemble, som med dirigenten Christian Karlsen i spetsen samlar unga musiker i Haag gästade både Stockholm och Göteborg i november för att i samarbete med Teskedsorden, grundad av tidningen Vi 2006, och Amnesty International framföra Hans Werner Henzes verk Voices från 1973. Verket skrevs för två sångsolister och 18 musiker. En av konserterna i Stockholm spelades in av Sveriges Radio och kommer senare sändas i P2.

Carina Vinke och Nikola Matisic.

Henze var en produktiv kompositör och skrev över 20 operor och tio symfonier. Han föddes i Gütersloh i västra Tyskland 1926 och som så många andra tyska ungdomar blev han medlem i Hitlerjugend. Fadern dog vid östfronten och Hans Werner Henze blev själv inkallad 1944 och utbildades till radiooperatör. Snart blev han tillfångatagen och satt resten av kriget i brittiskt krigsfångeläger. Efter krigsslutet kunde Henze åter ägna sig åt musiken och färdigställde 1948 sin första opera.

Henze var homosexuell och 1953 lämnade han Västtyskland, där den ökända paragraf 175, som hade införts 1871, kriminaliserade samkönat sex. 1968 blev samkönat sex lagligt i Östtyskland och ett år senare i Västtyskland. Henze hatade också den tyska fascism som han själv upplevt och var inte tillfreds med det politiska klimatet i Västtyskland. I den nionde symfonin från 1997 hyllade Henzel alla ”hjältar och martyrer från tysk antifascism”.

Hans Werner Henze bosatte sig i Italien, där samkönat sex blev lagligt redan på 1890-talet i samband med Italiens enande, och bodde där resten av sitt liv. Han engagerade sig i PCI, det italienska kommunistpartiet, och under 1960-talet blev hans musik också en del av de politiska striderna. ”Das Floß der Medusa“ var en hyllning till den kubanske revolutionären Che Guevara som hade dödats 1967 när han försökte starta ett uppror i Bolivia.

Uruppförandet i Hamburg den 9 december 1968 blev en avspegling av dåtidens politiska klimat. En student satte upp en bild av Che Guevara som plockades ned av en av arrangörerna. Andra studenter tog fram fler Che-bilder och röda fanor medan anarkister i stället tog fram svarta fanor. Medan Henze och solister stod på scenen började kören, från radiostationen RIAS i Västberlin, ropa “Vi sjunger inte under den röda fanan“ och lämnade scenen. Polis anlände till platsen och förde ut de revolutionära studenterna liksom verkets textförfattare Ernst Schnabel.

Hans Werner Henze kom tillbaka in på scenen för att meddela att premiären var inställd efter polisens ingripande och ledde delar av publiken i talkören “Ho, Ho, Ho Chi Minh“, ett vanligt slagord i den tyska 68-rörelsen som hyllade Nordvietnams ledare Ho Chi Minh. Sedan gick alla hem utan att fått höra musiken.

1969-1970 arbetade Henze som lärare på Kuba men blev desillusionerad med politiken som Fidel Castro och kommunistpartiet förde.

I kongresshallen i Göteborg fick besökarna höra ensemblen hantera över 70 instrument från hela världen, från violin till inkaflöjt , jojo, kedjor och studsbollar (!) medan solisterna Nikola Matisic och Carina Vinke sjöng de 22 texter som utgör grunden i det som enligt pressmeddelandet kallas ”detta burleska, extravaganta och hallucinatoriska nyckelverk”. På väggen projiceras bilder som illustration till musiken och vi kunde också ta del av texterna på engelska. Bildsättningen ska komma från ”Amnestys pressarkiv” fast det innebar att det var en hel del vanliga nyhetsbilder, till exempel från USA:s fängelser på Guantánamo och Abu Ghraib eller bilder på den frisläppte indiske samvetsfången Binayak Sen och den vitryske människorättsaktivisten som Amnesty fått bildrättigheter till.

Det finns många sätt att skapa musik.

Det är nästan 40 år sedan Voices färdigställdes och det gör att texterna är både tidlösa och daterade på ett sätt som gör att de mest är intressanta ur historisk synvinkel. Inledningsstycket Los poetas cubanos ya no suerñan, (kubanska poeter sover inte längre) är skriven av Heberto Padilla. Han var en av de många intellektuella som stödde den kubanska revolutionen men på slutet av 1960-talet blev han alltmer kritisk mot kommunistpartiet. Han sattes i husarrest och 1971 fängslades han och tvingades framträda inför kubanska författarförbundet där han ”bekände” och anklagade bland annat sin fru, Belkis Cuza Malé, och andra författare för att ha kontrarevolutionära ideal. Den så kallade Padilla-affären orsakade ett internationellt ramaskri och för många inom vänstern blev behandlingen av poeten en anledning att protestera mot den kubanska regimens auktoritära drag medan andra vänsterintellektuella ansåg att Padillas kritiska dikter inte kunde tillåtas när revolutionen hotades av USA. Med tanke på att Henze själv arbetat på Kuba så ger valet av en Padilla-text en bild om hur Henzes syn på Castros Kuba hade förvandlats.

Regimen på Kuba finns kvar 2012 och valet att låta bilder på Damer i vitt, den kvinnliga dissidentrörelse som bildades efter Castroregimens försök att i mars 2003 krossa oppositionen, illustrera Padillas text känns självklart.

När Henze skrev Voices pågick Vietnamkriget. Ho Chi Minh hade avlidit 1969 men sågs fortfarande som av många som en nationalistisk motståndshjälte i kampen mot först det franska kolonialväldet och sedan mot USA-imperialismen. Ho Chi Minhs ”Fängelsesång” blir i dagens historiska kontext ett exempel på hur Henzes verk har åldrats. Ho Chi Minh var ju också en hårdför stalinist som i självständighetskampen slog till hårt mot andra vänstergrupper, som de vietnamesiska trotskisterna, och icke-kommunistiska nationalister. Efter att Vietnam 1954 besegrat Frankrike inleddes också i norra delen av landet en tvångskollektivisering och Ho Chi Minh slog till hårt mot all opposition i landet och det anses att tiotusentals personer fängslades och dödades under 1950-talet.

New European Ensemble.

Verkets tredje sång ”Keiner oder Alle” (Allt eller inget) är en revolutionär kampsång skriven av Bertolt Brecht. Brecht var en av 1900-talets stora intellektuella profiler som gick i exil när Adolf Hitler kom till makten 1933 och tvingades leva runt om i världen, bland annat i Sverige, innan han 1949 återvände till Tyskland och intog en ambivalent inställning till DDR, den tyska arbetar- och bondestat som byggdes i östra Tyskland.

Henze har också valt att ha en text av den italienske futuristen Giuseppe Ungaretti som innan han dog 1970 skrev ”Grecia 1970” om det Grekland som då styrdes av den överstejunta som 1967 hade krossat den grekiska demokrati som nu återigen är i fara. Giuseppe Ungaretti var en kontroversiell kulturgestalt i Italien då han stödde Benito Mussolini efter fascisternas maktövertagande 1922.

När Carina Vinke sjunger Bertolt Brechts ”Gedanken eines Revuemädchens während des Entkleidungsaktes”, en strippas tankar under sin avklädning, så fungerar dock tidslösheten i Voices. Brechts text kan ses som en feministisk påminnelse om att det bakom det glada nöjeslivet i den frigjorda Weimarrepubliken innan katastrofen 1933 fanns de som utförde arbetet på kabaréscenen. Bilderna från reklamskyltar från dagens strippklubbar påminner om att inte mycket har förändrats sedan ”det glada 20-talet”.

Hans Werner Henze är nu borta men ett verk som ”Voices” påminner om det förra århundradets politiska strider och är ett spännande försök att binda ihop texter, bilder med musikaliska utflykter åt oväntade håll.

Text: Ulf B Andersson

Bild: Annie Beckman

Mer om MR-dagarna:

Amnesty Press på MR-dagarna i Göteborg: "Varje sekund vinns en mänsklig rättighet, varje sekund förloras en mänsklig rättighet". (12 november)

reportage | 2012-11-14