VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj”

I Venezuela fördjupas den politiska och ekonomiska krisen. Polariseringen växer och anhängarna av regeringen ser en revolution under angrepp och jämför det med läget i Chile innan militärkuppen 11 september 1973. Under Hugo Chavéz styre har många fattiga fått det bättre men sjunkande priser på olja har skapat en ekonomisk kris. Även bland regeringsanhängare finns ett missnöje med nuvarande presidenten Nicolas Maduro. Amnesty Press skildrar Venezuela i två artiklar. Första delen handlade om oppositionen. Del 2 handlar om regeringssidan.

Här skjuts salut för framlidne president Hugo Chávez. Foto: Petter Svensson

Utanför Hugo Chávez begravningskapell skjuts varje dag klockan 16:25, klockslaget för hans bortgång 5 mars 2013, en salut till hans ära som genljuder över området El 23 de enero ( 23 januari). Det var härifrån som han planerade den misslyckade statskuppen 1992, den mytomspunna prolog till det som sedermera skulle kallas den bolivarianska revolutionen.

”Välkommen till Revolutionens hjärta!” utbrister en förbipasserande, som det ofta kallas tack vare det massiva stöd som regeringen historiskt sett alltid har åtnjutit från detta relativt fattiga och våldsutsatta område i utkanten av huvudstaden Caracas.

På torget, som är döpt efter den colombianske FARC-ledaren Manuel Marulanda Velez och utsmyckad av monument föreställande en rad vänsterikoner, råder diverse aktiviteter medan salsamusik strömmar ut i bakgrunden. Män skriker och tjoar framför tv-apparater som visar galopptävlingar, vissa är upptagna av kortspel medan andra avnjuter svalkande öl eller andra drycker denna fredagseftermiddag.

Sebastian Gronudillo, 17 år, har nyss kommit tillbaka från ett möte med ungdomsgruppen i kollektivet El Salvador Allende, uppkallat efter Chiles president Salvador Allende (1970-1973), som störtades i en militärkupp. Bland många invånare i Venezuela är kollektiven synonyma med de regeringstrogna, paramilitära grupperingar som med våld ingjuter skräck i befolkningen, samtidigt som regeringen beskylls för att inte göra tillräckligt för att stoppa deras framfart.

Sebastian Gronudillo stödjer revolutionen och regeringen. Foto: Petter Svensson

– Det är bara några av kollektiven är beväpnade, majoriteten är fredliga och vi ordnar exempelvis idrottstävlingar och musikevenemang för ungdomar. Det är andra som ger oss ett dåligt rykte och det finns mycket fördomar om oss, säger Sebastian.

Sant är dock att kollektiven, med eller utan vapen, utgör revolutionens mest lojala stödtrupper.
– Vi stödjer regeringen ”hasta la muerte” (in i döden). Vi vet att oppositionen aldrig kommer att vinna makten i landet, det kommer inte vi att tillåta, säger Lucina Rosalles, som tillhör samma kollektiv som Sebastian.

Alla är överens om att de fallande oljepriserna är en central orsak till dagens ekonomiska kris. Med drastiskt sjunkande oljeintäkter har man helt enkelt inte råd att importera livsmedel och mediciner i samma utsträckning som tidigare. När den rådande krisen kommer på tal hänvisar regeringssympatisörer ofta till att landet är ansatt av ett ”ekonomiskt krig” bortom regeringens kontroll. Företaget Polar, som är den huvudsakliga livsmedelsdistributören i landet, anses exempelvis ha en politisk agenda som medvetet ser till att begränsa livsmedelstillförseln.

– Socker är ett exempel. Det är svårt att få tag i det idag men det är inte svårt att hitta läsk, vilket enbart är en prioriteringsfråga. Och man föredrar att producera öl istället för produkter såsom mjöl och liknande, som innehåller samma ingredienser. Om man ser till omvärlden handlar det ekonomiska kriget om att man av politiska motiv har lämnat oacceptabla villkor för att staten ska kunna betala av sina skulder. Samtidigt menar internationella kreditinstitut att risken för investeringar här överstiger risken i länder som Syrien och Etiopien, vilket är en lögn, menar Hector Rodriguez.

Hector Rodriquez är parlamentsledamot för det styrande partiet PSUV. Foto: Petter Svensson

Han är parlamentsledamot för regeringspartiet PSUV, en av partiets mest profilerade företrädare och av många tippad som en framtida partiledare.

Julius Escalona, som till utseendet vagt påminner om en åldrande Albert Einstein, hälsar välkommen till Caracas centraluniversitet. Han är professor i ekonomi, före detta ambassadör och gerillakrigare.

– Det pågår en massmedial kampanj idag, såväl nationellt som internationellt, där man utmålar situationen i Venezuela som betydligt värre än vad som är fallet. Detta påverkar i sin tur ekonomin negativt. Dessutom finns det en opposition som konspirerar med andra länder mot Venezuela. Situationen i landet är snarlik den som rådde i Chile när Augusto Pinochet med hjälp av USA störtade Salvador Allende 1973, strategin är en kopia av det som sker just nu. Det är det pris varje land får betala som söker verklig suveränitet, säger han med eftertryck.

Professor Santiago Marquez. Foto: Petter Svensson

Santiago Marquez, professor i ekonomi vid Centraluniversitet och tidigare elev till Julius Escalona, gör en helt annan analys.
– Diskursen om ett så kallat ekonomiskt krig är tom retorik där man helt enkelt skyller ifrån sig. Man vill inte ta ansvar för det som händer idag. Grunden till krisen handlar om priskontroller, växlingskontroll, och expropriationer, ingenting annat, menar han.

I området El 23 de enero hörs det också allt fler kritiska röster mot regeringen som idag inte har samma stöd som man tidigare har haft.

– Men man måste erkänna att regeringen har gjort misstag. Korruptionen är enorm, och statliga företag är misskötta. Dessutom har man har exproprierat en massa mark utan att ersätta det med något annat, säger Sara Jimenez.

Även i områden där regeringen har stöd finns ett missnöje med president Nicolas Maduro. Här barrio 23 enero. Foto: Petter Svensson

Bara ett stenkast från det anrika Centraluniversitetet ligger ett av regeringens stora prestigeprojekt, universitet Simón Bolívar. Tusentals ungdomar har fått möjligheten att studera och ta examen härifrån sedan universitetet startade 2004. Väggarna pryds av bilder och uppfordrande citat av Hugo Chávez, Fidel Castro och andra portalfigurer. Även om det finns studenter här som säger sig stödja oppositionen råder det inga tveksamheter om var den stora majoriteten har sin ideologiska hemvist. En vanligt förekommande kritik från oppositionellt håll gör gällande att universitet är en indoktrineringsapparat där den akademiska kvalitén är undermålig.

– Jag är advokat idag. Jag kommer från en fattig familj utan studier och jag hade aldrig haft möjlighet att studera om det inte varit för de studiereformer som regeringen har genomfört. Självklart utgör detta ett hot mot den traditionella eliten i landet, och självklart försöker man på olika sätt att misskreditera lärosäten som tar ifrån eliten sina tidigare exklusiva privilegier, säger Jose Luis Hernandez.

Studenterna Mariana Parada och Maryori Matean. Foto: Petter Svensson

Mariana Parada och Maryori Matean studerar folkhälsa och är inne på den andra terminen. Parallellt under utbildningen deltar alla studenter i obligatoriska, fleråriga projekt där man tillsammans med invånarna identifierar konkreta problem som man sedan försöker lösa.

– Vårt projekt handlar om att klarlägga vilka mediciner som det finns behov av i ett särskilt område, för att därefter hitta ett system där medicinen kan levereras direkt hem till bostaden. Simón Bolívar är verkligen integrerat med samhället och de behov som finns, vilket skiljer från andra universitet, säger Mariana Parada.

Rykten cirkulerar om att oppositionen har för avsikt att annullera tidigare examen härifrån om de skulle få makten i landet.

– Åtminstone skulle de privatisera universitet och på så sätt förstöra alla möjligheter till studier för de ungdomar som kommer från fattiga förhållanden. Det är emot konstitutionen som stadgar att alla har rätt att studera, slår Mariana fast.

Juan Velasques suckar och skakar på huvudet innan han stiger ur sin taxibil.

– Allt förändrades när Chávez dog. Jag har inget förtroende för Maduro eller någon annan i regeringen.

Juan Velasquez och Maria Padilla i sin lägenhet tillsammans med sitt barnbarn Foto: Petter Svensson

Juan, hans hustru Maria Padilla de Velasquez och deras barn är en av många familjer som har fått bättre levnadsvillkor och kunnat göra en klassresa till följd av regeringens politik. Tack vare reformer och särskilda satsningar fick Juan möjlighet att studera, och när familjens hus totalförstördes i samband med kraftiga regnoväder 2010 tilldelades familjen en egen lägenhet i ett nybyggt bostadsområde. Därefter fick Maria en kraftigt subventionerad symaskin för att kunna arbeta som sömmerska. När jag träffade Juan och Magdalena för fem år sedan avgudade de Chávez, men även om kärleken till just honom är intakt har andra känslor svalnat.

– Vi har mycket att tacka regeringen för, men det var tidigare. Korruptionen är förfärlig och folk är hungriga, det måste bli någon form av förändring. Idag skulle jag inte rösta för någon alls, vare sig regeringen eller oppositionen, säger Maria Padilla de Velasquez.

Hector Rodriguez, för dagen oklanderligt klädd i en stram kostym i bjärt kontrast till den gängse bilden av en äkta ”chavista”, tycks dock inte vara särskilt oroad av att allt fler vänder regeringen ryggen.

– Det är normalt mot bakgrund av de svårigheter vi går genom just nu. Vi försöker lösa detta på bästa sätt, vi tänker inte på opinionsmätningar till skillnad mot oppositionen som naturligtvis försöker utnyttja det hela politiskt. Men det är ingen hemlighet att regeringen inte har något intresse av att det hålls en folkomröstning i år, säger han.

När oppositionsledaren Leopoldo Lopez, som har dömts till 13 års fängelse, kommer på tal slår Hector Rodriguez fast att det inte finns några politiska fångar i Venezuela.

– Att han och andra är fängslade visar bara att även upphöjda politiker hamnar i fängelse om man begår brott, precis som alla andra människor. Det är tillåtet att vara oliktänkande i Venezuela, men om man uppmanar till upplopp och inbördeskrig får man ta de juridiska konsekvenserna av sitt agerande. Att domstolarna skulle vara styrda av regeringen är bara trams, säger han.

Petter Svensson
[email protected]

Läs Första delen om Venezuela
VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort” (Amnesty Press 20 september 2016)

Valen i Venezuela

Venezuela har ett system med presidentstyre. Hugo Chávez vann samtliga presidentval fram till sin död 2013. Vid valet 2013 vann Nicolas Maduro från PSUV med en knapp majoritet, 50,61 procent. Oppositionskandidaten Henrique Capriles fick drygt 49 procent och anklagade Maduro för valfusk. Övriga fyra kandidater fick tillsammans 0,27 procent. PSUV behöll därmed presidentmakten. Två år senare hölls parlamentsval och då vann oppositionen.

Vid det senaste valet till parlamentet förlorade PSUV, det förenade socialistpartiet, som grundades av förre presidenten Hugo Chávez, sin majoritet. PSUV och dess valallians GPP fick 2015 55 av de 167 mandaten.

Oppositionsalliansen MUD, ungefär Det demokratiska rundabordet av enhet, fick 112 av 167 mandat. MUD bildades år 2008 och består av en rad höger-, center- och vänsterpartier som förenas av motstånd mot PSUV.

Oppositionen arbetar nu för att få till stånd en folkomröstning om presidentposten i förhoppning om att tvinga fram Maduros avgång.

Ulf B Andersson

Läs mer om Venezuela från Amnesty International

Venezuela: Former mayor transferred to prison as political crisis worsens (27 augusti 2016)

Venezuela: Ruling to uphold López’s sentence, new stain on crumbling human rights record (13 augusti 2016)

Venezuela: New regime effectively amounts to forced labour (28 juli 2016)

Petty politics - the cause of crushing poverty in oil rich Venezuela (4 juli 2016)

Venezuela in intensive care (22 juni 2016)

Läs mer om Venezuela från Human Rights Watch

Don’t Ease the Pressure over Venezuela’s Abuses (16 augusti 2016)

Venezuela: Dissidents Allege Torture, Coerced Confessions (27 juli 2016)

Maduro Cracks Down (29 april 2016)

Läs mer om Venezuela från Committee to Protect Journalists

Venezuelan journalist arrested after reporting on protest (7 september 2016)

Journalists attacked, equipment stolen during protests in Caracas (3 juli 2016)