Haiti efter katastrofen

ledare | 2010-03-11

Under några vinterveckor stod Haiti i fokus för världens uppmärksamhet. Jordbävningen slog till med fruktansvärd kraft den 12 januari och uppskattningarna av antalet dödsoffer – kanske
300 000 människor av en befolkning på tio miljoner – gör detta till en av värsta naturkatastroferna i modern tid. Det har inte gått att ta miste på ett genuint engagemang från den svenska allmänheten. Trots mediernas kritiska granskning av välgörenhetsorganisationernas användning av sina pengar har stora belopp getts till den nödhjälp som behövs i ett akut krisläge.
Det geografiska avståndet till Haiti är förvisso stort men nyhetsförmedlingen efter jordbävningen har bidragit till att distansen har minskat. När Världskulturmuseet i Göteborg den 24 januari arrangerade en eftermiddagskonsert för Haiti strömmade göteborg-arna till och tog också chansen att se den unika vodou-utställning som gav besökarna möjligheten att förstå en del av den haitiska kulturen.

En mediekritisk diskussion har också påbörjats, denna gång redan innan det internationella medieuppbådet stängt av sina kameror och rest vidare. Har oroligheter och våld i Haiti överdrivits och flyttat fokus från alla överlevande som har stöttat varandra i en svår stund? Finns det en rasism i skildringen av haitierna? Frågor som dessa bör naturligtvis ställas när medierna granskas men de har sällan några enkla svar. Vi har både sett bilder från upplopp när människor slagits om nödhjälp och fått reportage om solidariska människor som försöker organisera sina liv i spillrorna av bostadsområden i huvudstaden Port-au-Prince.

Jordbävningen har också gjort att vi påmints om Haitis dystra historia – en illustration till den orättvisa fördelningen i världen.
Efter att ha frigjort sig från den franska kolonialismen 1804 tvingades Haiti betala Frankrike fram till 1947(!) som ett led i ersättning till plantageägare som förlorat både egendomar och slavar. Lägg därtill USA:s ockupation 1915–34 och de USA-stödda skräckregimerna under Duvalier-dynastin 1957–86 och det blir inte svårt att förstå att Haiti redan före jordbävningen var en så kallad »failed state«.

Amnesty är inte en organisation som skickar tält, läkare och förnödenheter vid katastrofer. Men när det nya Haiti ska byggas så kommer försvaret av mänskliga rättigheter i västra hemisfärens fattigaste land att vara av stor betydelse.

Ulf B Andersson

ledare | 2010-03-11